Håkan Juholt ut och Stefan Löfven in, det blev resultatet efter ett vansinnigt mediadrev underblåst av högerfalangen inom socialdemokratin. Att Juholt var en kompromiss mellan de olika grupperingarna i den socialdemokratiska toppen har varit tydligt genom hela hans tid som ordförande. Som retoriker har han varit lysande och för första gången på väldigt länge hade SAP en partiordförande som vågade tala om ett annat samhälle.
Eller rättare sagt, han talade om behovet av reformer som stärker politiken på bekostnad av marknaden, klassisk socialdemokratisk politik med andra ord. Men det som var vardagsmat på 80-talet är idag radikal välfärdspolitik och värd att försvaras. Det tragiska ligger därför i hur mycket Håkan Juholts retorik skilde sig emot de konkreta politiska förslag som lades fram, skuggbudgeten som partiet lade fram i höstas var en mager historia som handlade mer om att bibehålla status quo än att genomföra en välfärdsoffensiv. Hela episoden Juholt visar med brutal tydlighet att om partiapparaten är kontrollerad av en socialdemokrati utan visioner eller kampvilja så spelar det ingen roll om partiordföranden talar om visioner.
