En sammanfattning av ”Utkast till ett socialistiskt program”

22 Sep

Socialisten är inblandad i ett internationellt projekt TANIT (Towards a New International Tendency).  Som en del av det projektet försöker vi utveckla ett socialistiskt manifest. Nyligen deltog vi på en internationell konferens i London där ett första utkast presenterades. Här följer en sammanfattning av det första utkastet. Efter konferensen har en arbetsgrupp tillsatts som ska arbeta med att förbättra och utveckla idéerna för ett socialistiskt manifest. Till februari nästa år hoppas vi har ett förbättrat utvecklat förslag. Läs gärna igenom texten och kom med synpunkter. Seriösa kommentarer publiceras här på bloggen. Om du vill kan du emaila oss på red@socialisten.se.

En utbredd känsla har snabbt spridit sig från Latinamerika till Mellanöstern, Europa och USA: saker kan inte fortsätta som förut. En drastisk förändring behövs.

Men: inte ens de mest aktiva demonstranterna på gatorna i Barcelona och Aten har mer än en ytterst vaga idéer om hur ett alternativ till kapitalismen skulle se ut. Detta är ett resultat av kollapsen för den socialdemokratiska socialismen, den stalinistiska socialismen och socialismen som små vänstergrupper har – vilka har baserat sig på en mer eller mindre idealiserad uppfattning av den ryska revolutionen.

Vad som behövs är att inleda en process där man skapar en ny och annorlunda modell av socialismen, som är fast sammanbunden med de nuvarande ekonomiska och sociala erfarenheterna och medvetenheten.

Ett program för socialismen bör inte vara ett program för ett idealsamhälle. Det borde vara ett program för vad som måste göras omedelbart för att lösa de huvudsakliga problem som möter oss idag, och för att inleda byggandet av ett nytt samhälle.

De huvudsakliga ekonomiska problemen i vår tid – de ekonomiska upp- och nedgångarna, spekulationen och arbetslösheten – är kopplade till investeringsflödena, vilka drivs av kortsiktig profitmaximering.

För att bekämpa den kapitalistiska krisen är det nödvändigt att göra en plan i stora drag på längre sikt för hur man ska investera det sociala överskottet (den mängd resurser som är tillgängligt i samhället när underhållet av den existerande produktionsapparaten har betalats). Detta måste utarbetas och debatteras offentligt, och underkastas demokratiska beslut.

En sådan plan kan inte sättas i verket utan att bankerna överförs i samhällets ägo.

Men det är långt ifrån tillräckligt för att skaffa kontroll över investeringarna. Det finns inget substitut till att överföra storföretagen som dominerar ekonomin i samhällets ägo. Det legala uttrycket för det samhälleliga ägandet är nationalisering (statsegendom).

Uppgiften är inte att centralt planera produktionen av varje typ av sko, vilket är omöjligt idag, om man ska producera saker av kvalitet. Inte heller är uppgiften att besluta om priser centralt. Hela marknaden, med undantag av investeringsplanen, kommer behållas orörd för tillfället, tills folk börjar, på eget initiativ, finna sätt att samarbeta.

Styrelserna för de nationaliserade industrierna kommer att väljas. En rad intressegrupper kommer att representeras – arbetare i det enskilda företag, arbetare i de industrier som hänger nära samman, staten, konsumentorganisationer, och även en restgruppp av privata aktieägare. Förmän och chefer kommer att väljas av arbetarna på motsvarande nivåer.

Om utvecklingen av produktionsmedlen definieras genom graden av mänskligt samarbete existerar många typer av produktion sida vid sida under kapitalismen. Varje typ av produktion behöver behandlas olika.

Individuell produktion är i grund och botten vad små företag med inga eller få anställda gör. Inget behov av förändring här, förutom garanterade fackliga rättigheter för de anställda.

Elementärt samhällelig produktion är vad mellanstora företag gör. De organiserar medvetet samarbetet av många inom ramen för ett företag, men de köper från och producerar från en marknad som de inte har någon kontroll över. När de växer bör arbetare som är anställda där få en större andel av ägandet av dessa företag, tills de uppnår en majoritet av ägandet och företaget förvandlas till ett kooperativ.

Stora företag sysslar med vad man kan kalla för generell samhällelig produktion. Deras relation till leverantörer och distributörer är inte längre rent marknadsbaserad och effekten av en förändring av försäljningen och anställningarna har en effekt på ekonomin som helhet. Dessa företag kommer att överföras i samhällelig ägo.

Avancerad samhällelig produktion är produktion och distribution baserad på frivilligt samarbete. Produkten ägs inte av någon. Exempel på detta är Linux, Wikipedia och YouTube. Denna produktion bör ges ett mycket vidare omfång.

När arbetsplatser växer kommer det ske en naturliga tillväxt från individuellt ägda kooperativ till nationaliserade företag och slutligen produktion som baseras på frivilligt samarbete och utan att ägas av någon, inklusive staten.

Det gemensamma ägandet av kreditsystemet (bankerna) skulle förmodligen räcka för att saker skulle utvecklas längs en sådan väg. Precis som den ursprungliga ägaren under kapitalismen kan hamna med bara en liten andel i företaget till slut, när det har utvecklats från enskilt ägande till ett företag registrerat på börsen. Detsamma skulle gälla arbetare som fick en andel in företaget när det var ett kooperativ.

Medan enskilda företag utvecklas uppför socialiseringstrappan både i termer av produktion och ägande på ett förmodligen relativt smidigt sätt, betyder inte det att det inte kommer att finnas några konflikter inbyggda i det socialistiska ekonomiska systemet. Tvärtom kommer en av de huvudsakliga drivkrafterna i ekonomin vara intressekonflikterna mellan de privata och gemensamt ägda sektorerna.

I likhet med kampen mellan små och stora företag under kapitalismen, kommer denna kamp framförallt utkämpas på marknaden, men liksom under kapitalismen kommer det även ske politiska strider.

Idag utgör arbetarklassen den överväldigande majoriteten av befolkningen i de utvecklade kapitalistiska länderna. Arbetarklassen definieras som alla dem som är beroende av sin lön för att överleva, och som har lite eller inget inflyta över andras arbete. Såväl fackkunniga som övriga arbetare, på stora såväl som små arbetsplatser, kommer tillsammans spela en avgörande roll i kampen för socialism.

Införandet av en sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är en omedelbar nödvändighet för att tillåta majoriteten att delta i styrandet av samhället, reducera arbetslösheten, ohälsa, arbetsolyckor och stress, och öka jämlikheten mellan män och kvinnor.

Genom en kombination av hot, smicker och mutor har kapitalisterna etablerat nära band till arbetarrörelsens ledare. Detta är det huvudsakliga hindret i kampen för socialism. En förutsättning för någon som helst framryckning i riktning mot ett socialistiskt samhälle är demokratisering av arbetarrörelsen och ett återvändande till socialismen som rörelsens mål.

Genom en serie av överlappande nätverk baserade på var man fick sin utbildning, vart man bor, sociala sammankomster, exklusive klubbar och sammanslutningar, fritidssysselsättningar och givetvis gemensamma ekonomiska intressen, uppnår kapitalistklassen enhet om hur de ska utöva sin makt.

Eliterna inom den offentliga sektorn, polisen, armén, rättssystemet och medierna är en integrerad del av detta upplägg. Många av dem är därför pålitliga försvarare av kapitalismen, beredda om så behövs att överträda både demokratins och laglighetens gränser för att försvara systemet.

Det är därför av avgörande betydelse att beslutsstrukturen inom dessa institutioner snarast bryts. Istället måste en omfattande demokratisering implementeras för att ge vanliga anställda i dessa institutioner och andra delar av befolkningen inflytande över hur de drivs. Alla högt uppsatta tjänstemän, befäl och domare bör bli valbara och återkallbara.

Uppgiften för folk som väljs till politiska positioner är att representera de människor som röstar på dem. Deras totala inkomster borde därför inte överskrida en genomsnittlig lön, och deras mandat bör vara återkallbart.

Statens funktioner börjar absorberas av samhället i sig igen, och statens bortvittrande inleds när folk börjar att samarbeta frivilligt för att börja ta itu med de problem som en toppstyrd stat tidigare har tagit hand om.

Idag har de flesta politiker inga visioner. De, och och företagsledarna i storföretagen, bidrar inte till att bygga samhället. De försöker bara att höja sina egna inkomster med alla till buds stående medel. Detta är inte människor med vilka man kan komma överens om hur man ska förbättra samhället. De måste svepas åt sidan för att samhället ska kunna gå framåt. Det behövs en revolution.

Annonser

Ett svar to “En sammanfattning av ”Utkast till ett socialistiskt program””

Trackbacks/Pingbacks

  1. Bidrag till diskussionen om kooperativ och arbetardemokrati | Vad bör göras? - 29 september, 2011

    […] En sammanfattning av “Utkast till ett socialistiskt program” […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: