Efter Juholt – Vi tänker inte lämna walk-over

8 Feb

Håkan Juholt ut och Stefan Löfven in, det blev resultatet efter ett vansinnigt mediadrev underblåst av högerfalangen inom socialdemokratin. Att Juholt var en kompromiss mellan de olika grupperingarna i den socialdemokratiska toppen har varit tydligt genom hela hans tid som ordförande. Som retoriker har han varit lysande och för första gången på väldigt länge hade SAP en partiordförande som vågade tala om ett annat samhälle.

Eller rättare sagt, han talade om behovet av reformer som stärker politiken på bekostnad av marknaden, klassisk socialdemokratisk politik med andra ord. Men det som var vardagsmat på 80-talet är idag radikal välfärdspolitik och värd att försvaras. Det tragiska ligger därför i hur mycket Håkan Juholts retorik skilde sig emot de konkreta politiska förslag som lades fram, skuggbudgeten som partiet lade fram i höstas var en mager historia som handlade mer om att bibehålla status quo än att genomföra en välfärdsoffensiv. Hela episoden Juholt visar med brutal tydlighet att om partiapparaten är kontrollerad av en socialdemokrati utan visioner eller kampvilja så spelar det ingen roll om partiordföranden talar om visioner.

Med Stefan Löfven har socialdemokratin återigen en ledare som sätter samförståndet främst, att under ordnade former montera ner välfärden är tidens melodi och socialdemokratin är i kommunerna och landstingen oftast medskyldiga till detta. Vi lever verkligen i en tid då allt präglas av den enda vägens politik. Gräsrotsentusiasmen över Juholt har bytts ut i en likgiltighet över Löfven.

Socialdemokratin är en dynamisk rörelse och nu när man cementerat sin plats i opposition finns det mycket mer utrymme för kampanjer och nätverk, det poppar upp Facebook-grupper för och emot viktiga frågor var och varannan vecka där gräsrötter i Socialdemokraterna diskuterar. Än så länge har det inte utkristalliserats någon reell rörelse för att påverka partiet men den grundläggande frustrationen finns där.

Arbetarrörelsen är en arena för konflikt och diskussion. Under lång tid har aktiviteten varit låg men efter några år av kapitalistisk kris finns möjligheten att återigen få rörelsen att faktiskt röra på sig. Det är alltid ovisst att sia om framtiden, men som socialister måste vi våga ta chanserna.

Vi i Socialisten tror att det viktigaste som måste göras inom SAP just nu är att bygga upp nätverk som inkluderar alla de medlemmar – och de som idag står utanför – som vill ha en offensiv socialdemokrati igen. Nästa år är det partikongress och den kommer att ha en stor påverkan för vilken politisk linje partiet kommer att ha i valet 2014. Att uppmana och peppa medlemmar till att lägga motioner, föra debatt och påverka ombud är helt centralt.

Efter Extrakongressen förra året kommenterande en ledarkrönika sarkastiskt att vårt partis kongresser snarare fungerar som Ring P1 för kommunalråd än arenor för politiska diskussioner. Det måste brytas inför nästa kongress. Om vi ska gå framåt måste de politiska skiljelinjer som finns i partiet upp till ytan och diskuteras. Vi kan inte lämna det till hemliga uppgörelser mellan diverse grupperingar i toppskiktet!

Just nu går Vänsterpartiet starkt framåt, både medlemsmässigt och i opinionen. Det är oerhört glädjande och mycket av framgångarna handlar om den öppna processen i partiledarvalet och att deras kongress satt fokus på frågor som verkligen berör dagens arbetarklass. Det är ett exempel som vi socialdemokrater bör ta efter.

Men oavsett hur bra det går för Vänsterpartiet kommer vi inte får en majoritet för arbetarrörelsen i valet 2014 om vi inte har en stark socialdemokrati. Lärdomen är att inte spela med i myglet och de interna uppgörelserna utan att sätta de politiska idéerna främst och lita på medlemmarnas engagemang. Öppenhet och demokrati måste vara ledord i en kampanj för en socialistisk socialdemokrati.

Även inom fackföreningsrörelsen finns det mycket uppdämd frustration. Man har fått ta den största smällen ifrån den borgliga regeringen och det mullrar även bland fackliga aktivister med positioner. Ett gott tecken, men utan en rörelse underifrån är det svårt att påverka. Det finns många glädjande exempel där lokala aktivister lyckats, Hotell- och Restaurangfacket tog till exempel ställning för sex timmars arbetsdag på sin senaste kongress i december efter påtryckningar underifrån.

Men sanningen är att för många arbetare är politik idag något abstrakt som inte är hopkopplat med vardagen. Att stärka det facklig-politiska samarbetet och koppla samman kampen på arbetsplatser, exempelvis mot bemanningsföretag, med det politiska måste också vara prioriterat.

Socialisten är en liten förening men vi vill gärna bidra till debatt och diskussion i socialdemokratin och den breda arbetarrörelsen. Det är lätt att tappa hoppet och bli bitter men ingen annan än just du och jag – vi – kommer att kunna göra det. Arbetarrörelsen är det organiserade uttrycket för alla oss i arbetarklassen och vi måste vinna den för demokratisk socialism.

Jonas Ryberg, medlem i Socialdemokratiska Arbetarepartiet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: