Kony 2012, Afrika och imperialismen

14 Mar

Joseph Kony till vänster, medlemmar av Invisible Children till höger tillsammans med soldater från Ugandas armé.

Få människor som följer Facebook och Twitter har missat kampanjen Kony 2012. Kampanjen syftar till att gripa ledaren för en gerilla från Uganda, Herrens befrielse-armé, Joseph Kony.  I en mycket välgjord film som setts av närmare 80 miljoner människor på You tube förs kampanjens budskap fram, ”vi måste stoppa Joseph Kony nu”.

Vad som inte förklaras i filmen är att Joseph Kony antagligen inte befinner sig i Uganda och att hans styrkor är kraftigt reducerade. Logiken i budskapet i filmen är: vi måste stoppa Joseph Kony nu. De enda som kan göra det är Ugandas armé. Ugandas armé behöver hjälp av USA:s armé. Vi måste sätta tryck på USA:s politiker för att de ska behålla de amerikanska soldaterna i Uganda och skicka fler soldater dit. Det är ett budskap som går hand i hand med amerikanska intressen att bygga upp en militär närvaro i Afrika.

Det är väldigt bra att människor reagerar och vill göra vad de kan för att stoppa grymheter mot barn. De som stödjer Kony 2012 gör det med de bästa intentioner, även om man kan undra över om kampanjen är sponsrad av USA:s regering. Men kampanjen bygger på en felaktig syn på Afrikas situation. En stor del av Afrikas problem är imperialismen. Socialistens har tidigare gett ut en bok, Draksådd, vi återpublicerar här kapitlet om Afrika.

Afrika – 500 år av systematisk plundring

Av alla de områden som plågas av nöd och krig är det Afrika som drabbats allra hårdast. Afrika – som i grunden är en oerhört rik och generös kontinent – har utsatts för den grövsta utsugningen, den brutalaste tillämpningen av ’söndra och härska’ taktiken och de skarpaste konflikterna mellan imperialistmakterna. Alla de konsekvenser av imperialismen som vi har skrivit om får här sitt mest extrema utryck.

Fram till 1500-talet finns många skildringar av Afrikas välmående riken. Al-Idrisi, som på 1100-talet framställde ett stort verk om Afrika beskriver hur härskarna i Ghana hade tusen gäster, på en gång, vid sina måltider och att man serverade ett överflöd större än någon människa någonsin sett. Ibn Batuta, en marockansk forskningsresande som på 1300-talet färdades i Afrika, besökte det östafrikanska Kilwa 1331 och beskrev det som ”en av de vackraste och bäst byggda städerna i världen”. Och Leo Africanus skildrade i början av 1500-talet Timbuktu som en lärdomsstad med många lärda doktorer och religiösa ledare. Han påstod att marknaden för handskrivna böcker var så stor att köpmännen gjorde större vinster på böcker än några andra varor.

Afrika var alltså ingen fattig världsdel, trots att den teknologiskt låg på järnåldersnivå. Basil Davidsson skriver i sin bok ’Afrikas Historia’ att järnålderns kungliga makt i det gamla Ghana hade fasta rötter i jordbrukar-stenålderns kollektiva hushållning. Makten baserades förmodligen snarare mer på skyldigheten att fördela överskottet och ansvara för människors välfärd än på rätten att samla in överskottet.

Slavhandeln

1497 rundade tre portugisiska skepp Godahoppsudden under befäl av Vasco da Gama. Därefter började olika imperialistmakter att etablera handelsposter längs den afrikanska kusten som anhalter på vägen till Kina och Indien. Man undvek först att ta sig in i Afrika. Där fanns få vägar, stora vattenfall i floderna och de vita dog ofta av feber. Men när slavhandeln kom igång började slavhandlarna göra räder upp för floderna. Mellan åren 1600 och 1867 såldes minst 11 miljoner människor som boskap främst till Amerika. Hur många miljoner som tvingats till slavarbete i själva Afrika finns inga siffror på. Slavhandeln slog sönder en stor del av den existerande samhällsstrukturen, utan att ersätta den med något nytt. Det som ändå överlevt förstördes slutligen när de europeiska makterna började kolonisera hela Afrika.

Först ut var Belgien. Henry Morton Stanley, den berömde upptäcktsresanden, hade efter sina resor längs Kongofloden länge försökt få britterna att nappa på idén att kolonialisera området. Men den som reagerade på hans reklam om de fantastiska kongolesiska rikedomarna var i stället Kung Leopold av Belgien. På kungens uppdrag återvände Stanley 1878 till Afrika. Stanley som hade erfarenhet av att tvångsrekrytera befolkningen som bärare och vägröjare vid sina tidigare upptäcktsresor satte nu slavarbetet i system i stor skala.

I regnskogen längs Kongofloden fanns i slutet av 1800-talet inte längre några stora kungariken. De hade slagits sönder och decimerats under portugisernas terror och kidnappningsraider under 200 år. Längs floden bodde nu människor i mindre grupper och de hade inget att sätta emot expeditionens maskingevär. Längs Kongos biflöden hade spillror av de gamla kungarikena dragit sig tillbaka och försökt återskapa fungerande samhällen.

Stanleys uppgift var att få dessa kungar att avträda sina riken till Leopold. Det uppnådde han genom lurendrejeri, hot och terror. Kolonisatörerna konfiskerade befolkningens livsmedel för egen räkning. Kvinnorna togs som gisslan för att tvinga männen att arbeta för expeditionerna. Den metoden sattes sedan i system över hela Kongo för att tvinga människor till slavarbete med bland annat gummiutvinning.

Av skräck för européernas framfart flydde människor från sina byar och jordbruksfält. De som inte dog av det hårda arbetet eller sköts ihjäl svalt ofta till döds eftersom hela livsmedelsproduktionen bröt ihop. Närmare 10 miljoner människor dog i Kongo under 30 år kring förra sekelskiftet. Det hela framställdes som ett behjärtansvärt frihandelsföretag i syfte att få stopp på den arabiska slavhandeln. Men när sanningen började läcka ut kring sekelskiftet drog en proteströrelse, med bland andra Mark Twain i spetsen, fram över Europa och USA (Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad, 2000).

Afrikas styckning

När andra imperialistmakter såg belgarnas ”framgångar” i Kongo ville de rask roffa åt sig en bit av kakan och ”The scramble for Africa” (kampen om Afrika) var igång. Britterna och fransmännen var de mest framgångsrika och hamnade snabbt i konflikt med varandra. Till slut bestämdes att man skulle lösa konflikterna ”fredligt”.

Vid Berlinkonferensen år 1884-85 delades Afrika upp mellan stormakterna Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien, Spanien och Tyskland. Gränslinjerna drogs som raka sträck på kartan, helt utan hänsyn till hur människor och grupper levde. 1914 var Etiopien och Liberia de enda afrikanska länder som inte var kolonier (Lena Ericsson Höijer: Mänsklighetens plundrade vagga, 2001).

För den skull upphörde inte motsättningarna. Fransmännen dominerade i Västafrika och ville öppna upp en väg till Östafrika. Britterna dominerade i Egypten och söder ut mot Sydafrika. 1898 korsade dessa två expansionslinjer varandra vid Nilen i Södra Sudan. Trupperna stötte ihop vid byn Foshada. I flera veckor var ett krig nära, medan regeringarna i Paris och London förhandlade frenetiskt med varandra. Till slut drog sig Frankrike tillbaka och fick några andra delar av Afrika i utbyte. Frankrike var försvagat av interna konflikter på grund av Dreyfuss-fallet, och ville också få Englands stöd i ett krig mot Tyskland som man visste var på väg. England å sin sida var inte beredd att släppa ifrån sig någon del av Nilen eftersom hela deras Egyptiska koloni var beroende av den.

Privilegier för vissa

Afrika koloniserades sist av alla världsdelar. Det berodde inte på att det var ett fattigt område. I Afrika finns väldiga rikedomar – guld, diamanter, koppar, och på senare år har även olja upptäcktes. Dessutom är stora delar av Afrika väldigt bördiga. Men Afrika hade inte samma infrastruktur eller centraliserade styre som till exempel Asien. Adam Smith ansåg att Kina på 1700-talet på många sätt överträffade England ekonomiskt. Kina hade regeringar som drev in skatter, finansierade arméer, underhöll vägar och segelbara kanaler och byggde storverk som den kinesiska muren. Även Indien hade en centraliserad regering. Detta innebar att kolonisatörerna genom (framtvingade) kompromisser med den styrande eliten kunde lägga beslag på en mer eller mindre färdig utsugningsapparat. I Afrika var man däremot i högre utsträckning tvungen att skapa ett privilegierat skikt att använda sig av. Det var inte heller ovanligt att man spelade ut olika grupper av befolkningen mot varandra. ”Om ni hjälper oss att förslava by X så får ni själva vara i fred.” Fanns det redan motsättningar mellan befolkningsgrupper skaffade man sig kontroll genom att sluta avtal med den ena sidan och förse den med vapen. Så skapades lokala despoter och blodiga fejder.

I Rwanda och Burundi kan man se tydligt hur det gick till. Tutsierna i området har traditionellt varit boskapsskötare och hutuer jordbrukare. Tutsiernas kringflyttande liv med boskapen tvingade dem att utveckla ett militärt system som gjorde det möjligt att erövra och kontrollera stora betesmarker. De underkuvade de bofasta jordbrukarna och gjorde dem ekonomisk beroende av sig genom att hyra ut boskap. Men skillnaden mellan tutsier och de jordbrukande hutuer var inte så strikt. Man kunde gifta sig mellan grupperna och det fanns möjligheter att byta grupp. Den hutuer som fick en ko kunde bygga upp en egen boskapshjord och bli tutsier och tvärtom.

I och med kolonialstyret befästes ojämlikheten. Bara tutsier fick utbildning och de fick lära sig att de tillhörde en överlägsen ras. Belgierna cementerade sen det hela genom att införa ID-kort med etnisk tillhörighet angiven. Detta var särskilt absurt eftersom de båda grupperna hade samma språk, kultur och religioner (kristendom dominerar helt). Även enskilda klaner har bestått av båda folken. Det som avgjorde vilken grupp man tillhörde var antalet kor man ägde – hade man över tio kor så var man tutsi. (Länder i fickformat nr. 213, 1999).

Plundringen

Efter att imperialisterna hade etablerat sitt styre i Afrika kunde plundringen börja på allvar. En av de första som fick inblick i hur det gick till var rederitjänstemannen Edmund Morel. För sitt rederis räkning övervakade han under slutet av 1890 talet regelbundet lastning och lossning av fartyg på kongotraden. Han lade märke till att varje fartyg som kom till Antwerpens hamn var proppfullt med dyrbarheter som gummi och elfenben. De fartyg som reste tillbaka till Kongo innehöll inget annat än soldater, vapen och ammunition. Hur kunde detta kallas handel?

Afrika är en stor kontinent med stora variationer i klimatet, naturresurser, vegetation och nederbörd. Kolonialherrarna lät varje land specialisera sig, inte utifrån vad som gynnade befolkningen mest, utan utifrån vad som gick att producera billigt och sen sälja på världsmarknaden. Olika ”utsugningsmodeller” växte fram.

Utvinning av mineraler var en variant. Länder som Zambia och Kongo dominerades av kopparproduktion. Ghana (som innan självständigheten kallades för Guldkusten) av guldutvinning. Sierra Leone av diamantbrytning. I dessa länder vidtogs olika tvångsåtgärder för att få bönder att bli gruvarbetare. På senare år har även oljeproduktion blivit allt viktigare i länder som Nigeria, Gabon, Angola, och Sudan.

I östra och södra Afrika, som hade ett klimat som passade europeiska immigranter, drev man bort afrikanerna från deras mark och anställde dem sen på sina plantager. I Angola odlade man kaffe, i Kenya te och kaffe, och i Zimbabwe tobak och födde upp nötkreatur.

De flesta afrikanska länderna hade varken tillgång till omfattande mineralfyndigheter eller ett klimat som passade europeiska invandrare. Genom att kräva att skatter betalades med kontanter (cash på engelska) tvingade den koloniala regimen människor där till produktion av sådana grödor (crops) som måste exporteras. Modellen kallas cash crop-produktion och genomdrevs på bekostnad av matproduktion till befolkningen.

I Senegal används hälften av all odlad jord för att producera jordnötter till margarinfabriker i väst. I Tanzania, Rwanda och Uganda odlas kaffe, i Ghana, Togo och Elfenbenskusten kakao, i Mali, Niger och Sudan bomull och i Malawi tobak. Alla dessa grödor, i såväl storskaligt som småskaligt jordbruk, innebär ett intensivt utnyttjande av jorden och därför en utarmning. Svaret har blivit import av kemiska gödningsmedel De flesta ”cash crops” är mindre resistenta mot torka.

De länder vars naturresurser var knappa fick i stället leverera arbetskraft. Gruvägare och plantageägare använde den koloniala administrationen i Botswana, Lesotho, Swaziland, delar av Mozambique och Malawi som arbetsförmedlare. De betalade en avgift till den koloniala regeringen som såg till att arbetare forslades långt bort från sina hem.

Sammantaget innebär detta att imperialismen har lyckats att helt slå sönder Afrikas sociala och ekonomiska struktur. Afrika har blivit en kontinent där mellan 75 och 80 procent av befolkningen livnär sig på jordbruk, och större delen av BNP kommer från jordbruket, men där man måste importera en tredjedel av sin mat (Tomich, T.P., P. Kilby, and B.F. Johnston: Transforming agrarian economies, 1995). Hela Afrika, med en befolkning på 600 millioner, har idag en BNP som är mindre än Hollands. De flesta länder ligger idag sämre till än på 60-talet. (Steven Metz: Refining American Strategy in Africa, 2000). Faktum är att om man tittar på FNs Human Development Report från 1999 så ligger de fattigaste länderna till och med sämre till än de gjorde 1820.

Katastrofområde

Afrika, särskilt söder om Sahara, är som en kokande gryta av desperation. Här handlar det mesta om ren och skär överlevnad. Alla gamla samhällen har trasats sönder av imperialismen. På många håll tvingas människor förlita sig på beväpnade gäng som ”skyddar” dem mot andra beväpnade gäng. Gängen har etniska, nationella eller religiösa förtecken, men framförallt handlar det om att ledarna ska berika sig på bekostnad av andra, och naturligtvis gör de det också på sina ”egna”. Bara två länder – Botswana och Mauritius – har sen sin frigörelse haft regelbundna val där flera partier har varit tillåtna. Utan fungerande sociala strukturer sprider sig epidemiska sjukdomar. 20 millioner beräknas vara HIV-positiva söder om Sahara. 1998 gick aids om malaria (en sjukdom som kan lätt undvikas med några billiga tabletter) som den främsta dödsorsaken i Afrika. Offren för krig, svält och sjukdomar har blivit så många att det över huvud taget känns omöjligt att greppa proportionerna på det hela. Det som sker i Afrika idag måste räknas in bland mänsklighetens största tragedier.

Så länge planekonomin fungerade i Sovjetunionen kunde man åtminstone se en början på en väg framåt i Afrika. Flera länder definierade sig som ”socialistiska” efter att man vunnit självständighet på 50- och 60-talen. De gamla portugisiska kolonierna Angola, Moçambique och Guinea- Bissau avskaffade kapitalismen 1975, efter den portugisiska revolutionen, och etablerade stalinistiska diktaturer. Senare följde Etiopien i deras fotspår.

Men många fler var Sovjetvänliga, och de förstatligade åtminstone delar av industrin och kunde upprätta skyddsmurar runt landets ekonomi. Även för befolkningen genomfördes förbättringar.

Inte heller under den här tiden rådde fred. Långt ifrån. Apartheidregimen i Sydafrika stödde terrorgruppen UNITA mot Angolas regim och RENAMO mot Moçambiques regering. Angolas regering begärde hjälp från Kuba, som slog tillbaka UNITA:s angrepp. Mellan 1975 och 1991 kostade det kriget 1,5 miljoner människor livet (IISS, Military Balance 2002-2003) Idi Amin organiserade massakrer i Uganda. I Kongo, Etiopien och Nigeria försökte delar av befolkningen bryta sig ut och bemöttes mycket brutalt. Ändå fanns det skillnader.

Trots krigen så löstes inte nationalstaterna tidigare upp i sina beståndsdelar. Det händer nu. Under 90-talet har Somalia, Liberia och Sierra Leone, precis som Afghanistan, blivit länder där krigsherrar styr olika delar av landet med k-pist i handen. De finansierar sina vapenköp och ”regimer” genom att erövra några diamantgruvor eller oljefyndigheter eller som i Afghanistan genom opiumodling. Att göra affärer med internationella storbolag har aldrig varit några problem. Från att ha haft dåligt fungerande och korrumperade centrala regeringar har länderna gått till att ha regeringar som är som isolerade öar. Domstolar, lagar, administration existerar överhuvudtagetinte i stora delar av landet. Även Kongo, Angola och stora delar av Sudan är på god väg in i klubben icke- existerande nationer. Och utvecklingen i Elfenbenskusten i år tyder på att Elfenbenskusten, som fram till kollapsen av kakaopriserna under 90-talet var ett av Afrikas mest välmående och stabila länder, är på väg åt samma håll.

Symptomatiskt för nationalstaternas sammanbrott är att inköpen av tunga vapen som attackflygplan, helikoptrar och pansarvagnar i afrikanska stater föll från 4270 miljoner dollar 1988 till 270 miljoner dollar 1995 (trots att antalet krig inte minskat). Priserna har därför rasat. När Ugandas president Museveni ville köpa pansarvagnar 1999 upptäckte han att han kunde köpa T-55or för 30 000 dollar, det vill säga mindre än det skulle kosta att köpa en Landrover, ett mycket populärt fordon i Afrika. Däremot har antalet små vapen som Kalashnikovs ökat explosionsartat. Liksom antalet landminor. Afrika har den största koncentrationen av landminor i världen, över 30 miljoner (Steven Metz: Refining American Strategi in Africa, 2000). Många, inte minst barn, har dött och lemlästats av landminorna. Men som exemplet Rwanda visar behövs ingen avancerad teknik för att genomföra ett folkmord. Det räcker med macheter.

Frankrikes roll

Afrika andel av världshandeln och investeringarna, ett par procent, är en obetydlig del av världsekonomin. Men för Frankrike är Afrika inte obetydligt. 1997 gjordes 15 procent av alla franska investeringar i Afrika och 20 procent av den franska handeln bedrevs med Afrika. Till skillnad från England så har Frankrike behållit sitt grepp om nästan alla sina gamla afrikanska kolonier även efter deras självständighet. Dessutom har man tagit över inflytandet över Belgiens före detta kolonier.

President Chirac förklarar Frankrikes roll i Afrika så här: ”Frankrike är inte ett av dessa länder som då och då återupptäcker Afrika. Vi hälsar inte bara plötsligt på när det är en kris, ekonomisk oro eller en naturkatastrof. Frankrike har – under väldig lång tid – varit en omsorgsfull partner… Missförstå det inte: Frankrike kommer inte att överge Afrika, vi är där inne för ett långt lopp.” (BBC special report, december 1998).

I praktiken har detta långsiktiga engagemang inneburit att Frankrikes stöttat sina protegéer i Afrika i vått och torrt. Det har inte spelat någon roll hur korrumperade, impopulära eller tyranniska de varit. Frankrike har backat upp dem in i det sista.

Gabon

Regimen i den lilla oljerika republiken Gabon på Afrikas västkust hör till Frankrikes skyddslingar. Trots att de flesta husen i huvudstaden Libreville inte har rinnande vatten och ett av sju barn dör före sju års ålder, så har Gabon den högsta konsumtionen av champagne per capita i världen. Gabons ledare under tre decennier, Omar Bongo, var handplockad av den franska presidenten de Gaulles rådgivare. När han 1993 för första gången tvingades ställa upp i val förlorade han. Han åkte till Paris för att få råd. Där blev han tillsagd att helt enkelt bortse från valresultatet i Libreville och bara räkna rösterna på landsbygden. Då fick Bongo rätt resultat. (BBC special report, december 1998).

Mobuto

En annan av Frankrikes skyddslingar under tre decennier var Mobutu Sese Seko i Kongo-Kinshasa (som tidigare också kallades Zaire och numera också kallas Demokratiska Republiken Kongo). Såväl på 60-talet som 1977 och 1978 skickades franska trupper till Kongo-Kinshasa för att rädda Mobutos skinn. Hans regim var en av de mest hatade i Afrika. Mobutu och hans kumpaner var verkliga experter på att sko sig. Det myntades till och med ett nytt begrepp för att beskriva hans styre – kleptokrati (tjuvstyre).

Kongo-Kinshasa skulle kunna vara ett av de rikaste länderna i Afrika. Det är världsledande i produktionen av industridiamanter, producerar en fjärdedel av världens kobolt och har 80 procent av världens koboltreserver. Dessutom ligger Kongo-Kinshasa på sjätte plats bland världens kopparproducenter. I landet finns 13 procent av världens vattenkraftspotential, oljereserver och en del kol. Enorma vinster genereras ur Kongo-Kinshasas naturresurser. Enbart diamantgruvan Mbuji May har årliga vinster på 450 millioner dollar. Ändå är befolkningen i Kongo-Kinshasa bland de fattigaste på jorden. Mobutu lyckades dock samla på sig en förmögenhet på 5 miljarder dollar. Vilket inte är så konstigt eftersom hans inkomster kunde överstiga hela statsbudgeten. 1994 låg statsbudgeten på 300 miljoner dollar, medan Mobutu fick 327 miljoner dollar (Jordi Martorell: Mobutu overthrown, what next for the new Congo? 1997).

Folkmord

Frankrikes strategi att välja ut sina ledare och sedan stödja dem med alla medel gav en viss ”stabilitet”, men på 90-talet slutade det hela med det största folkmordet sedan andra världskriget. Ordet folkmord används allt för ofta lättvindigt för att beskriva attacker på en viss folkgrupp. Men det är inte folkmord bara för att man dödar en massa människor för att få kontroll över ett område eller dylikt. Folkmord är ”ett systematiskt utrotande av folkgrupp p.g.a. nationell, etnisk eller religiös tillhörighet” (Norstedt svenska ordbok). Det betyder att det spelar ingen roll om man underkastar sig, om man är 4 år eller 75år eller om man byter religion eller nationalitet. Man dödas ändå. Så var det i Rwanda 1994.

När Rwanda år 1962 blev självständigt kom Hutufolkets Frigörelseparti till makten. De införde en slags apartheidregim som öppet diskriminerade den andra stora folkgruppen, tutsierna. (Historien bakom var att de tyska och belgiska kolonialherrarna tidigare systematiskt gynnat tutsierna för att splittra det underkuvade folket).

Sedan dess har blodiga sammandrabbningar ägt rum gång på gång mot en bakgrund av fattigdom och misär. De flesta försöker livnära sig på jordbruk, men jordlotterna har varit för små. Redan före katastrofen 1994 ökade undernäringen bland befolkningen och bara två tredjedelar hade tillgång till rent vatten. Nästan vart femte barn dog före fem års ålder.

Frankrikes ansvar

Frankrike har efter Rwandas självständighet försökt att bevaka sina intressen genom att ställa sig på huturegimens sida. De byggde upp president Habyarimanas armé och backade upp regeringen. Det bevisades bland annat 1991, då tutsiorganisationen Rwandas Patriotiska front, RPF, satte igång en invasion från baser man hade i Uganda.

Organisation of African Unity, OAU, skriver i en rapport om dessa händelser: ”Rwanda är ett fransktalande land, och Frankrikes respons var mycket positiv (till en vädjan om hjälp från huturegeringen/författarens anmärkning). Deras styrkor stoppade en snabb RPF-seger över den inkompetenta rwandesiska armén. Och franska soldater och rådgivare som stannade i landet gav rådet till Habyarimanas folk att politiskt och militärt hålla stånd mot dessa ”anglosaxiska” inkräktare från det engelsktalande Uganda.”

Folkmordet föregicks av en noggrann planering som Frankrike var fullt medveten om. En undersökningskommission i den belgiska senaten kom fram till att de belgiska myndigheterna kände till förberedelserna så tidigt som 1992 och att man hade informerat Frankrike. Men den franska regimen fortsatte att rusta Habyarimanas armé. Den sydafrikanska tidningen Mail Guardian rapporterade i januari 1994 att FN:s avdelning för fredsbevarande styrkor hade varnats av sina egna styrkor i Rwanda att träningen och planeringen inför mordet på 1000 tutsier var tjugonde minut nu var slutförd. Men FN gjorde inget. Chefen för denna avdelning var Kofi Annan. Han ville uppenbarligen inte gå emot Frankrike. Inte heller USA ville satsa på ett FN-ingripande. De hade just bränt sina fingrar i Somalia. Så istället minskade FN sin styrka i Rwanda från 2500 man till 270 man efter att tio FN-soldater dödats (Länder i fickformat, Rwanda Burundi, 1999).

När president Habyarimanas flygplan sköts ner i april 1994 utlöste det hutumilisernas och presidentgardets skoningslösa jakt på tutsier. (Till sin hjälp hade de ID-korten). Rwanda förvandlades till ett inferno. Att de blodtörstiga hutumiliserna lyckades dra till sig människor kan till viss del förklaras av det desperata försörjningsläget. Världsbanken hade precis tvingat på Rwanda en av sina Structural Adjustment Plans som hade fått inkomsterna från kaffeproduktionen att rasa. Enligt Länder i fickformat tycks hutumiliserna ha närt ett hopp om att få jord om man förintade eller fördrev tutsierna. Dödandet med yxor och knivar spred sig snabbt. Många tvingades döda sina grannar. Panikslagna människor flydde till de kristna kyrkorna, men fångades i dödsfällor när hutuprästerna släppte in mördarna. Inte ens småbarn skonades. Efter tre månader hade uppemot en miljon människor dödats, och omkring 220.000 barn blivit föräldralösa. Förekomsten av psykiska sjukdomar beräknas ha ökat med 1000 procent efter 1994.

Även efter att förintelsen inletts fortsatte Frankrike, enligt rapporter i den konservativa franska tidningen Le Figaro, att i hemlighet förse Rwandas regering med vapen under minst en månad. (BBC, 21 april 1998)

Stephen Lewis, före detta FN-ambassadör för Kanada, var huvudansvarig för tidigare nämnda OAU-rapport. Han förklarade att han var ”förstummad över Frankrikes inblandning från början till slut”. Franska myndigheter ”var på alla sätt och vis närmare Habyarimanaregimen än någon annan regering, de kunde ha stoppat folkmordet innan det började. De visste exakt vad som hände”, sa Lewis. ”Och värre… de underlättade för flykten av ett stort antal massmördare” när tutsierna började slå tillbaka. (Catholic World News, 7 november 2000). Allt detta skedde medan Frankrike hade en “socialistisk” president – Mitterand.

När i stället hutuerna drevs på flykt 1994 upprättade franska styrkor, med stöd från FN:s säkerhetsråd, en fredad zon i sydväst dit inte RPF släpptes in och där många med ansvar för folkmordet tog skydd. Flera hundra tusen flydde sen via den franska zonen in i Kongo-Kinshasa. Hutumiliserna som var ansvariga för folkmordet tog kontroll över dessa flyktingläger och använde dem som militära baser för raider mot den tutsidominerade rwandisk regeringen. Flyktingarna blev efter ett tag slags gisslan. Hutumilisen tillät dem inte att återvända till Rwanda när situationen där hade lugnat ner sig. Istället använde milisen dem som mänskliga sköldar. Men de gick också till attack mot Banyamulenge-folket i Kongo-Kinshasa. Banyamulenge var tutsier som hade varit bosatta i Kongo-Kinshasa i flera hundra år. I och med detta började vad som har kommit att kallas Afrikas Första Storkrig och som hittills lett till att 3.5 miljoner människor dött i Kongo-Kinshasa. De flesta på grund av svält och sjukdomar som följt i krigets spår.

USA:s roll

Men innan vi går in på det kriget är det nödvändigt att introducera ännu en aktör på den afrikanska scenen – USA. Afrika har alltid varit längst ner på listan över de områden som USA uppmärksammade. Medan Europa år 1996 hade investeringar värda 400 miljarder dollar i Afrika, så var USA:s investeringar bara värda 8 miljarder dollar och 95 procent av dem var inom gruvnäringen. Efter Sovjetunionens fall började dock USA intressera sig mer för Afrika. En jämförelse mellan USA:s investeringar åren 1983-87 och åren 1993-97 visar att de har femdubblats. Den största lockelsen har varit upptäckten av olja i många afrikanska länder. Ungefär 14 procent av USA:s råolja kommer idag från Afrika, jämfört med 18 procent från Mellanöstern. (Steven Metz: Refining American Strategi in Africa, 2000).

USA och Frankrike har haft lite av ombytta roller i Afrika jämfört med i Irak. I Afrika är det Frankrike som uppträder arrogant och öppet brutalt, medan USA har gått försiktigare fram och försökt framställa sig som fredsmäklare. Fast i praktiken har USA varit lika kallhamrat beräknande som Frankrike – de har också lutat sig mot vissa diktaturer och gäng för att slå mot andra och därigenom stärka sitt inflytande. USA:s närmaste bundsförvant i Afrika har varit Yoweri Museveni i Uganda. Hans ekonomiska ”reformer” har framställts som modellen för andra länder att följa. Han kom till makten 1986 efter ett inbördeskrig. Det tog honom tio år att utlysa de första valen. När han till slut gjorde det tyckte han att det var lika bra att alla kandidater ställde upp som kandidater för hans egen parti. Det var därför inte så förvånansvärt att han fick 69.3 procent av rösterna.

Konflikter mellan USA och Frankrike

USA:s nya intresse för Afrika har gjort att de har hamnat på kollisionskurs med Frankrike. Eduard Balladur var fransk premiärminister vid tidpunkten för folkmordet i Rwanda. När han talade inför en fransk parlamentarisk utredning om folkmordet påpekade han att USA hade varit med och tränat tutsiernas väpnade rörelse RPF. En del av RPF:s kärna hade fått amerikansk militärträning när de var med i den ugandiska armén. RPF:s ledare Paul Kagame hade tränats i USA. Vilket innebär att USA och Frankrike i praktiken har hamnat på olika sidor i väpnade konflikter i Afrika. Att olika imperialistmakter har konfronterat varandra på detta sätt har inte hänt på länge och är den andra stora trenden som skiljer 90-talet från hela den övriga perioden sedan andra världskriget.

Det var RPF som tog över styret Rwanda efter att folkmördarna i huturegimen hade störtats, även om det formellt bildades en koalitionsregering. RPF har idag goda relationer till USA. Så Frankrikes har trots stora ekonomiska insatser ändå tappat mark till USA. Bernard Debre, minister i Balladurs regering kan inte dölja sin bitterhet över detta: ”Vad man måste säga är: Att om Frankrike var på den ena sidan, så var amerikanerna på den andra sidan. De beväpnade ugandierna, som beväpnade tutsierna. Jag vill inte framställa det (folkmordet, vår anmärkning) som en kraftmätning mellan Frankrike och anglo-saxerna, men sanningen måste sägas.” (Therese LeClerq: Who is responsible for the genocide in Rwanda? 1998).

Kriget börjar i Kongo-Kinshasa

I Kongo-Kinshasa var Mobutus franskstödda regim på fallrepet 1996. I ett försök att avleda uppmärksamheten från sitt ruttna styre, beslöt Mobuto att alliera sig med hutumiliserna som kontrollerade flyktinglägren i Kongo-Kinshasa och driva alla in i Rwanda. Banyamulenge började försvara sig och en allians formades mellan ett brett spektrum av oppositionsgrupper av olika etniska ursprung. Ledaren för denna koalition som kallades ADFL var Laurent Kabila. Alliansen stöddes av Rwandas regering som ville få ett slut på attackerna från hutumiliserna i Kongo-Kinshasa. Även Uganda stödde den eftersom Mobutu hade stött islamiska rebeller i Uganda. Och bakom Uganda och Rwanda fanns förstås USA, som ville minska Frankrikes inflytande. Angola hängde också på eftersom UNITA hade baser i Kongo-Kinshasa.

Kabilas allians genomkorsade hela Kongo-Kinshasa, från gränsen mot Rwanda i öster till Kinshasa i väster, på enbart sju månader. Mobutus underbetalda och korrumperade armé föll ihop som ett korthus när Kinshasa intogs den 17 maj 1997. Men Kabila hann inte göra så mycket mer än att döpa om landet till Demokratiska Republiken Kongo innan alliansen bröt ihop. Laurent Kabila började plötsligt umgås med ledarna för Kuba och Kina, och talade om att förstatliga delar av ekonomin, och då revolterade Banyamulenge. De backades i det läget upp av både USA och Frankrike. Kabila tappade kontrollen och började i stället stödja hutu-sidan. Namibia, Zimbabwe, Libyen, Burundi och Chad blandade sig i konflikten. Liksom legosoldater på båda sidor. Slutligen har även Sudan skickat trupper till Kongo för att bekämpa Uganda, som stöder gerillan i södra Sudan.

Ett fruktansvärt kaos med andra ord. Allianserna är hela tiden bräckliga och olika grupper byter sida när det passar dem. Laurent Kabila har mördats och ersatts av sin son Joseph Kabila. Rwanda och Uganda som gemensamt var med och starta det hela började senare kriga mot varandra om inflytande. Så har också Kongo fallit sönder.

Sudan

I Sudan har upplösningen inte gått lika långt – än. Ett inbördeskrig har pågått ända sen självständigheten från Storbritannien. Gerillarörelser i söder stöttas öppet av USA-stödda länder som Uganda, Etiopien och Eritrea (som också har krigat mot varandra) som försöker störta den islamistiska regeringen. Även i Sudan står Frankrike på andra sidan.

I Sudan kan man se hur de internationella oljebolag sen 1999 förvärrat situationen. Genom samarbete med den brutala regimen vill det få tillgång till de rika oljefälten i landet. Bland annat organisationen Christian Aid har slagit larm om den katastrof som drabbat civilbefolkningen i oljeutvinningens spår. För att ge plats för oljebolagen och undanröja de ”säkerhetsproblem” som bolagen klagat över (det vill säga gerillaattacker), har regimen bränt tiotusentals byar och bombat befolkningen .

De två oljebolag som framför allt utpekats som medansvariga till utvecklingen är det kanadensiska Talisman Energy och det svenskägda Lundin Oil (Lundin Petrolium AB) där modernas förre ordförande Carl Bildt sitter i styrelsen (Christian Aid:The scorched earth: oil and war in Sudan, 13 mars 2001).

Under augusti och november år 2000 träffade Christian Aid på tusentals civila som flytt från det område där Lundins nya oljeväg låg. De berättade alla samma historia: ”Antonovs (flygplan) bombade byarna för att skingra befolkningen. Sen kom regeringstrupperna i lastbilar och helikoptrar, brände byarna och dödade alla som inte kunde fly – i de flesta fall de gamla och de mycket unga”.

I mars 2001 hävdade Christian Aid att regeringstrupperna använde Lundins väg och flygplats när de attackerade civilbefolkningen och att bolaget aldrig med ett ord hade kritiserat regeringens framfart (Christian Aid presents Sudan evidence to Lundin oil board, 23 mars 2001). På sin egen hemsida presenterar Lundin Petrolium sig som ett ansvarstagande bolag som engagerat sig i projekt för bland annat vatten och skolmåltider för lokal befolkningen. Men Christan Aid hävdar att detta är småskaligt jämfört med de hjälpsändningar till den nödställda befolkningen (Operation Lifeline Sudan) som FN inte tilläts leverera i det område Lundin kontrollerade.

De pengar som den sudanesiska regeringen får in genom samarbetet med oljebolagen går i stor utsträckning till ytterligare militär upprustning. Försvarsbudgeten mer än fördubblades mellan 1998, då bygget av oljeledningen till Röda havet började, och år 2000. Samtidigt har lönerna som betalas ut till soldaterna ökat med 80 procent. Tidigare var det nästan omöjligt att rekrytera män till armén men nu är läget ett annat.

Men ett av de mest anmärkningsvärda exemplen på hur imperialistmakterna slåss om naturresurserna till priset av tusentals döda människor kunde man se i Kongo-Brazzaville sommaren 1997. Där pågick en öppen strid mellan franska och amerikanska oljebolag (uppbackade av sina respektive regeringar) om kontrollen över landets oljeresurser. Efter några månader var stora delar av landet förstört, 10 000 människor hade dött och det franska oljebolaget Elf hade vunnit kontraktet! (www.marxist.com: Congo Brazzaville – The reasons behind the civil war, 27 oktober 1997).

Summering

Vi har gått igenom ett axplock av krigen i Afrika, men de är på inget sätt undantagen. Sedan Berlinmurens fall har det varit inbördeskrig i Togo 91-92, Sierra Leone 91-, Somalia 91-, Algeriet 92-, Angola 92-, Djibouti 91-94, Burundi 93-94, Liberia 96-97; Separistiska rörelser i Niger 91-95, Mali 91-96; Massaker i Madagaskar 91; Kupp i Chad 92, på Comorerna 92; Våldsamma oroligheter i Nigeria i princip hela tiden, i Ghana 94-95; Krig mellan Etiopien och Eritrea 98-; med flera krig.

I de flesta konflikterna återkommer samma ingredienser: imperialismens förstörelse av ekonomi och samhälle, desperation född ur extrem fattigdom, kampen om kontrollen över råvarorna och konflikter mellan olika imperialistmakter. Där finns också de mardrömslika inslagen med barnarméer, stympningar och utblottade massor av flyktingar. ”Om du vill veta värdet på en diamant här så bör du ta alla armar och ben de huggit av och lägga dem på ena sidan, och alla diamanter som grävts fram de senaste tio åren och lägga dem på den andra sidan. Sen delar du den ena med den andra. Det är värdet på en diamant i Sierra Leone”, säger Jonas Dumbuya, vars högra arm och öron är avhuggna (Socialist Appeal: Sierra Leone – The nightmare legacy of imperialism, 19 maj 1998).

Människor hoppas att de kan få skydd genom sin etniska, religiösa eller nationella tillhörighet och deras ledare underbygger och utnyttjar detta. Bara för att förråda sina anhängare när de har minsta chans att berika sig. De olika imperialistmakterna spelar med i samma spel. Det är en fruktansvärd fälla att bygga upp hoppet om ett liv på tillhörigheten till en grupp som inte har någon som helst materiell grund att bygga upp ett samhälle utan utsugning. Men vart ska man vända sig istället?

I Sydafrika organiserar fackföreningsrörelsen COSATU, ANC, och Kommunistpartiet människor av alla raser, religioner och etniska tillhörigheter. Alla har de haft socialismen som mål i sina program. Den framgångsrika kampen mot apartheid fördes i första hand av arbetarklassen genom en serie bittra strejker och protester. Den sydafrikanska regimen förde hela tiden en medveten politik av att försöka dela upp människor i raser och etnisk tillhörighet. Det var det som var hela poängen med apartheidsystemet. De svarta var inte medborgare i ett enat Sydafrika, utan tillhörde sina egna ”länder” på basis av sin stamtillhörighet. I dessa så kallade Bantustans skulle de svarta ha sin separata utveckling och själva ”bestämma” över sina öden utan inblandning av de vita som skulle bestämma över sitt ”eget” land. Dessutom uppmuntrade den sydafrikanska apartheidregeringen våld mellan etniska grupper. De använde sig av zuluhövdingen Buthulezi och hans Inkatharörelse för att försöka provocera fram stamkonflikter. Det hela misslyckades som bekant. Den enda orsaken till detta var att arbetarklassen var och är stark i Sydafrika. Behovet av solidaritet är inte en smaksak eller en fråga om moral för arbetarklassen utan inbyggt i den materiella ställningen man har i samhället. Enade vi stå, splittrade vi faller.

I resten av Afrika är arbetarklassen mycket svag, med undantag av Nigeria och Egypten, men genom att länka ihop arbetarklassen i hela Afrika bakom målet en socialistisk federation kan man överbrygga detta problem. Detta skulle kunna leda till att de fick stöd från Afrikas bönder, majoriteten av befolkningen, som för första gången skulle få ett alternativ till det meningslösa dödandet. Det var detta som bolsjevikerna lyckades med i Ryssland 1917. Alternativet ser vi i Afrika idag. Imperialismen har drivit saker till sin logiska slutsats – samhällets upplösning i krigande gäng. Mad Max lever och frodas i Afrika.

Rosa Luxembourg skrev följande i boken Socialdemokratins kris mitt under första världskriget: ”Friedrich Engels sade en gång att det borgerliga samhället står inför ett svårt dilemma: antingen övergår man till socialismen eller också faller man tillbaka till barbariets stadium. Vad innebär det att från höjden av vår europeiska civilisation återfalla till barbariet? Alla torde vi tidigare ha läst och upprepat dessa ord utan att ana deras fruktansvärda innebörd. I detta ögonblick behöver endast se oss omkring för at bli varse hur det borgerliga samhällets återfall till barbariet ter sig i verkligheten. Detta världskrig har redan gett oss barbariet tillbaka. Imperialismens triumf betyder att kulturen helt bryts ned, periodiskt under den tid ett modernt krig pågår och slutgiltigt om den epok världskriget inlett skulle framskrida till sin yttersta konsekvens. Vi står alltså idag inför just det val som Friedrich Engels för en mansålder sedan siade om: antingen får imperialismen triumfera, vilket innebär att hela kulturen går under liksom i gamla Rom, med ödeläggelse, avfolkning och degeneration som följder; slutligen blir samhället en enda väldig kyrkogård. Eller också segrar socialismens, vilket betyder att proletariatet går till målmedveten kamp mot imperialismens redskap: kriget.” Tyvärr har stora delar av Afrika påtvingats det imperialismen yttersta konsekvens: ödeläggelse, avfolkning, degeneration, en enda väldig kyrkogård.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: