Verklighetsrap: vår tids folkmusik

3 Maj

Labyrint, del av den växande verklighetsrap-scenen.

De senaste åren har samhällskritik och socialrealism blivit allt mer utbredda teman inom den svenska hiphopscenen. Även om skillnaderna mellan de olika artisterna är stor skulle jag vilja använda begreppet ”verklighetsrap” för att beskriva fenomenet i dess olika skepnader.
Den görs nästan uteslutande av invandrare från vad somliga kallar ”utsatta områden”, och som vi skulle kalla arbetarklassområden.

Det är i sig ett bevis på hur de lägre skikten av arbetarklassen har fått en tydlig överrepresentation av utrikesfödda och andragenerationens invandrare. Syftet med den här artikeln är inte att bedöma kvaliteten på musiken och texterna – något som är högst subjektivt – utan beskriva och analysera dessa som samhällsfenomen.

Inom verklighetsrapen inkluderar jag allt från feel good-gänget Highwon (vars mest kända beståndsdelar är Ison & Fille) till de nattsvarta beskrivningarna av social misär och kriminalitet hos Kartellen. Inom scenen finns också en grupp som Mohammed Ali, högskolestudenterna som upplever majoritetssamhällets outtalade krav på att välja bort de kretsar man kommer från för att accepteras som ”bra invandrare” av vårt fördomsfria etablissemangs-Sverige.

De slitningarna beskrivs skarpt i ”Svartskalle och kriminell”, en utläggning som konstaterar att ”i deras ögon är du bara svartskalle och kriminell”…och pratar man korrekt svenska tror folk att man är adopterad. Det finns nog också många kvinnor därute som känner igen känslan av att folk vill redigera en. Stämmer man inte på mallarna är det något som ständigt skaver. Att vägra välja gör att man löper risk att betraktas och känna sig som en främling i alla sammanhang. På så sätt är en låt som ”Svartskalle och kriminell” uttryck för ett motstånd. Man får hoppas att den ger folk råg i ryggen att stå upp för vilka de är, såväl hemma i förorten som på jobbet eller högskolan.

Sparkar uppåt

Ett återkommande inslag i verklighetsrapen är att ett ”vi” formas i relation till ”samhället”, ”systemet” eller t.om. ”majoriteten”. Man kan se det som ett svar på en samhällsdebatt där  folk ständigt talar om förorten, aldrig för förorten. Och så har vi två stora politiska block som ägnar tiden åt att jaga medelklassen. Fokus är inriktad på ett slags tänkt etablerad majoritet. Visst kan politiker uttrycka medkänsla och argumentera emot att försöka lösa problem med repression, men det är ytterst sällan någon som vänder på steken och talar till samhället i förortens namn med en anklagande stämma. Det behövs verkligen, och verklighetsrapparna bidrar med en pusselbit.

Ett tydligt exempel på identifikationen med den utpekade och utsatta botten av samhället kan vi se i Kartellens låt ”Betongbarn”:

”Jag drar ett bloss för Stockholms-smutsen
För hororna, för knarkarna, för de stämplade

För de utan en spänn, utan ett hem, helt lämnade
Jag representerar Generation Bortom

Pundarna står och becknar Situation Stockholm…”

Kartellen mer än någon annan på verklighetsrap-scenen talar konsekvent i ”smutsens” namn och vänder anklagelserna  tillbaka mot ett sjukt samhälle.  Det speciella universum som Kartellens låttexter utgör är fyllt av vänner som dött av överdoser, arbetslösa föräldrar som förfallit till alkoholmissbruk, klaustrofobiska upplevelser i fullständig isolering, sprängda värde-depåer och upplopp i förorterna. Mörkret är intensivt.

Budskapet kan ibland uppfattas som osympatiskt, och kan kännas djupt obehagligt. Även om Kartellen inte glorifierar det kriminella livet, utan tvärtom beskriver dess vidriga följder inte minst för den kriminelle själv, utgår texterna från ett kriminellt perspektiv och moral.

Samtidigt som följderna beskrivs och man gång på gång upprepar att man inte vill att ungdomar ska gå den kriminella banan, beskrivs kriminaliteten som en labyrint utan utgångar. En illustration av tragedin som det innebär att fastna i den kriminella världens labyrint är låten Junior. Det är en far som skriver till sin lille son inifrån fängelsets murar.

Det är ett slags tragedi som spelas upp. Berättaren väljer den kriminella banan för att komma ifrån förorten, bort från knarkarna: ”I programmen är banklån något man inte kan få, så folk gör bankrån för att ta sig därifrån”. Motivet beskrivs utifrån barnets framtid – det är den kommande generationen som ska slippa växa upp i den nuvarande verkligheten, som framstår som en labyrint där enbart vidriga alternativ erbjuds.

Viljan att ge sin son en bättre framtid, som från början var vägen in i kriminaliteten, leder in i en brutal återvändsgränd. Med fiender efter sig som inte kommer att ge upp i första taget ger fadern i fängelset upp inför det kriminella ”ödet”: det handlar om att ”döda eller bli dödad”, och ”att du växer upp utan pappa kan jag inte tillåta”. Det är en brutal men skarp insyn i den kriminella världens helvete.

Man kan notera att det hos Kartellen inte finns något kollektivt hopp om förändring – det är ett samhälle där misären förutsätts som en evig, oföränderlig faktor. Det föder en djungelns lag, alla mot alla i kamp intill döden för ekonomisk och social trygghet. Det är inte en händelse att denna brutala logik har växt explosionsartat under samma historiska period som just otryggheten har växt enormt, samtidigt med segregation och en rad andra sociala problem.  Dessa brutala resonemang vore otänkbara i ett samhälle där folk känner trygghet och hopp om framtiden.

Frön till ett hopp om förändring kan vi se hos en rappare som Carlito, som i ”Babylon Brinner” målar upp en vision om en väg ut ur det här samhället:

”Låt oss kapa hela skiten och ta båten i besittning,
 Styra bort mot solnedgången, bort från betongen i city
Sången fyller våra lungor med hopp om att leva lyckligt
Med hopp om att leva riktigt jämlikt och långsiktigt
En dag, Inshallah, så kommer Babylon falla

Belöning kommer tillhanda till den som försöker vandra längs rätta stigen i livet…”

Samtidigt är systemkritiken stark hos Carlito. I denna låt, som haft 1,2 miljoner tittar på Youtube, konstateras att ”vi måste dra systemet upp från rötterna”. Huruvida vi måste ”hänga kapitalisten upp och ned med rep runt fötterna” kan vi lämna därhän, men det anti-kapitalistiska budskapet är mer än tydligt. Och det når ut till hundratusentals.

Dags för arbetarrörelsen att organisera vreden

I ett samhälle där alltför många anti-kapitalister upplever sig som isolerade är det värt att uppmärksamma den kompromisslösa samhällskritik som finner ett eko i huvudstädernas explosiva förorter. Det är bråttom för arbetarrörelsen att ge ett uttryck för den samlade vreden, innan den exploderar i destruktiva former, som redan har hänt i London.

Tyvärr tar arbetarrörelsen förortsborna för givet, och syns sällan till mellan valrörelserna. Folk har upplevt många svek och har fått se sina bostadsområden förfalla, medan arbetslösheten och de sociala problemen naglat sig fast. Alla former av självorganisering för förbättring av situationen bör välkomnas, men det behövs också en gemensam rörelse för alla maktlösa. En gemensam kamp för värdiga jobb, bostäder och liv skulle förändra läget dramatiskt.

I förorten finns en kraft som kan förändra arbetarrörelsen och hela samhället.  Om arbetarrörelsen återuppväckte sin tradition av radikal samhällskritik och folkrörelsebygge, skulle vreden kunna få ett konstruktivt, samhällsförändrande uttryck.

Erik Andersson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: