Det vi önskar – inom räckhåll

8 Jun

Vi återpublicerar en artikel från vårt senast temanummer om Socialism (Socialisten nr 104)

Borgarklassen har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde, skapat mer jättelika och kolossala produktivkrafter än alla föregående generationerna tillsammans … Vilket tidigare århundrade anade att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte? ” Ur Kommunistiska manifestet 1848

Från 1820 till 2003 ökade inkomsten per person nästan tio gånger, trots att befolkningen samtidigt ökade sex gånger. Den förväntande livslängden har höjts dramatiskt och vi är idag omgivna av saker som människor tidigare inte ens kunde drömma om.

Endast vid ett fåtal tillfällen har kapitalismen inneburit en faktisk nedgång i BNP och då, med undantag av depressionen på trettiotalet, endast för en mycket kort tid. Det normala tillståndet för kapitalismen har varit att produktivkrafterna utvecklas.

Ändå finns det mer än tillräckligt skäl att vilja bli av med det nuvarande systemet. Det är många som känner det in på bara kroppen. Men om det skall kännas värt att kämpa för ett nytt samhälle är det först nödvändigt att se den möjlighet till ett nytt samhälle som redan håller på att utvecklas i det gamla. Detta innebär inte att vi bara behöver se problemen med kapitalismen, utan också att förstå hur kapitalismen har utvecklat metoder att producera vad människor behöver och vill ha (och mycket som de flesta av oss inte vill ha). Det är den materiella basen till fortsatt utveckling, inte ett tomt löfte om vad som skulle kunna vara möjligt att uppnå i framtiden, om allt ändrades.

Att ”utveckla produktivkrafterna” betyder i grunden att utveckla det mänskliga samarbetet. Utan samarbete – ingen arbetsfördelning, ingen specialisering och inga stordriftsfördelar. Därför är samarbete den verkliga källan till ekonomisk utveckling. Detta är vad Marx kallade socialisering av produktionen (eller, som i citatet ovan, det samhälleliga arbetet). Att detta samarbete också kan leda till oönskade effekter är en annan fråga, det är en fråga om vem som kontrollerar samarbetet.

I den kapitalistiska myten skildras en enskild individ, oftast en man, som får en briljant idé. Han gör sedan en förmögenhet genom att marknadsföra sin idé i hård konkurrens med andra. Otvivelaktigt kommer många individer med bra idéer, men de gör det alltid i ett sammanhang. Därför kan det ibland vara svårt att slå fast vems idé det var från början. Allt fler fall går till domstolarna, som i exemplet med Facebook, då man försökte komma fram till vem som egentligen ”äger” idén. När det gäller att gå från idé till massproduktion blir det än svårare att hitta den storslagna individen. För de flesta är det uppenbart att det krävs många människors samarbete för att förverkliga idéer.

Det finns också en ”socialistisk myt”, den om att den ekonomiska utvecklingen visar sig i enorma fabriker med stora, tekniskt komplicerade maskiner. Denna syn på utveckling missar poängen. Utan fabriker, maskiner, järnvägar, telefon och internet skulle mänskligt samarbete vara begränsat. Men det är själva det mänskliga samarbete som är den främsta drivkraften för ekonomisk utveckling – den främsta anledningen till att tillverka och använda maskiner.

Maskiner och teknik är inte bara medel för att utveckla mänskligt samarbete, de är själva ett uttryck för mänskligt samarbete. En gaffeltruck är en form av koncentrerat samarbete som involverar inte bara själva gaffeltrucksföraren utan också alla de arbetare som har samverkat för att bygga gaffeltrucken. Tillsammans lyfter de utan problem en tung lastpall. En fabrik eller kontorsbyggnad är också en produkt av mänskligt samarbete, och möjliggör mänskligt samarbete inom sina väggar.


Den enklaste formen av produktion är den individuella. I det förindustriella samhället hade en hantverkare sina egna verktyg, som han kanske till och med tillverkat själv. Han satt i sin verkstad, kanske med några lärlingar, och producerade ett par skor eller något annat. Eller så var han en bonde som arbetade på fältet tillsammans med sin familj.

Därmed inte sagt att människor inte samarbetade. Det gjorde de självklart, en skomakare behöver få läder till skorna och mat till sin familj från någon annan. Bönderna hjälpte varandra med skörden eller om ett hus skulle byggas. Även om detta samarbete var viktigt var det inte en del av den dagliga produktionen. När det gällde skörden var arbetsfördelningen minimal. Huvudsaken var att alla jobbade för att snabbt få in skörden innan den förstördes, inte för att samarbetet gjorde skörden speciellt mycket mer effektivt.

Grundläggande samarbete

Produktionen började bli socialiserad då enskilda arbetstagare flyttades till fabriker där arbetsgivaren hade installerat maskiner. Hela arbetslag blev beroende av varandra för att framställa en enskild sko. Samtidigt innebar deras beroende att de kunde vara mycket mer produktiva. Samarbetet har utvecklats på många olika sätt sedan dessa tidiga dagar och därför kallar vi denna form för grundläggande samarbete.

På en arbetsplats sker samarbetet enligt en plan som utarbetas av ägaren eller hans representant. Detta är grunden till många konflikter på arbetsplatsen. Sant mänskligt samarbete kan inte grundas på maktspråk – att chefen tvingar dig att göra vad han har beslutat. Normalt är även denna ineffektiva form av samarbete, baserat på rädsla, effektivare än enskild produktion.

Inom ledarskapsteori har det varit populärt att betona humankapitalet. Men även företag som säger sig bygga på förtroende för medarbetarna har sina begränsningar under kapitalismen. Den grundläggande hierarkin finns kvar, eftersom den bottnar i den privata äganderätten. Det finns gränser för den anställdas medverkan. I en tid av kris i världsekonomin, glider ledorden ”humankapitalet vår viktigaste resurs” över till ”ledaren måste vara beredd att fatta svåra beslut”. Allt arbete som lagts ner för att få människor att samarbeta frivilligt rivs ner och känslan av främlingskap återkommer.

 

På åttiotalet bröt Volvo ny mark genom att starta en fabrik i Uddevalla utan löpande band. Istället monterade självstyrande grupper gemensamt ihop en bil. Produktiviteten var inte sämre än på Volvo på Hisingen, som fortsatte att köra med löpande bandet, snarare tvärtom. Men när krisen på 1990-talet slog till var det ändå Uddevalla som lades ned. Delvis berodde detta på en intern maktkamp mellan Gyllenhammar och Gyll, men också på att Volvo under krisen använde sig av helt andra metoder för att driva upp produktiviteten – de ökade helt enkelt tempot på bandet. Detta är naturligtvis inte möjligt med självstyrande grupper.

Allmänt samarbete

Den småskaliga produktionen i fabriker expanderade, andra branscher utvecklades. Företag handlade med varandra. Produktion och distribution utvecklades till ett stort flöde. Arbetare på gummiplantager i Malaysia, däcktillverkare i Italien, stålarbetare i Sverige, oljearbetare i Saudiarabien och fabriksarbetare i Belgien samarbetar för att producera en bil som sedan distribueras över en stor del av världen. Detta kan kallas allmänt samarbete.

När arbetsfördelningen sker storskaligt medför det en explosiv tillväxt av samarbetet. Det är en form av samarbete som skiljer sig mycket från det grundläggande samarbetet. Det är inte medvetet planerat, utan förmedlas av marknaden och jakten på vinst. Detta är förknippat med ett speciellt och allmänt känt problem – den klassiska cykeln med hög- och lågkonjunkturer. Stora resurser förslösas både i tider av högkonjunktur, genom äventyrliga spekulationer och i än högre grad under lågkonjunkturen, när fabriker läggs ner och arbetslösheten stiger.

Kapitalister har ständigt strävat efter att lösa detta problem genom att skaffa sig kontroll över större och större delar av ekonomin. Därigenom försöker de omvandla det marknadsstyrda samarbetet till ett mer planerat för att slippa krisen för det egna företaget. Vartefter tekniken, infrastrukturen och olika organisatoriska strukturer utvecklats, och mer och mer kapital ackumulerats, har man utvecklat olika modeller för detta.

 

Redan under slutet av 1800-talet försökte många kapitalägare få monopol över sin bransch. Ett alternativ var att skaffa sig kontroll över hela kedjan från råmaterial till distribution av den slutliga produkten. Senare gick man vidare till att föra samman vitt skilda branscher i konglomerat.


På åttiotalet blev ledorden istället att koncentrera sig på kärnverksamheten, outsourcing och just-in-time-produktion. Tjänster och tillverkning av komponenter har lagts ut på entreprenad. En biltillverkare som Saab lade ut produktion på över tusen underleverantörer. Var och en är storproducent på sitt specialiserade område. Ytligt framstår detta som om man i själva verket få mindre kontroll över samarbetet. Men i praktiken innebär det att man får större kontroll över det som kallas kärnverksamheten, samt att man knyter underleverantörer nära till sig.


Internet har underlättat denna process. Handeln över internet mellan företag, exempelvis mellan tillverkare och komponentleverantörer eller mellan en grossist och en detaljist, är mycket större än handeln mellan företag och konsumenter.


Även om tillverkningen läggs ut på entreprenad och fabrikernas storlek har minskat, fortsätter koncentrationen av kapital. Inkomsterna från de 200 största amerikanska företagen, jämfört med de totala företagsinkomsterna, ökade från 21 procent 1950 till 30 procent 2008. Siffror från Fortune Global 500 visar att ”de stora grabbarna” fick 19 procent av världens totala intäkter 1960 och 39 procent 2008.

Koncentration av ägande är ett uttryck för hur det världsomspännande systemet för produktion och distribution mer och mer knyts samman. Många delar av ekonomin har blivit beroende av varandra. Vad som händer på en plats eller i en bransch har en stor inverkan på de andra områdena. Men det löser inte problemet med låg- och högkonjunkturer utan lyfter det bara till en ny nivå. Om kriserna från början var regionala blev de senare nationella och idag internationella. Det märktes inte minst 2008 då kollaps av en investmentbank, Lehman Brothers, höll på att leda till att hela världsekonomin föll samman.


Avancerad samarbete

Tidigare fanns gemensam mark, allmänningar, runt alla byar. Där kunde byborna samla ved och byggmaterial, släppa sina djur på bete eller fiska. Ingen by kunde existera utan den gemensamma marken, den sågs som en del av den naturliga ordningen. Idag finns en kvarleva av detta i form av allemansrätten.

 

På samma sätt kan internet beskrivas som en form av intellektuell allmänning. Där kan man dela med sig av idéer utan att det kostar något. I mer begränsad form fanns intellektuella allmänningar redan tidigare i form av till exempel bibliotek. Med internet har utnyttjande i fråga om kvantitet, kvalitet och tillgänglighet ökat enormt. Till skillnad från bibliotek skapas också olika grupperingar på internet, så kallade communitys, där man samarbetar för att systematisera och utveckla kunskap. Wikipedia och Linux är framstående exempel, men det finns minst 200 000 andra lyckade exempel i mindre skala. Detta kan kallas avancerat samarbete.

De grundläggande principerna för organisering av till exempel Wikipedia är inte bara icke-kapitalistiska, det är också anti-kapitalistiskt. Det handlar om icke-kommersiella förbindelser: frivilligt, obetalt arbete och fri tillgång; det är öppet, jämlikt deltagande och direkt samspel mellan alla som bidrar. Det finns en demokratisk styrning och skiljeförfarande. De som formade Wikipedia satte från början inte upp några officiella regler eller förordningar. De förlitat sig helt på en enkel uppsättning normer och på viljan att få projektet att fungera. Tyvärr tilltog skadegörelse och andra hyss med uppslagsverkets växande ryktbarhet. Ett slags administrativa struktur infördes då, som innebar att olika användare fick olika ansvar och roller.

Det visar på ett system som i första hand styr sig självt genom samtal och självreglerande normer, snarare än genom marknadsmekanismer eller en formell och auktoritär ledningsstruktur. Det är ett anmärkningsvärt exempel på hur människor kan samarbeta, även på internationell nivå, och hur de kan lösa problem och konflikter samtidigt som det ger faktiska resultat. Människor följer normer lättare (och är lyckligare) när dessa är självpåtagna eller fritt valda. Det har paralleller till jägar-samlar- och tidiga jordbrukarsamhällen, innan klassamhället uppkom. Även om det finns en grundläggande skillnad – då kunde ingen välja vilken stam man skulle tillhöra, idag kan du välja vilken internet community du vill vara en del av.

Fördelarna med att dela och samarbeta har bekräftats av hundratals forskare. Det finns allt fler bevis i psykologi, organisationskunskap, sociologi, statsvetenskap och experimentell ekonomi att människor i själva verket är mer samarbetsvillig och osjälviska, eller åtminstone mycket mindre själviska, än de flesta ekonomer och affärsmän tror.

Dagens ”allmänning” finns i luckorna i den kapitalistiska ekonomin. Självorganiserande grupper av människor verkar utanför det kapitalistiska systemet och är samtidigt anslutna till det. De används av kapitalismen, men påverkar den också. De uppmuntras av kapitalismen, och samtidigt försöker kapitalismen kontrollera dem.

Enskilda företag är inte sena att dra nytta av det. Ett slags mått på detta är de så kallade fair use industrier (företag som utnyttjar undantagen från upphovsrätten). Dessa har vuxit snabbt under det senaste decenniet. De inkluderar tillverkare av konsumentprodukter som tillåter individuell kopiering av upphovsrättsskyddade program, utbildningsinstitutioner, mjukvaruutvecklare samt sök-och webbhotell. År 2006 svarade de för en sjättedel av USA: s totala BNP och sysselsatte mer än 17 miljoner arbetstagare. Produktiviteten hos arbetare i dessa branscher översteg andra med i genomsnitt 28 procent.

Kopplingen mellan den intellektuella allmänningen och företag tar sig många former. Det finns de klassiska öppna källkoderna inom IT där människor över hela världen bidrar till att utveckla och förbättra dataprogram. Det finns även andra varor, som bilar, kaffemaskiner och moderkort, som utvecklas av frivilliga internet communitys innan de sätts i produktion.

 

Men företagen inte bara använder internet communitys för att utveckla nya varor, de använder dem även som ett sätt att effektivisera sin verksamhet, marknadsföra sig och utveckla konsumenternas lojalitet. Starbucks fans kan gå med i deras internet community. Där uppmanas man att ”dela, rösta och diskutera”. Vem som helst som registrerar sig kan ge förslag på allt under solen som vagt kan relatera till Starbucks. Förslag diskuteras och röstas om. Utan tvivel tar Starbucks fasta på förslag och upplägget är en viktig orsak till deras framgång.

Mot ett kunskapsbaserat samhälle

Utvecklingen av de intellektuella allmänningarna är inte bara ett resultat av en teknisk innovation (internet). Det har djupare rötter än så. Dess utveckling har varit så snabb på grund av själva produktionens föränderliga natur.

Det är en missuppfattning att industrijobb har försvunnit från de avancerade kapitalistiska länderna. Även om det är sant att textilfabriker, skeppsvarv, garverier och andra arbetskrävande och miljöfarliga industrier på sjuttio- och åttiotalet konkurrerades ut av fabriker i tredje världen eller helt enkelt flyttat dit. Men andra industrijobb tog mer eller mindre snabbt deras plats. I absoluta termer är antalet arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin i de avancerade kapitalistiska länderna ungefär detsamma som för tre decennier sedan. Skillnaden är att varje arbetstagare har betydligt fler maskiner att arbeta med, fabrikerna är mindre och utbildningsnivån är generellt högre. Även de som fortfarande formellt är arbetare använder en dator dagligen på jobbet och skillnaden mellan arbetare och tjänstemän har blivit allt mindre.


Industriproduktionen har ökat varje år (med undantag av några få år under lågkonjunktur), även om antalet arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin inte har gjort det. Men varje enskilt år under de senaste tjugofem har antalet arbetstillfällen i EU och USA ökat i absoluta tal. Eftersom födelsetalet samtidigt har minskat har gapet fyllts av invandrare och allt fler kvinnor, vilka nu utgör nästan hälften av arbetskraften i de avancerade kapitalistiska länderna. Vilka arbeten är det då som har ökat?

Naturligtvis är många av de nya jobben lågavlönade servicejobb som återkommit för att ta hand om rika eller nästan rika. Andra jobb har uppstått i den parasitiska finansiella sektorn. Men det är långt ifrån alla jobb. Många av de nya jobben är så kallade kunskapsbaserade – programmerare, forskare, sjukvård och olika administrativa funktioner. Utbildningsnivån har stigit, och därför har det också varit en stor ökning av antalet lärare (och elever). Turistnäringen och andra sektorer som erbjuder olika fritidsaktiviteter har expanderat, liksom restauranger av olika slag.

Utvecklingen av internet communitys bör ses i detta ljus. De flesta personer som deltar i arbetet med öppen källkod arbetar som programmerare. Självklart är det ofta människor med expertkunskap om ett bestämt ämne, som lärare eller studenter, som kommer att skriva om sina ämnen på Wikipedia. Självorganiserande communitys utvecklar alltså inte bara produktionen, de är själva en produkt av produktionens utveckling.

 

De tar saker långt bortom förslagslådan, som blev en symbol för chefer som på sjuttiotalet försökte utnyttja uppfinningsförmågan hos de anställda. Den sträcker sig även bortom försök till medbestämmande – självstyrande grupper av fabriksarbetare, eller företagskultur som vill utveckla ”humankapital”. Tack vare internet, ligger dessa communitys delvis utom räckhåll för företag. Därför kan det blomstra långt mer än någon tidigare rörelse i den riktningen. Den visar på en vild undervegetation av mänsklig kreativitet, som företagen ignorerar på egen risk. Det sätter press på företagen att reformera sitt ledarskap.

Motsättningen återvänder

Motsättningen mellan den allt mer sammanflätade produktionen och det privata ägande av produktionen blir allt tydligare när det avancerade samarbetet utvecklas exponentiellt. Samtidigt som de intellektuella allmänningarna har utvecklats, har den internationella lagstiftningen om immateriella rättigheter skärpts. Vissa färger och till och med vissa levande organismer har patenterats. För att inte nämna att större företag har tagit patent på olika frön och därmed orsakat förödelse för jordbruket i fattiga länder. Fler och fler företeelser faller under immaterialrättsliga lagar och upphovsrättstider har blivit längre.

Att stämma konkurrenterna för stöld av immateriella rättigheter har blivit ett accepterat sätt att försöka stoppa konkurrens. Apple har inte tvekat att stämma Samsung för att ha ”kopierat” iPhone och iPad, trots att Apple stolt presentera sig som ”det första stora dataföretag som gör utvecklingen av Open Source till en viktig del av sin programstrategi”.

Youtube utgör en plattform för många att visa sina videoklipp gratis för miljoner människor, men vad som är mindre allmänt känt är att detta är i utbyte mot att Youtube tar sig rätten att göra vad de vill med din video, inklusive att tjäna pengar på den i ett annat sammanhang, utan att dela vinsten med dig. Detsamma gäller Facebook. Och det är även efter att du har stängt ditt konto! Detta är inte vad de flesta människor vill när de bidrar med något till det allmänna, men det är vad du får när det allmänna krockar med det privata ägandet.

Men ett av de största problemen som hindrar utvecklingen i den kunskapsbaserade delen av ekonomin är inte problemen i samband med immateriella rättigheter. Det är ett problem med rötter i själva produktionen. Samtidigt som det finns ett inneboende tryck från bland annat internet communitys att företag ska bli mer demokratiska och kreativa, finns det ett motsatt tryck. Företagsledningarna vill kunna befästa sin rätt att leda och fördela arbete – en grundbult för avtalen i den svenska arbetsmarknaden.

Därför styckas även den intellektuella arbetsprocessen, precis som den fysiska produktionen, upp längs tayloristiska linjer. Löpande-band-metoder som infördes på fabrikerna i början av förra seklet slår nu igenom i tjänstemannajobb. Datorer kan vara befriande, men de har också blivit medel för ledningen att styra produktiviteten. Tjänstemän vid helpdeskar och call-centers är lika fastkedjade vid telefonen som gamla dagars industriarbetare vid löpande bandet.

 

Idag är det tjänstemän som är mest hotade av ”off-shoring”, när deras jobb tas över av lågavlönade arbetare i tredje världen. En stor del av Indiens tillväxt bygger på att man tagit över kunskapsbaserade jobb som bryts ned till enkla repetitiva arbetsuppgifter. Detta sätter press på arbetstagare i kunskapsbaserade branscher att rätta in sig i ledet.

Del 2. Frigöra bromsarna

Det kan se ut som om ekonomin går igenom en naturlig utveckling från grundläggande till avancerat samarbete, som då ersätter alla andra sätt att producera saker. I verkligheten är det inte så enkelt. Alla sätt att producera existerar sida vid sida och är beroende av varandra. Vad som förändras är proportionerna mellan dem. Än dominerar den ena, än den andra.

Förhållandet mellan avancerat samarbete och resten av ekonomin har redan beskrivits, men det finns fler exempel på hur olika typer av produktion och distribution samverkar. Stormarknader växer upp överallt och levererar ett enormt utbud från olika delar av världen till lågpris. Samtidigt är fiskhandlaren på hörnet, som för några år sedan var helt försvunnen, tillbaka, men då på en stormarknad. Där säljs lokalt fångad fisk, sida vid sida med fisk från andra sidan av världen, och handlaren engagera kunderna i samtal om hur man tillagar abborre. Små innovativa företag köps upp av större globala, samtidigt som grupper av anställda knoppar av sig från större företag för att tillverka eller producera saker själva.

Även om det finns en interaktion mellan olika samarbetssystem, har varje typ sina egna motsättningar som både sporrar den och håller den tillbaka. Detta gör det omöjligt att införa en generell modell som gör anspråk på att lösa alla problem.

Det är nödvändigt att först och främst ta itu med den huvudsakliga motsättningen i den dominerande delen av ekonomin och med det som grund långsiktigt börjar lösa de andra delarna.

Att styra investeringarna

Det finns en övergripande uppgift som uppstår direkt ur det allmänna samarbetet, den avgörande och dominerande delen av moderna avancerade kapitalistiska ekonomier, och det är att flödet av investeringar måste styras. Idag utvecklar investeringarna inte ekonomin utan driver istället världsekonomin till randen av avgrunden. Vad vi lider av är inte en brist på resurser, utan en brutal felanvändning av dem.

 

Överinvesteringar följt av kollaps är den drivande kraften i den ekonomiska cykeln. Om det är möjligt att styra investeringar är det möjligt att eliminera de ekonomiska cyklerna. Dessutom kan vi också se till att de resurser som idag används för spekulation, istället går till produktiva investeringar genom medvetna och demokratiska beslut.

När det gäller att föra över bankerna i allmän ägo är det knappast ett radikalt krav, med tanke på hur stora summor som skattebetalarna har fått punga ut med eller åtminstone garantera för att hålla det finansiella systemet under armarna. Men det är långt ifrån tillräckligt för att få kontroll över investeringar.

 

Så länge företagen har kortsiktig vinstmaximering som mål kan man varken tvinga dem att investera i bra saker eller hindra dem från att investera i dåliga saker (även om man bestämmer över vilken kredit som skall vara tillgänglig för dem). Det är ett faktum att regeringar, via centralbankerna, har öst pengar över företag under de senaste åren. Med nära noll räntor och en inflation på ett par procent har regeringarna praktiskt taget betalat för att få sina pengar investerade. Nu har aktiekurserna återhämta sig, liksom fastighetspriserna, men investeringarna i produktion är fortsatt envist låga.

Samtidigt som investeringarna i de utvecklade kapitalistiska länderna föll under 2009 ökade de kraftigt i Kina. Höghastighetståg, flygplatser och vägar byggdes, liksom billiga bostäder. Fabriker utrustades med nya maskiner. Den största delen av investeringar gick till grön teknik, som snabbt gjort Kina till världsledande på detta område. Hälften av alla solpaneler som produceras idag är kinesiska. USA är långt efter, även efter Danmark och Tyskland. Den kinesiska regeringen kunde åstadkomma detta, inte bara för att den ägde de banker som lånade ut pengarna, utan också för att den kunde styra dessa lån till de många statligt ägda företag som dominerar ekonomin. Dessa företag leds inte av privata ägare vars huvudsakliga oro är över hur nästa kvartalsrapport ser ut, utan av nationella och regionala regeringar som bekymrar sig över hur man bygger den kinesiska ekonomin (och därmed hur de kan behålla sin privilegierade ställning).

Om det är möjligt att göra en plan för de viktigaste investeringarna i ett land som Kina, som är byråkratiskt styrt och i många avseende efterblivet, kommer det att vara en relativt enkel uppgift att göra samma sak i mer avancerade, demokratiskt styrda ekonomier. Allt som krävs är att överföra banker och de största företagen i gemensam ägo.

Uppgiften är inte att planera produktionen av varje typ av sko, vilket är omöjligt. Inte heller att bestämma priset centralt. Den viktigaste uppgiften är helt enkelt att avgöra vart det sociala överskott (hur mycket pengar som finns tillgängliga när alla kostnader har betalats för att upprätthålla ekonomin) i huvudsak bör riktas på kort och lång sikt. Bortsett från detta kan hela marknaden i princip lämnas intakt tills vidare.

Om man gör riktade investeringar innebär det att man också kan ha inflytande över priser, men bara indirekt. Genom att besluta om att investera i kollektivtrafiken istället för på Harley Davidsons, kommer priset på kollektivtrafiken att falla medan priset på Harley Davidsons kommer att stiga. Det handlar inte om att centralt bestämma ett pris, det leder bara till en svart marknad och korruption.

På grundval av ett offentligt ägande av de viktigaste ekonomiska sektorerna kan människor successivt och frivilligt börjar hitta nya sätt att samarbeta och därmed utveckla produktivkrafterna.

Det finns inget som kan ersätta offentligt ägande av de stora företagen som dominerar ekonomin. Med undantag av några stiftelser och ett fåtal icke börsregistrerade företag, innebär det i princip företag som är registrerade på storbörserna. Detta är långt ifrån både det reformistiska och det stalinistiska förstatligandet.

Reformistisk förstatligande bestod i att ta över (ofta till ett överpris) de sektorer av ekonomin som var avgörande för kapitalister, men som kapitalisterna själva var oförmögna att utveckla vidare. Energiproduktion, post och järnvägar var exempel på sådant förstatligande. De statliga industrierna användes sedan för att subventionera kapitalisterna genom att ge dem billiga tjänster. Dessa nationaliserade industrier, till skillnad från till exempel statligt ägda industrier i Kina idag, var förbjudna (i vissa fall enligt lag) att konkurrera med kapitalisterna.

Till skillnad från i stalinistiska och reformistiska förstatliganden bör styrelserna för offentligt ägda industrier väljas. En mängd olika intressen kan företrädas, arbetarna i företaget, arbetare hos till exempel underleverantörer och konsumentgrupper (kanske organiserade via internet). Även privata aktieägare kan representeras, ett offentligt ägande i branschen behöver inte vara hundraprocentigt. Genom val till styrelsen kommer de anställdas roll i sitt företag att öka. Det kommer att stoppa de värsta fallen av förtryck som förekommer på arbetsplatserna.

 

Även på basnivå kan och borde arbetare få en större delaktighet i sitt arbete, genom till exempel val av den närmast chefen. Men att få en mer djupgående delaktighet i det egna arbetet kommer att ta längre tid. Det måste innebära en omställning av den tekniska produktionsapparaten, som idag förkroppsligar den hierarkiska produktionsapparaten ur vilken den är sprungen.

Konflikter mellan den privata och den offentliga sektorn

Som sagt, individuell produktion och grundläggande, allmänt och avancerat samarbete existerar sida vid sida. Den viktigaste uppgift vi står inför är att ta bort motsättningen mellan allmänt samarbete och privat ägande. Frivilligt samarbete för att utveckla produktion och distribution kommer inte längre att utsättas av trycket från stora företag som försöker styra och göra en vinst på dem. De rättsliga begränsningar (som delar av de privata storföretagen vill ha) på de intellektuella allmänningarna kan tas bort.

Men individuell produktion, små företag som ägs av en eller ett fåtal individer och med bara en handfull anställda kommer att fortsätta existera under socialismen. Precis som medelstora företag.

 

I dessa kommer det fortfarande att finnas en motsättning mellan grundläggande samarbete och privat ägande som yttrar sig i konflikter på arbetsplatsen. Detta kan inte lösas av att samhället går in som ägare. Det skulle bara skapa en ny motsättning: mellan det begränsade samarbetet och socialt ägande. Detta skedde i Sovjetunionen, och tidigare i Kina, och ger upphov till en massiv byråkrati, förtryck, ineffektivitet, korruption, en svart marknad och kriminalitet. Ett resultat av att försöka kollektivt reglera det som inte är moget för kollektiv kontroll.

Å andra sidan, att ge arbetarna större inflytande över driften av de medelstora företag som de arbetar i bidrar det till att övervinna motsättningarna på de enskilda arbetsplatserna. Kooperativt ägande är en lösning. När ett företag uppnår en viss storlek kan arbetarna få en allt större mängd aktier. Om de lämnar företaget skulle de bara få sälja sina aktier till nya medarbetare. Företaget förblir privat.

Allt eftersom ett företag växer kommer en naturlig utveckling att ske, från individuellt ägande till kooperativt och slutligen till samhällsägande. Möjligen skulle det inte ens vara nödvändigt att lagstifta. Under kapitalismen finns en naturlig utveckling från enskild firma och aktiebolag till företag registrerade på börsen. Det skulle säkert finnas en liknande utveckling under socialismen. Det avgörande under båda systemen är behovet av mer kapital. Offentligt ägande av kreditsystemet skulle förmodligen vara tillräckligt för att garantera en sådan utveckling. Precis som under kapitalismen kan den ursprungliga ägaren behålla en liten andel i bolaget, när det har gått från enskild firma till ett företag registrerat på börsen.

De enskilda företagens utveckling när det gäller produktion och ägande kommer antagligen att bli ganska självklar, men det betyder inte att det inte finns några konflikter i det socialistiska ekonomiska systemet. Tvärtom kommer en av de grundläggande drivkrafterna i ekonomin att vara intressekonflikter mellan de privatägda och de offentligt ägda delarna. Mellan den sektor som är helt beroende av marknaden, och den sektor som börjar ersätta den med mer avancerade former av samarbete och kommunikation mellan producenter, distributörer och konsumenter.

Precis som kampen mellan små och stora företag under kapitalismen kommer denna kamp framför allt att föras på marknaden. Stora offentligt ägda företag kommer att behöva bevisa att de är mer produktiva än mindre, annars kommer de inte att fortsätta existera. Offentliga resurser kommer att omdirigeras till mer lönsamma investeringar. Samtidigt kommer mindre företag att köpas upp av stora bolag.

Det nya ekonomiska systemet kommer att vara långt ifrån perfekt, men det kommer att innebära en möjlighet att börja lösa de avgörande problem som mänskligheten står inför.

Jonathan Clyne

Foto: Håkan Siljehag

Annonser

4 svar to “Det vi önskar – inom räckhåll”

  1. ad asfö 9 juni, 2012 den 14:35 #

    Vill ni socialisera utländska företag verksamma i Sverige också? Hur ska det fungera i så fall?

    • Jonas Ryberg 6 juli, 2012 den 12:34 #

      Varför skulle det vara ett problem? Redan idag sker massa sådana övertaganden, främst i Latinamerika men även i Europa. Ett exempel inom den kapitalistiska ramen är att den brittiska regeringen konfiskerade den isländska banken IceSaves tillgångar som fanns i landet 2008. Sen tycker jag det är viktigt att påpeka att socialiseringar inte görs bara för att djävlas utan på grund av att företagen idag inte investerar. Om det nu skulle råka finnas produktiva privata företag som är beredda att delta i en socialistisk samhällsutveckling så finns det alla möjligheter till att hitta kompromisser och överenskommelser.

  2. ad asfö 6 juli, 2012 den 20:52 #

    Tack för svaret!

    Kommer inte Sverige att bli utsatt för en ekonomisk krigsföring från omvärlden i ett sådant läge?

    • Jonas Ryberg 7 juli, 2012 den 18:23 #

      Det finns såklart en risk att storföretag och andra länder kommer att bojkotta och försöka att isolera en regering som för en socialistisk politik. Under efterkrigstiden gick man ju ännu längre och helt enkelt avsatte vänsterledare och installerade diktatorer eller högerregeringen. Men jag tror vi har passerat det stadiet nu, framför allt så har de stora kapitalistiska länderna inte längre ekonomiska muskler att genomföra blockader. Ett exempel är att Venezuela – som ju USA mer eller mindre pekar ut som ett terroristland – får en stor del av sin inkomst av att sälja olja till.. you guessed it, USA. Obama och den amerikanska ledningen är helt enkelt inte i en position att sluta köpa olja därifrån.

      Nu betyder det här inte att risken för statskupper, bojkotter, blockader och annan ekonomisk krigföring har försvunnit, men det är inte lika självklart som det skulle ha varit tidigare. Därför måste vi vara en internationell rörelse, inget enskilt land kommer att nå hela vägen om inte länder runt omkring också sätts i rörelse. Vi måste tänka internationellt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: