Saknad: en rörelse för arbetarklassen

15 Mar

2011-12-15-demoskyltar

Demonstrerande sjuksköterskestudenter. Källa: francesblogg.wordpress.com

De senaste åren i Sverige har präglats av en väldigt låg nivå i den öppna klasskampen. När tre miljoner människor skulle teckna nya kollektivavtal här om året ledde det inte till några större konflikter. Samtidigt har det växt fram en del intressant kamp på gräsrotsnivå. Några exempel är den vilda strejken på Lagena, sjuksköterskestudenternas uppror, kampen mot nedläggning av Läkerolfabriken eller den nu pågående striden på ett vårdboende i Partille, där anställda har avstängts för sina åsikters skull.

Den etablerade arbetarrörelsens roll i dessa strider har varierat. När sjuksköterskestudenternas uppror tog fart gav Vårdförbundet sitt stöd till rörelsen, och kampen på Läkerolfabriken anfördes av en klubbordförande som även är LO Gävles ordförande. Det innebar dock inte någon massiv uppslutning från den lokala fackföreningsrörelsen, även om en del arbetare deltog i demonstrationer och tusentals lokalbor undertecknade protestlistor. Socialdemokraternas ledande politiker gav inte stöd, medan Vänsterpartiet och den lokala SSU-klubben stödde arbetarna. Solidaritetsarbetet organiserades av enskilda arbetarrörelseaktivister snarare än själva rörelsen.

Läkerolarbetare på marsch i Gävle.

Läkerolarbetare på marsch i Gävle.

Lagenaarbetarnas kamp ledde till spridningseffekter i form av en samordning mellan ett trettiotal lagerklubbar, som hade en hög svansföring i samband med fackförbundetHandels kongress 2011. En opinionsmätning bland LO-förbundens förtroendevalda som genomfördes med hänvisning till strejken på Lagena visade att mer än 70% ansåg att vilda strejker kunde vara försvarbara. Det är ett exempel på den effekt strejken hade. Ett annat är det faktum att LO:s dåvarande ordförande Wanja Lundby-Wedin besökte Lagenaklubbens årsmöte, för att gjuta olja på vågorna.

Stora delar av Handelsapparaten motarbetade fackklubben på Lagena, och samarbetade med företaget i en kampanj mot fackliga företrädare. Bl.a. försökte man övertyga folk att inte välja in vissa personer i fackklubbsstyrelsen, med hänvisning till företagets utpressning som antydde att deras hållning skulle mjukna om man blev av med dessa personer. Personerna ifråga fick 90% av medlemmarnas förtroende, trots den närvarande ombudsmannens förmaningar.

Arbetare utanför Lagena-lagret, försommaren 2009.

Arbetare utanför Lagena-lagret, försommaren 2009.

En annan kamp jag har följt och delvis deltagit i på nära håll var kampen för en vettig bostadsstandard i ett område i Rinkeby som drivs av en privat värd. Där initierades kampen av SAP-medlemmar. Det var intressant att se reaktionen från olika delar av Hyresgästföreningen. Medan den lokala hyresgästföreningen var i grunden positiv till att något gjordes och lånade ut sin lokal, var de inte beredda att göra särskilt mycket själva. När saker hade rullat igång ordentligt gav Hyresgästföreningen på central nivå fullt stöd, och satte in rejäla resurser för att understödja arbetet. Det enda negativa kom från en enskild funktionär på mellannivån, som var irriterad på att folk klampade in på hans revir.

Boendemöte i Rinkeby. Källa: padittjobb.wordpress.com

Boendemöte i Rinkeby. Källa: padittjobb.wordpress.com

Från Partille rapporteras om bristande stöd från facket, vilket tvingat arbetarna att agera på egen hand utanför de fackliga strukturerna. Det finns en rättfärdig frustration på många håll inför den etablerade arbetarrörelsens bristande engagemang, kompetens eller rent av aktiva motarbetande av arbetare som sätter sig i rörelse med sina arbetskamrater. Ofta kommer reaktionerna när man gör saker på ett nytt sätt, när man mobiliserar medlemmarna och skakar om båten som fackbyråkraterna har satt sig tillrätta i.

Arbetare på boende i Partille protesterar på Gustav Adolfs Torg.

Arbetare på boende i Partille protesterar på Gustav Adolfs Torg.

Men rätt ofta är inte problemet illvilja, utan att man har glömt bort hur man kämpar. Det paras ofta med att ens egen oförmåga att mobilisera medlemmarna ursäktas med surmagade uttalanden om medlemmarnas bristande kampvilja. Ett tragikomiskt exempel är en fackklubb där folk i styrelsen avrådde från att organisera ett föredrag, med hänvisning till att så få dykte upp när man bjöd in ett försäkringsbolag att prata. Även när ombudsmän och styrelseledamöter vill göra gott tenderar man att avstyra mobiliseringar till förmån för förhandlingar eller rättsprocesser.

Det behövs nytt blod i rörelsen, men nytt folk möts av en miljö där friska initiativ sällan möts med uppmuntran, där sättet att göra saker sitter i väggarna och ordförandena har svingat klubban i åratal. Det driver ut folk ur rörelsen, och följden blir inte en ny och livaktig arbetarrörelse, utan demoralisering. De lokala kamputbrotten isoleras eller besegras, kämparna nöts ned, apparaten slipper de kritiska rösterna och kämpande medlemmarna i möteslokalerna.

Byråkratin i rörelsen är dock bara en liten del av de problem som möter kämpande arbetare. Den magra tillväxten, massarbetslösheten, angreppen på trygghetssystemen och urholkningen av arbetsrätten är enorma problem för arbetarklassen. Det är problem som inte kan lösas på en enskild arbetsplats, utan som kräver en samlad, kämpande arbetarrörelse. Det är problem som kräver bred mobilisering, samling kring krav som inte kan kallas annat än politiska. Det är problem som när man reser dem på en enskild arbetsplats innebär att man ofta möts av såväl arbetsköpare som byråkrater, politiker, och ibland också ordningsmakten.

Del av polisinsatsen utanför Lagena, försommaren 2009. Källa: rshaninge.blogspot.com

Del av polisinsatsen utanför Lagena. Källa: rshaninge.blogspot.com

När en lokal strid får ett stort symbolvärde är det inte bara den enskilde arbetsköparen man möter, utan de organiserade arbetsköparna, som till sitt förfogande i regel har rättssystemet och vid behov även våldsapparaten. Det såg jag själv med egna ögon under Lagenastrejken, där en stor polisinsats detaljsamordnade med arbetsköparen. Troligt är också att Svensk Handel insisterade på att Lagena inte skulle ge vika för arbetarnas krav, p.g.a. risken för spridningseffekter.

Allt detta leder fram till slutsatsen att arbetarklassen behöver en rörelse som fungerar som ett verktyg för dem. Med några hedervärda undantag fungerar inte den etablerade arbetarrörelsen så idag, och de små vänsterorganisationerna går på knäna.

V-logga_CMYK_Rod

Även ett parti som Vänsterpartiet, som står för en politik som vill förbättra arbetarklassens läge, har stora brister. Man har ett svagt organiserat fackligt arbete och lockar alldeles för få LO-arbetare. Liksom den övriga arbetarrörelsen är man i regel för inrutade i sin löpande verksamhet för att kunna snappa upp den kamp som flammar upp och ge den stöd. P.g.a. bristande kontinuitet och erfarenhet i det fackliga arbetet har man också svårt att bidra med råd till arbetare som går ut i kamp. Tyvärr innebär det ofta att partiets roll blir en klapp på axeln och ett ”lycka till”.

Ofta är ungdomsförbunden mer snabbrörliga. Under solidaritetskampanjen för Lagenaarbetarna deltog Ung Vänster i bl.a. Skåne, Göteborg och Östersund aktivt i att mobilisera solidaritet. Under tunnelbanestrejken i Stockholm för några år sedan spelade SSU:s klubb för fackligt aktiva medlemmar en roll i solidariteten.

Lagenasolidaritet i Göteborg. Källa: vsfgoteborg.wordpress.com

Solidaritet med Lagenaarbetarna, i Göteborg. Källa: vsfgoteborg.wordpress.com

När kamp utbryter behöver man göra allt för största möjliga samling bakom arbetarna, med respekt för att de själva äger sin kamp. Kämpande arbetare måste förvandla sina organisationer, och i samarbete med arbetare och andra arbetarrörelseaktivister verka för att även den politiska arbetarrörelsen sluter upp. Arbetarrörelsen behöver tydligt signalera att man vill fungera som ett verktyg för kämpande arbetare, och ge sina mest stridbara och kloka fackliga aktivister drivande roller i solidaritetsarbetet.

Vägen fram är inte att starta ännu fler socialistiska organisationer, och inte heller att vika undan från de större perspektiven och grundproblemen. Genom kamp och studier måste vi skärpa förståelsen av hur saker hänger ihop, vad som krävs för att få rättvisa. Vi behöver uppmuntra diskussioner om hur verklig demokrati på arbetsplatserna och i samhället som helhet skulle kunna se ut i vår tid. Ur kampen och diskussionerna behöver en socialistisk arbetarpolitik formas.

Vi behöver bygga på hälsosam grund underifrån och blåsa liv i rörelsen, få dess företrädare att bekänna färg. Exemplen är många på företrädare som har förflyttat sig en bra bit under inflytande av kampen underifrån. Vi behöver föra kampen till rörelsen och rörelsen till kampen. Arbetarklassen behöver återta och i grunden omforma den rörelse man en gång skapade.

Erik Andersson

Länkar om kampen:

Partille

Stödsida på Facebook

Namninsamling mot avstängningarna

Läkerol

Läkerolarbetarnas Vänner (FB-sida)

Inte under 24.000

Stödgrupp på Facebook för Stockholms sjuksköterskor

Våga vägra ingångslön under 24.000 (FB-sida)

Rinkeby

Bostadskampen i Rinkeby

Lagena

Lagerarbetarnas Blogg

Lärdomar av Lagena (Utvärdering fr.a. av solidaritetskampanjen)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: