Finns det demokrati i arbetarrörelsen?

4 Apr

Håkan_Juholt_omfamnar_Stefan_Löfven

I dagarna pågår Socialdemokraternas partikongress. Strax innan påsk kom Socialisten ut med ett temanummer, Arbetarrörelsen: Kris=Möjlighet. Därför publicerar vi i dagarna flera artiklar från temanumret. Däribland nedanstående artikel av Peter Stolpe, som ställer frågan ”Finns det demokrati i arbetarrörelsen?”.

Socialdemokratin ligger på strax över 30% i de senaste opinionsmätningarna. Långt ifrån det fyrtioprocentiga stöd som S hade så sent som 2002. Samtidigt pågår en het debatt inom arbetarrörelsen om vinstintresse i den skattefinansierade välfärden. Trots att mätning efter mätning visar att en förkrossande majoritet av väljarna i allmänhet och LO-medlemmarna i synnerhet avvisar vinst i värlfärden försöker partistyrelsen manövrera för att undvika ett vinstförbud. Istället för att presentera ett tydligt vänsteralternativ försöker ledningen lägga sig mot mitten i hopp om att vinna en medelklass som ingen riktigt kan definiera. Förhoppningen är att framstå som mer regeringsduglig och ”ansvarstagande” än alliansen. I själva verket stöter den politiken bort och alienerar breda arbetargrupper som inte tillhör eller identifierar sig med sagda medelklass. SD:s senaste framgångar i opinionen tyder starkt på detta.

Samtidigt finns ett stort motstånd inom partiet, bland gräsrötter och många förtroendevalda. Flera arbetarkommuner och tunga partidistrikt har antagit motioner om att förbjuda vinstuttag inom välfärden. Det  ser ut som att partivänstern faktiskt kan vinna den här striden. Men tidigare erfarenheter har visat att vänstern vid flera tillfällen gjort upp med högern bakom kulisserna eller helt enkelt lagt sig platt, av missriktad lojalitet med ledningen. 2001 fick partihögern nästan utan strid igenom en strykning av partiprogrammets portalparagraf. Stockholms arbetarekommun hade fattat ett beslut att ta kamp för att behålla paragrafen men när det väl gällde reducerades den ”striden” mest till uppgivna axelryckningar från talarstolen.

Socialdemokratins grundläggande problem är den auktoritära internkulturen där debatter ska föras internt och där partiets falanger till varje pris ska visa enighet utåt. ”Vi är alla Socialdemokrater” brukar det heta som om det vore svar nog på de åsiktsskillnader som faktiskt existerar. Det är förklaringen till att till exempelvis högerns Mikael Damberg och vänsterns Veronica Palm påstår sig tycka likadant i alla väsentliga frågor.

Socialdemokratin är en bred rörelse med många åsiktsriktningar. Det behöver inte vara ett problem men blir det om dessa skillnader inte tillåts komma upp till ytan. I en demokratisk organisation måste medlemmarna ha rätt att känna till de olika alternativen annars reduceras demokratin till vackra ord.

Istället för öppna debatter om politiska vägval, skapas en kultur av intriger och principlösa överenskommelser mellan olika klickar. Vi såg det i valet av Juholt, en sluten process där Håkan var en kompromisskandidat i ett försök att jämka mellan falangerna. Vi såg det i mediakampanjen mot honom som av allt att döma regisserades inifrån partiet och som slutade med att han tvingades bort i en palatskupp.

Högern i Socialdemokratin har alltid organiserat sig i mer eller mindre hemliga fraktioner, i kotterier och exklusiva nätverk. Genom tillgång till dessa informella nätverk erbjuds personer med de rätta åsikterna tillgång till välbetalda poster.

Den stora tragedin i det Socialdemokratiska dramat är att vänstern valt att organisera sig på samma sätt, med självutnämnda ledare som agerar bakom kulisserna.

Dessa två huvudgrupperingar ömsom bekämpar varandra med diverse smutsiga metoder, ömsom gör upp om platserna vid köttgrytorna bakom medlemmarnas ryggar. Hemlighetsmakeriet garanterar frihet från insyn och påverkan från gräsrötternas sida.

Dessa i sin tur reduceras till spelpjäser och röstboskap i kotteriernas kamp om positioner och förväntas visa lojalitet mot olika ledare. Samtidigt används partiets fraktionsförbud som en förevändning att tysta och slå ner på allt som liknar öppna organiserade alternativ. Erfarenheterna visar att förbudet är apparatens, det vill säga partihögerns verktyg, för att behålla makten. Denna höger riskerar naturligtvis inga repressalier. Inga disciplinära åtgärder drabbade den hemliga högerfraktion som avslöjades i slutet av 2010 med att ta emot pengar av Svenskt näringsliv, för att vrida partiet till höger.

Arbetarrörelsen måste bryta med dessa destruktiva traditioner och tillåta olika åsiktsriktningar att organisera sig på ett öppet, ärligt och framförallt demokratiskt sätt. Det borde vara en självklarhet att medlemmar i ett demokratiskt parti som SAP har den rätten. Förbud tvingar bara åsiktsrikningarna under jorden och göder den korrupta mygelkultur som behärskar partiet av idag.

Partivänstern har allt att vinna på detta. Först när idéerna sätts i centrum för debatten kan tydliga alternativ utkristalliseras och vänstern faktiskt vinna, baserat på medlemmarnas stöd.

Peter Stolpe

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: