Vem behöver arbetarrörelsen?

4 Apr

red flags

När Moderaterna framställer sig som ”Det Nya Arbetarpartiet” och Stefan Löfven presenterar ”en affärsplan för Sverige” kan man fråga sig om arbetarrörelsen behövs överhuvudtaget. Är det inte bättre att lägga ned det hela och istället driva kamp kring enskilda frågor? Det har ju varit flera sådana rörelser både internationellt och i Sverige som har varit framgångsrika. Diktaturer har störtats i Egypten och Tunisien, och kuppförsök har hejdats i Venezuela. Occupy Wall Street lyckades ändra samhällsklimatet internationellt. På samma sätt kunde en liten grupp arbetare på Lagena i Sverige lyfta upp frågan om bemanningsföretagen högt på den politiska dagordningen genom sin vilda strejk. Alla dessa rörelser har haft det gemensamt att de inte har varit partipolitisk bundna. Vad finns det då för mening med att ha ett arbetarparti?

Problemet är att ingen av de mer eller mindre spontant uppkomna rörelserna kring enskilda frågor har lyckats bilda en regering. De har protesterat mot regeringar, de har störtat regeringar, de har skyddat regeringar, men längre än så har det inte sträckt sig. När det har kommit till kritan om vem som ska bilda regering, har det slutat med att de flesta aktiva i rörelsen har stött partier som inte haft någon stark koppling till rörelsen. De har stött partier som uppfattades som ”regeringsdugliga”, alltså partier man hoppades åtminstone skulle kunna infria en del av rörelsens krav. Därför har partier som Muslimska Brödarskapet i Egypten och Socialistpartiet i Frankrike kommit till makten.

Om det inte redan har gjort det, kommer det att leda till besvikelse. En del reformer kanske kan drivas igenom, men i stort lämnas hela systemet intakt. Det gäller både den statliga repressiva apparaten och det ekonomiska systemet. Aktivister slås fortfarande ned på Kairos gator och Peugeotarbetare massavskedas i Frankrike. Visst är någorlunda fria val och högre beskattning av de rika ett viktigt steg framåt men någon grundläggande förändring leder det inte till och därför kvarstår avgörande problem.

Vi är i en situation där det finns rörelser som kan genomföra mycket, som att fälla diktaturer, men inte bilda en regering. Och det finns organisationer som kan bilda regering, men som inte uppnår speciellt mycket.

Arbetarpartierna bildades en gång i tiden just för att överbrygga denna motsättning. Till skillnad från alla andra partier skulle de byggas upp demokratiskt underifrån och ge plats för alla riktningar. Inom ramen för samma organisation skulle det finnas plats för fackliga organisationer, progressiva religiösa rörelser, kvinnorörelser och alla andra förtryckta. Den tyska socialdemokratins ledare August Bebel gav det första kända exemplet på ett parlamentariskt försvar av de homosexuellas rättigheter i ett tal 1898.  I dag är det föga troligt att Stefan Löfven eller François Hollande på allvar skulle stöta sig med etablissemanget för att försvara förtryckta.

Men då utarbetade arbetarrörelsen ett regeringsalternativ som skulle omdana samhället i hela folkets intresse. Det var ett alternativ som var trovärdigt och fler och fler anslöt sig. Man insåg att det inte räckte att driva enskilda frågor. Det behövdes en gemensam vision av ett nytt samhälle.  Det tycker jag låter precis som det vi behöver idag.

Skeptikerna säger förstås att det inte är möjligt längre. Att tiderna har förändrats. Att arbetarklassen minskar. Industriarbetarklassen ersätts av människor som arbetar i kreativa yrken inom kommunikation eller yrken som bara finns i Kina. Det är förstås sant att situationen är väldigt olik den i arbetarklassens barndom. Men inte på det sättet som dessa skeptiker menar. När arbetarklassen bildade de stora arbetarpartierna var klassen en liten minoritet i samhället, det löpande bandet var knappt påtänkt, och fabrikerna var små jämfört med dagens.

August Palm, den svenska socialdemokratins grundare, var en skräddare som hade kommit i kontakt med marxism under sin gesälltid i Tyskland och Danmark. Han var inte otypisk för arbetarklassen på den tiden. När den tyska socialdemokratin, det största och mest framgångsrika arbetarepartiet, stod på sin höjdpunkt strax före första världskriget var majoriteten av medlemmarna hantverkare. Efter att ha vänt sig till religionen och liberalerna och inte fått sina behov tillgodosedda etablerade de marxistiska arbetarpartier. Varför skulle inte dagens IT-folk, vårdbiträden, lärare, studenter och resterande industriarbetare kunna enas på samma sätt?

Det största hindret är inte att alla dessa skulle vara rädda för att få ett socialistiskt samhälle, utan det är vad som återstår av den en gång stolta arbetarrörelsen. Myglet vid partiledarvalet i S, svängdörrarna mellan partiledningen och näringslivsposterna, och försöket att i vissa frågor placera sig till höger om M avskräcker de flesta. Allt detta vittnar om att reformismen, ideologin som en gång i tiden ersatte marxismen som arbetarrörelsens ideologi, under den nuvarande krisen har visat sig lika bankrutt som Lehman Brothers och General Motors.

Reformismen spelade en progressiv roll under en lång period när kapitalismens tillväxt sågs som permanent. Under de senast trettio årens återkommande kriser har dess ställning undergrävts. Valet av Stefan Löfven, mitt under finanskrisen, visar att reformismen inte har något kvar att erbjuda.  Men finns det ett alternativ till den nuvarande arbetarrörelsen?

Det finns förstås gott om smågrupper som alla vill kandidera till att bli ”Det Nya Arbetarpartiet (r)”. Men det gamla arbetarpartiet växte inte fram genom att en liten grupp (eller flera små tillsammans) startade med ett färdigt schema som fler och fler anslöt sig till. Det var många stora rörelser som växte samman och utarbetade ett program inspirerat av marxismen. Egentligen säger det sig själv att ett trovärdigt alternativ inte kan växa fram på annat sätt. För ett färdigt program är inte något som en liten grupp kan hitta på. Det måste växa fram organiskt ur själva enandet av rörelsen. Vilket inte innebär att olika små grupper inte kan bidra genom att kasta in sina idéer i rörelsen och därmed stimulera framväxten av visionen om ett nytt samhälle.

Nu står vi alltså där i en historiskt helt ny situation. Idag är det få som kan förneka att det finns ett stort missnöje med hela det kapitalistiska systemet, viljan att förändra samhället är större än jag har upplevt under alla mina fyrtio år av politisk aktivitet. Men arbetarrörelsen är paralyserad av en ledning som är mer ur led med tiden än någonsin. Samtidigt är alla smågrupper till vänster i kris. Så länge det inte fanns ett stort missnöje med systemet kunde de leva på hoppet att den dagen det uppstod skulle de leva livet. Nu grusas dessa illusioner.

Vi kan inte veta med säkerhet vad som kommer att ske framöver. Det pågår en historisk dragkamp. Kommer rörelsen och missnöjet att hitta in i arbetarrörelsens organisationer och förändra den eller kommer rörelsen att kvävas av den byråkratisk ledda arbetarrörelsen? Om det senare sker kan vi vara säkra på en sak – mänsklighetens framtid ser mörk ut. Därför ser jag det som en nödvändighet att vi lägger vår tyngd bakom att stärka och förändra arbetarrörelsen så att den återigen blir ett uttryck för alla förtryckas kamp för ett bra samhälle.

Jonathan Clyne

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: