Arbetarrörelsen tillhör dig, … eller?

19 Apr

ståg

Du som blivit aktiv i arbetarrörelsen är säkert ivrig och entusiastisk. Det är mycket du vill förändra. Hela samhället, men också den klubb, förening eller avdelning du är medlem i. Det känns så självklart! Vi måste bli fler, alla måste vara delaktiga, vi måste nu ut med vårt budskap och få var och en att förstå att just han eller hon måste bli medlem och ta aktiv del i arbetet.

Det du känner och den rörelse du blivit medlem i är den kraft som också kommer att förändra samhället, skapa en rättvis värld att leva i. Den enda kraft som kan göra det. Du har helt klart valt rätt väg. Samtidigt kommer du också att stöta på problem som du inte riktigt väntat dig…

Först blir du väl mottagen i din organisation. Alla tycker att det är roligt och positivt, du lyckas kanske få med dig många på dina förslag, ni börjar dra igång olika aktiviteter. Då dyker det upp några, ofta är de ombudsmän anställda av arbetarrörelsen, som tycker det du gör är bra, men …. Ja, de har invändningar av olika slag. Det är inte lämpligt, det är inte genomförbart, det är inte taktiskt riktigt och väldigt ofta är det orealistiskt. Om du håller med och sänker profilen är allt frid och fröjd. Om du däremot står på dig och till och med förväntar dig att ombudsmännen faktiskt vill ha den medlemsaktivitet som de brukar efterlysa, får du snart problem. Du möter ett allt tydligare motstånd från dem du trodde var dina allierade. Du inser snart att du har börjat föra en kamp på två fronter. Dels den egentliga, att få så många med dig i kampen för att förändra situationen i samhället, dels en som gör dig både besviken och förvirrad, den du tvingas föra internt i organisationen.

Gått vilse

Det du stött på är byråkratin inom arbetarrörelsen. Enkelt uttryckt är det människor som har arbetarrörelsen som födkrok. Många av dem har säkert haft ett gott syfte från början men så småningom gått vilse eller tvingats anpassa sig. Ett jobb i rörelsen är förhållandevis välavlönat, ofta fritt, relativt bekvämt, ger prestige i de kretsar man verkar inom samt kanske även makt och inflytande. De flesta byråkrater företräder en högerlinje i partiet eller facket. Det finns även vänsterbyråkrater som har radikala medlemsgrupper som sin bas. De radikala personerna är kanske svårare att komma underfund med, men ofta märker man att de bara är radikala till en viss gräns, när det verkligen blir allvar är de beredda att godkänna långtgående kompromisser.

Byråkratin som grupp har hittat sin livsform i organisationen. De vill inte ha några förändringar. Bara om deras existens hotas, genom valnederlag eller extrema medlemsras, kan de tänka sig mer omfattande aktiviteter. Eftersom de har högre lön och bättre villkor än medlemmarna i organisationen har de lättare att acceptera försämringar i samhället. De vill absolut inte ha någon revolution. Vad skulle vi med byråkratin till efter revolutionen? Nej, hela deras affärsidé är att de företräder oss medlemmar. Ju osynligare vi är desto större frihet får de i sitt sätt att företräda oss. Ju färre krav vi ställer desto enklare tillvaro får de. Byråkratins styrka bygger på att de flesta medlemmar är passiva. Det är därför de reagerar så starkt på dina försök att få igång verklig medlemsaktivitet och demokrati.

Vad hände?

Hur har det kunnat bli så här? Svaret på den frågan finns att söka på tre olika områden: det ideologiska, det organisatoriska (att allt mer av den politiska kampen kommit att ske i de parlamentariska församlingarna) och det ekonomiska (tillväxten efter andra världskriget). Men också borgarklassen har påverkat utvecklingen. Det finns borgerliga grupper som arbetat enligt mottot, ”om du inte kan besegra dem så anslut dig till dem”. Andra delar av borgerligheten, till exempel arbetsgivare, har förstått att ett privilegierat skikt inom arbetarrörelsen är lättare att köpslå med. I byråkratin har de fått en buffert mellan sig själva och den stora majoriteten arbetare.

En liberal bakgrund

För att förstå utvecklingen måste vi börja från början, i arbetarrörelsens verkliga spädbarnstid. När de första trevande försöken att organisera sig började, några decennier in på 1800-talet var det inte bland de mest förtrycka som man kanske spontant kan tro. Istället var det bland hantverksgesäller och andra yrkesutbildade arbetargrupper man kunde se de första ansatserna till arbetareföreningar.

Inom hantverksyrkena fanns det ursprungligen en nästan automatisk karriärstege. Man var lärling, avlade gesällprov och efter många år som gesäll blev man ofta mäster, det vill säga startade en egen rörelse. Den som var mäster var medlem av stadens borgerskap. De liberala strömningarna var därför starka i dessa organisationer. Självklart fanns det naturliga skäl till varför man slogs mot okunskap och social misär men det fanns också en illusion om att hela arbetarklassen kunde skapa sig en bättre tillvaro genom bildning och nykterhet.

Samtidigt var det bland gesällerna de mest politiskt medvetna personerna fanns. Traditioner från skråtiden innebar att många gjorde gesällvandringar ner över Europa för att lära sig nya metoder inom sitt hantverk. På dessa resor kom de i kontakt med den mer utvecklade arbetarrörelsen i Danmark och Tyskland och på så sätt också med socialismen och marxismen. En av dem var August Palm. När han hösten 1881 flyttade tillbaka till Sverige kan man ana att det var för att bygga upp en ny sektion av Internationalen, ett svenskt arbetareparti. Han tog genast upp kampen mot de liberala strömningarna i fackföreningarna. Han visste att arbetarna både behövde ett politiskt parti som redskap för att förändra samhället och ett socialistiskt program. Hans reste runt i landet, agiterade för socialismen och hjälpte till att starta socialdemokratiska klubbar och fackföreningar.

1883 tillsatte Fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm en kommitté som skulle arbeta fram ett programförslag. Striden blev hård. Å ena sidan liberalernas vädjan till kapitalisternas/arbetsgivarnas välvillighet och arbetarnas förnuft, att de ska se att de har gemensamma intressen – och å andra sidan socialisternas medvetenhet om att det krävs en total förändring av samhället och de ekonomiska grundvalarna. När programmet antogs 1885 var det en seger för socialisterna.

När sedan socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889 var striden mellan liberalismen och socialismen officiellt avslutad.

Kampen om partiet

Idag är vårt partiprogram en söndagskostym, något vi tar fram vid högtidliga tillfällen. Ingen tar kravet på republik riktigt på allvar och än mindre att verka för socialism. Det här är en helt annan inställning till partiprogrammet än den som fanns kring förra sekelskiftet. Då var partiprogrammet dagspolitik, något man skulle ta strid för så snart det fanns en möjlighet. Det här var en fråga som diskuterades på Andra internationalens möten. I flera europeiska länder hade socialdemokraterna fått parlamentsledamöter och även möjlighet att delta i regeringar. På kongressen 1905 tog Internationalen ett principbeslut om att inga socialdemokrater skulle sätta sig i en regering om man inte hade en situation där man kunde genomföra hela sitt program, d.v.s. avskaffa kapitalismen. När Branting 1897 kom in i riksdagen som första socialdemokrat, men på en liberal lista, skulle det dock dröja mer än 20 år innan den allmänna rösträtten var genomförd. Under dessa 20 år fick socialdemokraterna förlita sig till arbetargrupper som hade tillräckligt höga inkomster för att klara inkomststrecket. I denna ”arbetararistokrati” fanns grupper som under goda tider kunde få bra villkor under kapitalismen och därför började hoppas att det skulle kunna gälla för alla och för alltid.

Runt 1910 gick en rad liberala politiker i Sverige över till socialdemokraterna. Flera av dem hade varit liberala riksdagsledamöter. De fick nu socialdemokratiska riksdagsmandat istället. En av dessa var Erik Palmstjärna. I sina memoarer berättar han om hur han gick över till socialdemokraterna för att hjälpa Branting att ändra inriktning på partiets politik, framförallt i försvarsfrågan.

Att flera socialdemokratiska riksdagsledamöter hade en liberal bakgrund, att partiet samarbetade intensivt med liberalerna mot högern och att man försökte värva röster hos liberala väljargrupper innebar att partiets politik i riksdagen drevs allt mer i liberal riktning. Detta väckte stark kritik i rörelsen och framförallt i ungdomsförbundet där de radikala och marxistiska strömningarna var starka. Man tyckte att riksdagsgruppen svek partiprogrammet. Speciellt i försvarsfrågan uppstod flera konflikter.

Januari 1917

Ett avgörande kom till stånd på partikongressen i januari 1917 där en majoritet av ombuden stödde partiledningens linje och avkrävde ungdomsförbundet en fullständig lojalitetsförklaring. På ungdomsförbundets kongress några dagar senare röstades åter en resolution igenom där man förklarade sig lojal till partiprogrammet. Partisprängningen var ett faktum.

Att många av rörelsens radikaler och marxister på så sätt ställdes utanför det socialdemokratiska partiet gav naturligtvis större spelrum åt den andra sidan. Detta skedde också mot bakgrund av att Andra internationalen några år tidigare brutit samman i och med första världskrigets utbrott. När Branting 1920 för första gången fick i uppdrag att bilda regering levde Internationalens beslut från 1905 fortfarande kvar i medvetenheten. Fick man regeringsmakten skulle man genomföra sitt program. Man kan föreställa sig att Branting var klämd mellan två krafter i partiet. Kompromissen blev en statlig socialiseringsutredning som skulle se över möjligheten att föra över viktiga delar av näringslivet i samhällets ägo samt demokratisera arbetslivet. Frågan utreddes sedan i 15 år utan att något hände.

Ämbetsmännen i arbetarrörelsen

Ända fram till början av 1900-talet hade ministrarna oftast ingen parlamentarisk förankring alls utan var ämbetsmän. Om du inte har någon bild av hur den kungliga ämbetsmannabyråkratin såg ut rekommenderar jag dig att läsa första kapitlet i Röda rummet av August Strindberg. När man hör borgerliga politiker angripa den offentliga sektorn för att vara byråkratisk så skulle man kunna tro att det är arbetarrörelsen som uppfunnit byråkratin. Inget kan vara mer felaktigt. När de gamla ämbetsprivilegierna avskaffades så försökte byråkratin hitta nya områden att verka på. I den moderna offentliga sektorn hittade den en överlevnadsform. I arbetarrörelsen hittade de en annan. När arbetarrörelsen blev en allt mer etablerad kraft i samhället såg många byråkrater och borgerligt sinnade personer ett medlemskap i socialdemokratiska partiet som ett sätt att göra karriär. Antingen i partiet, ytterst med en statsrådspost i sikte, eller i förvaltningen som chef eller byrådirektör.

Dessa människor tog inte bara med sig sina borgerliga värderingar och sitt motstånd mot marxismen in i partiet utan också sitt hierarkiska tänkande och sina byråkratiska arbetsmetoder. Men framförallt tog de med sig sin syn på arbetarna, sin misstro mot vanliga människors förmåga att ta kontrollen över sina egna liv. De allra flesta av de som under mellankrigstiden och framåt missionerade mot sociala missförhållanden var säkert besjälade av äkta rättspatos, som makarna Myrdal (Kris i befolkningsfrågan 1934) och Ludvig Nordström (LortSverige 1938). Samtidigt kan man konstatera att debatten spred en föreställning om att arbetarna behövde uppfostras. Den som utmålas som inkapabel att se om sitt eget hus, inte har förstånd att idka barnbegränsning och dessutom är begiven på alkohol kan knappast vara i stånd att ta över hela samhället.

Boken ”Kris i befolkningsfrågan” blev startskottet för det som kom att kallas ”den sociala ingenjörskonsten”. För den som, som jag, har en far som sina första år bott i en slumbarack på Söder i Stockholm, och sedan fick flytta till ett nybyggt barnrikehus på Kungsholmen, är det lätt att inse betydelsen av alla sociala reformer. Allt ifrån barnrikehus över bänkstandard och perstorpsplattor till barnavårdscentraler och vaccinationsprogram har naturligtvis förbättrat livsvillkoren, minskat barnadödligheten och ökat medellivslängden på ett sätt som är fantastiskt. Problemet är att det genomförts från ovan av en samhällselit som inte ansett att arbetarklassen kan styra sina egna liv.

Saltsjöbadsandan

Under efterkrigstiden, då det var en enorm tillväxt i ekonomin, kunde socialdemokratin genomföra många av de välfärdsreformer man drömt om. Förväntningarna från aktiva medlemmar på det socialdemokratiska styret nationellt och lokalt skapade ett tillräckligt tryck på ledningen. Visst försökte de borgerliga partierna och näringslivet stoppa många förbättringar men med de revolutionära stämningarna från 1917 och mellankrigstiden i färskt minne, och med en ekonomi som var stark, så valde de oftast att retirera. Det blev billigare att betala för att upprätthålla lugnet. Många stora reformer kunde därför genomföras utan öppna strider. På den fackliga fronten kunde man allt oftare nå framgångar förhandlingsvägen, något som officiellt förklarades med Saltsjöbadsavtalet från 1938 och den svenska samförståndsmodellen.

Men samförståndet var naturligtvis inget egentligt samförstånd. Det byggde på en stark fackföreningsrörelse med aktiva medlemmar som verkligen utgjorde ett hot mot lugnet på arbetsmarknaden. Det verkliga samförståndet handlade om en outtalad överenskommelse om att arbetarrörelsens ledning inte skulle ta initiativ som skulle utmana kapitalägarnas makt över samhället. Det är endast två gånger som arbetarrörelsens ledning på allvar har drivit förslag som på minsta sätt har kunnat påverka makten över ekonomin, ATP-striden i slutet av 1950-talet och Löntagarfondstriden i slutet av 1970-talet. Vid dessa tillfällen har högerns motattack inte låtit vänta på sig.

Välfärdsreformerna och avtalsförbättringar gav stor auktoritet åt arbetarrörelsens ledning, framförallt åt ministrar, riksdagsledamöter, kommunalråd och ledningen i fackförbund och avdelningar. Här formas de arbetarrörelsepampar som bland andra Olle Sahlström beskrivit i sin bok ”Den röde patriarken”. Lite tillspetsat kan man säga att pamparna måste ha byråkrater, det vill säga anställda funktionärer och ombudsmän, som sköter grovarbetet eftersom medlemmarna helst bara ska gå och rösta, på årsmötet eller i valrörelsen. De behövs också för att hålla ordning på de medlemmar som börjar ställa krav. Från 1960-talet gjorde partistöden i riksdagen och i kommunerna att partiet fick en stark ekonomi och kunde ha många heltidsanställda funktionärer. På så sätt gjorde man sig också mer oberoende av att ha många medlemmar eftersom medlemsavgifterna blev en mindre del av inkomsterna.

Stockholms arbetarekommun har alltid haft en tydlig vänster- och högerflygel, där vänstern oftast varit starkast. På 2000-talet har den kommit tydligast till uttryck i synen på privatiseringar och nedskärningar i kommunen och landstinget. Vänstern har under denna period haft sitt starkaste fäste inom LO-facken och SSU. Tyvärr kan man i allt för hög utsträckning se att vänstern också skaffat sig byråkratiska kampmetoder. Istället för medlemsaktiviteter visade det sig att man i kampen om borgarrådsplatser hösten 2002 använde falska medlemssiffror i jakten på fler ombud till arbetarekommunens representantskap. Det fanns också exempel på att ombuden inte hade utsätts i demokratisk ordning. Tyvärr fanns det inte heller någon uttalad politisk skillnad mellan de olika borgarrådskandidaterna vilket försvårade för vanliga medlemmar att sätta sig in i och ta ställning i frågan. Bara den som var insatt i spelet bakom kulisserna förstod att kandidaterna representerar två olika grupperingar.

Hur gott uppsåt vänstern än har så har de gått vilse i byråkratin och tappat bort det grundläggande syftet med sitt politiska arbete – att skapa ett annat samhälle.

Det är lätt att gå vilse men man måste inte göra det. Det finns kartor och kompasser som kan hjälpa dig att hålla kursen mot socialismen och att undvika de byråkratiska grynnorna.

Den rätta vägen

En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning har allt att vinna på en socia-listisk politik. Det finns därför många som tycker precis som du. Det är dem du ska hitta och arbeta tillsammans med. Det är tillsammans vi kan utveckla en bra politik och kämpa för den.

Försök alltid organisera det fackliga och politiska arbetet som medlemsaktiviteter. För ut frågorna till medlemmarna istället för att avgöra dem på styrelsemöten. Omröstningar, enkäter och medlemstidningar är viktiga redskap. Starta studiecirklar och för politiska diskussioner på era medlemsmöten. Återvänd till arbetarrörelsens rötter. Driv frågor som syftar till att demokratisera arbetarrörelsen, att ge medlemmarna större inflytande. Krav på att ombudsmän skall väljas på mandatperioder är viktiga eftersom de som livstidsanställda blir mindre känsliga för medlemsopinionen. Om fackliga och politiska företrädare inte tjänade mer än vanliga arbetare skulle man inte få så många karriärister inom arbetar rörelsen.

Du har valt rätt väg, arbetarrörelsen är den enda kraft som kan förändra världen, skapa fred och rättvisa. Du har också valt rätt väg när du inte vill föra en ställföreträdande kamp utan drar med andra i aktivitet.

Lena Ericsson Höijer

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: