Brittiska ”Militant”-riktningens historia: en introduktion

21 Jul

Bild

Tony Mulhearn, ordförande för Liverpool Labour Party och Militant-medlem, i spetsen för en massdemonstration under kampen mot Thatcher.

Den här artikeln är menad som en introduktion till den brittiska organisationen Militants historia. Syftet har inte varit att ge en heltäckande historik, utan att lyfta fram några av de viktigare aspekterna. En ambition med artikeln har varit att ge ett alternativ till tillrättalagda hyllningar och ensidiga svartmålningar. Historiska erfarenheter behöver utvärderas för att kunna utveckla rörelsen: ta med sig det positiva och inspirerande, samtidigt som man undviker att upprepa misstag. Mina egna slutsatser om marxisters roll i arbetarrörelsen idag presenteras i slutet av artikeln.

Militant var en trotskistisk riktning i den brittiska arbetarrörelsen som bildades 1964 och vars majoritet 1991 beslutade att lämna det brittiska Labourpartiet. Vid sin topp hade man någonstans mellan 5-8000 medlemmar och fler än hundra heltidsanställda.  En tidigare medlem, som har en långt ifrån okritisk inställning till Militant, uppskattar att ungefär 90 % av medlemmarna tillhörde arbetarklassen. Av dessa ska fördelningen mellan arbetare och tjänstemän ha varit ungefär 50/50. Samma källa menar att de flesta av studentmedlemmarna kom från arbetarhem, och ofta uppmuntrades att arbeta för organisationen eller bli aktiva i arbetarrörelsen, snarare än att skaffa sig ett välbetalt jobb.

När jag bad den tidigare Militantmedlemmen att nämna vilka han såg som de mest positiva aspekterna av Militant-erfarenheten svarade han i listform:

1. Att använda vanligt språk och fokusera på grundläggande vardagsproblem som arbetande människor ställdes inför – vilket bidrog till att Militant till överväldigande del bestod av arbetare.

2. Långsiktigt arbete inom arbetarorganisationerna, med all den tålmodiga aktivitet som kom ur detta.

3. Ett försök att förstå hur arbetare tänkte och reagerade på händelser och typiska situationer.

4. Undvikande av fördömanden av massorganisationernas ledarskap, bemötande av de reformistiska idéerna på ett seriöst och genomtänkt sätt.

5. Undvikande av äventyrliga konfrontationer med [arbetarrörelsens] ledning, fokus på att bygga upp en bas utifrån vilken man kunde utmana dem när vi var starka nog.

6. Villighet att arbeta tillsammans med övrig mainstreamvänster i fackföreningarna och i bygget av breda vänsterriktningar för att utveckla bättre policies och ledarskap för fackföreningarna, och stark handling för att försvara medlemmarnas intresse. Tyvärr användes inte denna inställning vid arbetet inom socialdemokratin.

7. I de tidiga dagarna ett starkt engagemang för politisk utbildning, även om det bara var utifrån en förutbestämd lista av socialistiska böcker.

8. En seriös inställning till organisation och finansiering (även om detta sedermera blev till en fetisch).

I det stora hela tror jag att dessa punkter är värda att ta till sig för marxister i dagens arbetarrörelse.

Militant och masskampen

I Storbritannien är Militant mest kända för att man ledde Liverpools kommunfullmäktiges kamp mot Thatcher 1983-1987 och kampen mot den s.k ”poll tax” tidigt 1990-tal. Det var verkliga massrörelser där Militant utgjorde ryggraden.

Kampen i Liverpool var del av en konfrontation mellan Labourledda kommunfullmäktigen och Thatcherregering, som försökte tvinga fram nedskärningar genom massiva sänkningar av statsbidragen. I Liverpool ledde Militantmedlemmar Labourpartiet, vars fullmäktigegrupp valde att genomföra sitt valmanifest trots de sänkta statsbidragen. Man mobiliserade tiotusentals Liverpoolbor i en kamp för ett slut på regeringens utsvältning av Storbritanniens arbetarområden. Labours 47 fullmäktigeledamöterna avsattes av staten och drogs inför rätta. I deras ställe valdes 1987 en ny Labourmajoritet till Liverpools fullmäktige, med samma stridbara inställning. Militantmedlemmarna fick särskilt stort stöd av väljarna, trots, eller kanske på grund av, hetsen från Labourhögern och medierna. Labours och Militants framgångar i Liverpool är särskilt iögonfallande med tanke på Labours katastrofval nationellt under dessa år. I slutändan beslutade sig Labourledningen nationellt för att stänga ner Liverpool Labour Party och bygga upp en ny lydig partiorganisation från grunden.

Poll Tax-kampen, som riktades mot en icke-progressiv avgift som slog hårt mot arbetarklassen, leddes av All Britain Anti-Poll Tax Federation, som bildats på Militants initiativ, med Militantmedlemmen Tommy Sheridan som ordförande. Kampen ledde till massdemonstrationer med 200 000 deltagare i London, 50 000 i Glasgow, och det utbröt även omfattande kravaller i landet. Miljontals britter vägrade betala avgiften, däribland Militants parlamentsledamöter, vilka fick kortare fängelsestraff och dryga böter för sin solidariska betalningsvägran. Kampen mot Poll Tax var en bidragande orsak till att Margaret Thatcher avgick i november 1990. Avskaffandet av Poll Tax offentliggjordes den 21:a mars 1991.

De första stegen

Militants aktivitet började dock mycket mer småskaligt. Militant grundades av några tiotal aktivister med främsta bas i Liverpool, där arbetet leddes av elektrikern Jimmy Deane. Bland de andra tongivande medlemmarna märks den unge Peter Taaffe, redaktör för tidningen Militant, och sydafrikanen Ted Grant, gruppens politisk-teoretiske ledare.

Redaktör Taaffe förklarade Militants syfte i första numret av tidningen:

”The job is to carry the message of Marxism to the ranks of the labour movement and to its young people. There is room for all tendencies in the labour movement, including the revolutionary Left. Above all the task is to gather together the most conscious elements in the labour movement to patiently explain the need for these policies on the basis of experience and events.”

Till att börja med bör vi påpeka att Labour i mångt och mycket varit fackföreningarnas parti och att det brittiska valsystemet har gjort det svårt för mindre partier att etablera sig. I kombination har det bidragit till att en mängd radikala vänsterkrafter av olika slag varit aktiva i Labour. En annorlunda partikultur har också inneburit en betydligt större acceptans för organiserade riktningar inom ramen för en bred rörelse.

Från början gick Militantmedlemmarna med i Labourpartiet som en kortsiktig taktik, i enlighet med Trotskijs syn på den s.k ”entrismen”. Den gick i korthet ut på att i tider av radikalisering gå med i större progressiva organisationer med syftet att vinna fler anhängare till sin tolkning av marxismen. I 30-talets radikaliseringstider välkomnades på flera håll trotskisterna till breda vänsterorganisationer såsom franska Socialistpartiet, Ungsocialisterna i Spanien eller Socialist Party of USA. Då man ansåg att bygge av renläriga revolutionära partier var väldigt viktigt kunde detta arbete i den bredare rörelsen inte vara över längre tidsperioder.

Med tiden blev det uppenbart att Militants aktivitet i den breda arbetarrörelsen var något annat än den entrism Trotskij förespråkat. Arbetet var långsiktigt och tålmodigt. Istället för högljudda fördömanden av rörelsens ledning som förrädare argumenterade man noggrant och tålmodigt för en offensiv klasskampslinje och förde fram marxistiska analyser. Och givetvis inte minst viktigt: man gjorde sig kända som självuppoffrande och seriösa byggare av fackföreningarna och Labourpartiet. Dessutom ledde man med varierande framgång Labours ungdomsförbund, Labour Party Young Socialists (LPYS) och bedrev även arbete på universiteten. LPYS hade en omfattande aktivitet, men blev aldrig en riktig masskraft, förmodligen bl.a. för att Militants ledning ville ha strikt kontroll över förbundet.

Bl.a. ska LPYS under 1980-talet på Militantledningens inrådan ha avböjt att leda en radikal musikkampanj med deltagande av stora artister, för att den kunde bli så stor att man skulle tappa kontrollen över den. Kampanjen blev sedermera känd som ”Red Wedge”. Man organiserade flera stora turnéer, med deltagande av artister såsom Billy Bragg, Madness, Elvis Costello, Sade och The Smiths. Dessutom genomfördes en humorturné med kända brittiska komiker, och man gav ut ett manifest i valet 1987, med förord av Labourledaren Neil Kinnock. Det hade varit en enorm möjlighet för såväl LPYS som Militant, vilka också kunde ha bidragit till att kanalisera missnöjet i politisk aktivism.

Ted Grants efterkrigs-trotskism

Politiskt sett var man som sagt en trotskistisk organisation. Det innebar bl.a. att man menade att Sovjetunionen visserligen inte var ett socialistiskt samhälle, utan en byråkratisk och diktatorisk karikatyr av socialism, men att man samtidigt ansåg denna stat värd att försvara. När en rad liknande stater bildades i spåren av Röda Arméns seger över fascismen uppstod en diskussion bland trotskister. Att Sovjetunionen under stalinistisk ledning avskaffade kapitalismen i en rad länder gick emot många trotskisters syn på den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen.

Man hade antagit att dessa fruktade att revolution i utlandet skulle väcka en vilja hos arbetarklassen i Sovjetunionen att bryta byråkratins makt, att det skulle skaka om hela det sovjetiska samhället. Men när Röda Armén hade besegrat Nazityskland gick man fram i ett ostoppbart segertåg som få hade väntat sig. Kreml satt med trumf på hand: man kunde i en rad länder bygga upp stater som på många sätt liknade Sovjetunionen, och som stod i beroendeställning till ledningen i Moskva. Dessutom i regel inte mot bakgrund av svårkontrollerade folkuppror.

Samtidigt ledde inte radikaliseringen av arbetarklassen i Västeuropa vid slutet av Andra Världskriget till en socialistisk revolution (som trotskisterna hade förutspått). I Italien och Frankrike hade de officiella kommunistpartierna, som lett det anti-fascistiska motståndet, slagläge att gå mot socialism med brett folkligt stöd. Man lade istället sin auktoritet och organisatoriska kraft bakom att återupprätta den borgerligt-demokratiska kapitalismen.
Istället för en all-europeisk socialistisk revolution som skulle ha störtat såväl fascismen som den stalinistiska byråkratin och kapitalismen kom en utdragen efterkrigsboom med en lång period av relativ stabilitet i Västeuropa.

Även konflikter inom den kommunistiska rörelsen såsom brytningen mellan Tito och Stalin respektive Kina och Sovjetunionen väckte stora diskussioner bland trotskister. Somliga uppfattade Titos Jugoslavien och Maos Kina som i grunden annorlunda än det byråkratiskt diktatoriska Sovjetunionen. Andra satte sitt hopp till Kuba eller Algeriet som vägvisare för världsrevolutionen. Den koloniala revolutionen spred sig över världen och i land efter land åberopade man sig på socialismen och socialiserade produktionsmedlen.

Ted Grant menade att dessa stater med alla sina skillnader i grunden var av samma typ som Sovjetunionen, och att verkligt demokratisk socialism bara kunde nås genom en socialistisk världsrevolution ledd av arbetarklassen. Han försvarade socialiseringen av produktionsmedlen som progressiv, samtidigt som han argumenterade för en politisk revolution mot den stalinistiska byråkratin. Med tiden menade han att arbetarklassen i väst skulle radikaliseras och gå ut i kamp mot kapitalismen. I samspel med folklig kamp för genuin socialism i de länder som kallade sig socialistiska skulle förutsättningar skapas för att börja gå mot en socialistisk världsordning.

Grant menade vid Andra Världskrigets slut att stabiliteten i väst skulle vara under en längre period, men i slutändan leda till omfattande radikalisering och kamp. Senare fördjupade han analysen av hur detta skulle gå till, genom att betona de traditionella massorganisationernas roll. Det blev till en mer allmän teori om hur arbetarklassen gör när den försöker förändra samhället – att arbetare söker sig till breda, gemensamma klassorganisationer, som man tenderar att inte överge i första taget. Slutsatsen blev att en radikalisering av arbetarklassen i väst oundvikligen skulle innebära en radikalisering av den etablerade arbetarrörelsen. Militants uppgift skulle vara att förbereda sig politiskt och organisatoriskt för att vid en radikalisering kunna vinna majoritetsstöd i arbetarrörelsen för en socialistisk arbetarpolitik.

Militants skördetid

Mycket riktigt skedde en omfattande radikalisering av den etablerade arbetarrörelsen under 1970-talet, som klingade av under tidigt 1980-tal. Den koloniala revolutionen, avmattningen av efterkrigsboomen, upproren i östblocket och en omfattande kulturell omvandling i väst samspelade i att skaka om den etablerade arbetarrörelsen. Vi såg vågor av vilda strejker i Sverige, och en serie stora klasskonflikter i bl.a. Frankrike, Italien och Storbritannien. Diskussionen om socialism blev allt mer konkret i den västerländska arbetarrörelsen.

I Storbritannien lyckades Militantmedlemmar vid Labourkongressen 1972 få en motion antagen som uppmanade en Labourregering att överföra de stora monopolen till gemensamt ägande. Kongressen beslutade också att Labourledningen skulle “formulate a socialist plan of production based on public ownership, with minimum compensation, of the commanding heights of the economy”. Militantmedlemmen Pat Wall, som senare valdes in i brittiska parlamentet, sade på kongressen: “Ingen makt i världen kan stoppa den organiserade arbetarrörelsen!” och manade partiet som helhet att övertyga arbetarna om att ta makten genom att överta de 350 monopol som då kontrollerade 85 % av den brittiska ekonomin. Nio år senare – 1981 – var vänsterns Tony Benn en procentenhet från att bli vald till Labours partiledare.

I Storbritannien växte Militant under denna period till en av landets starkaste radikala vänsterkrafter, och utgjorde ett slags hård kärna inom Labourvänstern. I fackföreningsrörelsen var man med och organiserade s.k. Broad Left Organising Committees, vilket bidrog till att radikaliseringen bland gräsrötterna fick ett samlat uttryck. Genom enhet inom vänstern och bland klasskampsinriktade fackliga aktivister kunde man bryta den orepresentativa högerbyråkratins grepp över stora delar av rörelsen. Tyvärr verkar man inte ha haft motsvarande arbetssätt i Labourpartiet. En annan fråga som har väckts är att man inte drev på för demokratisering av kopplingen mellan fackföreningsrörelsen och Labourpartiet, som präglades av centralstyrning.

Ett stort grundproblem med Militant var det utbredda hemlighetsmakeriet. Man förnekade in i det längsta att det stod en organisation bakom tidningen. Organisationen hölls hemlig, vilket bidrog till att ge den kultlika drag. När någon ansågs tillräckligt närstående för att kunna rekryteras avslöjade man organisationens existens för denne, lite som med ordenssällskap. Med tiden blev organisationens existens en ”offentlig hemlighet” inom arbetarrörelsen. Hemlighetsmakeriet påverkade också organisationens sätt att fungera internt. Under 1970-talet slutade man med interna debattbulletiner av sekretesskäl. Kombinerat med beslutet sent 70-tal att alla i organisationsledningen skulle vara heltidsanställda var det ett recept för en ohälsosam organisationskultur.

Marxister i arbetarrörelsen idag

Att arbetarrörelsebyråkratin också bygger hemliga nätverk för att driva rörelsen i en viss riktning är visserligen sant, men som man säger: ”two wrongs don´t make one right”. Vi behöver en bred arbetarrörelse med enhet i mångfalden. Där det finns utrymme för olika riktningar och där konflikter hanteras på ett öppet och kamratligt sätt, istället för att rörelsen slits sönder av strider mellan olika kotterier. Vi måste bekämpa informella maktstrukturer, genom vilka tillgängliggörande och undanhållande av information blir till ett maktinstrument. De framgångsrika vänsterrörelserna i Latinamerika består alla av en mängd olika partier, riktningar och folkrörelser. Man har uppnått enhet med respekt för varandras olikheter, inte främst baserat på formella överenskommelser, utan på gemensam politisk praktik.

Marxister idag måste delta i byggandet av rörelsen, i att stärka banden mellan arbetarklassen och dess rörelse. Det behövs helt enkelt en rörelse av och för arbetarklassen. Vi bör följa mottot ”för kampen till rörelsen och rörelsen till kampen” – också på det internationella planet.  Vi bör bidra med den höjda blicken som ser de stora perspektiven, som utvecklar visioner djupt förankrade i verkligheten. Den oupplösliga föreningen mellan teori och praktik måste försvaras, ges kött på benen och liv i sinnena. En rörelse av och för arbetarklassen, med enhet i mångfalden och största möjliga politiska klarhet, kapabel att återuppta kampen för en socialistisk värld – detta bör vara marxisters mål idag.

Erik Andersson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: