Vild strejk i hemtjänst

13 Jan

strejk i hemtjänst beskuren 001

I flera år hade tempot i hemtjänst pressats upp. När nya nedskärningar väntade på Södermalm hösten 1989 fick personalen nog. Drygt två hundra vårdbiträden gick ut i vild strejk.

Det hela hade börjat en månad tidigare med ett rykte om att det var anställningsstopp i stadsdelen. Många slog bakut när man började förstå att varken de som var sjuka eller de som slutade blev ersatta. Några av dem sökte upp mig, som var ordförande för Kommunals sektion för hemtjänstpersonalen, på vår fackexpedition. Nu ville de ha hjälp att reda ut vad som egentligen var på gång.

Kommunal krävde pappren på bordet och kunde konstatera att förvaltningen fått order från politikerna i nämnden om att budgeten måste vara i balans. Inga överskridande skulle tolereras. I panik planerade arbetsgivaren att lösa det genom att skära ner 2,7 miljon kronor på hemtjänst under årets sista månader. Det motsvarade då 50 heltidsanställningar under tre månader.

När beskedet kom ordnade hemtjänst personalen ett protestmöte, ett hundratal kom och det blev vilda diskussioner om vad man kunde göra. Alla vara upprörda över sin egen arbetsmiljö men kanske ännu mer över att kvalitén på omsorgen hela tiden försämrades. Det fanns ingen chans att vårdtagarna den hjälp och service de behövde och hade rätt till. Man enades om en demonstration vid nämndens möte.

Nämndpolitikerna blev tagna på sängen när de kom till sitt sammanträde och hela trottoaren utanför, var full av arga vårdbiträden, pensionärer och handikappade.  Det blev en livlig diskussion och de politiska representanterna hade svårt att försvara en neddragning i äldreomsorgen. De som hade möjlighet stannande och väntade ut nämndens beslut. Uppenbarligen darrade beslutsfattarna på manschetten och ärendet bordlades till nästa sammanträde. ”Då står vi här igen” var personalens besked.

Till nästa sammanträde verkade det som om nämndens ledamöter skickats på snabbkurs i ”konsten att fatta obehagliga beslut”. Nu var det inte frågan om att diskutera med de uppretade demonstranterna som åter samlats. Med ordförande i spetsen banade ledamöterna väg mellan protestplakaten med nedböjda huvuden. De arga kommentarerna duggade tätt bland alla som samlats; ”De pratade inte ens med oss!” ”Nej, inte ens tittade på oss!”

När mötet hållit på en stund kom beskedet som de flesta redan anat, nämnden hade utan diskussion klubbat igenom beslutet att skära ner 2,7 miljoner på hemtjänst. Det som hängt i luften en lång stund uttalades nu öppet. ”Nu går vi i strejk!”

Några kvällar senare diskuterades förslaget på allvar. Skulle man verkligen gå i strejk? Några var tveksamma men de flesta övertygade. En kvinna citerade Jonathan i ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren om att man ibland måste göra det som är farligt. ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Mötet slutade med att man bestämde sig för att gå ut i strejk en dag.

Som arbetsrättsslagstiftningen fungerar i Sverige var jag som facklig företrädare för Kommunal tvungen att försöka avstyra en vild strejk men mina argument föll ganska platt till marken. Det var ingen som trodde på förhandlingar eller samverkan längre. Ledningen och politikerna hade förbrukat personalens förtroende, de hade visat att de varken brydde sig om personalens arbetsmiljö eller pensionärernas situation.

Alla lokala fackombud på Södermalm avsa sig sina uppdrag och började istället förbereda strejken. Tillsamman med en ombudsman från Kommunal hade jag överläggningar med arbetsgivaren. Vi var tydliga med att vi självklart skulle följa lagen och försöka hindra strejken men att det största ansvaret låg hos arbetsgivaren som genom att skapa en orimlig arbetssituation hade provocerat fram konflikten. Personalen varslade arbetsgivaren om vilket datum man tänkte strejka och en febrilaktivitet bröt ut bland tjänstemän och politiker.

Som av en händelse” hittade” finansborgarrådet som då hette Mats Huldt (S), precis 2,7 miljoner som Södermalm kunde få för att täcka sitt underskott. Personalen hade rådslag och svarade med att kräva skriftligt på varifrån pengarna kom. De ville inte riskera att det skulle drabba kollegor i någon annan del av Stockholm eller kanske tas från snöröjningen så att de själva skulle få problem att ta sig mellan pensionärerna när snön kom. Eftersom de aldrig fick någon skriftlig uppgift drog de inte tillbaka sitt strejkvarsel.

Så kom då strejkdagen. Man hade bestämt att några skulle arbeta för att de pensionärer som inte alls klarade sig själva skulle få mat och medicin.  Övriga, drygt tvåhundra vårdbiträden, samlades på morgonen i en hemlig lokal. Senare under dagen var man ute och delade ut flygblad där man förklarade bakgrunden till varför man strejkade. På eftermiddagen genomförde man ett demonstrationståg till Socialdemokraternas arbetarekommun där man krävde ökade satsningar på äldreomsorgen.

Personalborgarrådet, Agneta Dreber från dåvarande Stockholm partiet, gick ut i media redan före strejken och hotade med Arbetsdomstolen. Vårdbiträden i andra delar av Stockholm drog därför igång en insamling till de strejkböter som kunde bli aktuella.

Någon stämning till Arbetsdomstolen blev det aldrig. De enda påföljden blev en dags löneavdrag för strejkdagen. Vårdbiträdena erbjöds ersättning från insamlingen men alla avböjd eftersom de tyckte det var värt ett löneavdrag att få räta på ryggen och visa att de inte accepterade vad som helst. De fanns en gräns för hur långt de kunde pressas innan både deras ryggar och deras yrkesstolthet sa ifrån. (Pengarna som samlats in sänktes istället till annat fackligt solidaritetsarbete)

Allmänhetens sympatier var helt på vårdbiträdenas sida. Till och med pensionärer och handikappade som direkt blev drabbade av strejken, stödde personalen. Kanske var det därför de aldrig hamnade i Arbetsdomstolen. Men även ett mer praktiskt skäl kan ha spelat in. Om tvåhundra vårdbiträden skulle sitt på en rättegång i AD, vem skulle då arbeta i hemtjänst den eller de dagarna?

Några månader efteråt hörde jag en s-politiker från den lokala nämnden prata om strejken på ett möte. Hon berättade att hon tillsammans med en folkpartist erbjudit sig att gå in och arbeta i hemtjänst när personalen strejkade. När hon berättade om sina upplevelser lät det för mig som om hon lika gärna hade kunnat beskriva ”den där dagen som jag besökte mars”, lika främmande var miljön för henne. Hon fick se en verklighet hon inte alls kände till.

 Lena Ericson Höijer

 

Annonser

Ett svar to “Vild strejk i hemtjänst”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Back in the days | HEMSKTJÄNSTEN - 2 juli, 2014

    […] I slutet av 80-talet skedde plötsliga nedskärningar inom hemtjänsten. På Södermalm i Stockholm gick drygt 200 vårdbiträden ut i vild strejk 1989. Bilden är hämtad från Lena Ericson Höijers artikel. Läs här: https://foreningensocialisten.wordpress.com/2014/01/13/vild-strejk-i-hemtjanst/ […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: