Sjuksköterskeupproret – om att bryta uppgivenhet och förändra

28 Jan

martinSjuksköterskeupproret lyckas med det som politiker och fackföreningar bara pratar om – att få upp lönerna i vården. Martin Höjman som är talesperson för upproret berättar hur de arbetar. Hur kan kampen föras vidare och hur kan fler liknande initiativ tas?

Martin sprutar med stor glöd ur sig sina beskrivningar av en skev samhällsutveckling av individualism och konkurrens. Vi har samlats en kall vinterkväll i en lokal på söder i Stockholm. Martin Höjman är talesperson för det så kallade sjuksköterskeupproret (se deras sida på facebook) och inleder diskussionerna som handlar om möjligheter och problem för kamp i dagens Sverige. Mötet arrangeras av föreningen Socialisten.

I dag saknas en gemenskap och en vilja att kämpa, säger Martin – i stället är det var och en för sig och individuella löner. Men sjuksköterskeupproret har lyckats och detta genom att spela utifrån det som är.

– Är det individuella löner får vi använda det, konstaterar Martin. Tanken är enkel: Studenter går ihop kring krav på ingångslön – först var det 24 000 och nu är det 25 000. Det gäller att få så många som möjligt att göra lika dant, säger Martin – söka många jobb och tacka nej om kravet inte uppfylls. Det hela startade 2011. Politikerna trodde att det var något som snabbt skulle blåsa över. Men trots att aktiviteten har gått upp och ner så har upproret fortsatt och utvecklats.

Arbetsgivarna har satt hårt mot hårt. En linje drivs gemensamt av sjukhusen för att hålla lönerna nere, det hävdar att det inte är en kartellbildning eftersom landstinget är det övergripande arbetsgivaren. Samtidigt kan de i andra fall när det passar dem, hävda att alla sjukhus är ett egen verksamhet. Arbetsgivarna gör också sitt bästa för att ställa grupper emot varandra. De hävdar att när de ny utexaminerad får högre löner går det ut över möjligheterna för de som redan är anställda att höja sina löner. Men det där har inte lyckats, menar Martin.

– Det finns ett driv bland personalen att säga ifrån, utropar Martin. Han nämner ”Sjuksköterskor ryter ifrån” och barnmorskornas kamp som positiva initiativ på arbetsplatserna.

Sjuksköterskeupproret drivs av en kärna av aktiva på de olika skolorna. I Stockholm består gruppen av tjugo personer och Martin är en av tre talespersoner. De har även en manifestationsansvarig. Som ny talesperson lade Martin stor viktig vid att skapa uppmärksamhet i media för rörelsen. Det blev en hel del, men han insåg snart att energin skulle läggas på att engagera människor i stället. Just att ha kul när man kämpar menar Martin är en viktig nyckel till framgång. Vidare framhåller han att arbetet inte får vara toppstyrt utan att olika tankar och initiativ ska få fritt spelrum. De dyker upp på sjukhusens rekryteringsmöten och lyfter lönefrågan där och de vann en träff med Filippa Reinfeldt genom att samla in pengar till musikhjälpen. Mer reguljär verksamhet är att de varje termin håller en manifestation för att lyfta upp kraven och sätta press när studenterna går ut i arbetslivet.

Mer än hälften av de nyutexaminerade sjuksköterskestudenterna får i dagsläget mellan 1000 och 2000 kronor mer i månaden än vad Stockholms Landsting menar att de kan ge.

Varför är det så trögt för oss andra?

Vi som lyssnar på Martin har alla egna erfarenheter av engagemang och kamp. Vi bidrar på mötet med våra reflektioner och det blir en spännande diskussion när olika perspektiv möts.

Sjuksköterskan Nadja Azadi bekräftar att sjuksköterskestudenternas kamp har inspirerat de som jobbar i verksamheterna. Tvärt om vad arbetsgivarna hävdar gör det att det är lättare också för de som redan jobbar att få en högre lön. Nadja ger dock uttryck för att det kan vara svårare att engagera sig som arbetstagare än det är när man är student. Hon berättar att när hon själv har försökt arrangera möten med kollegorna för att diskutera vad de kan göra så har ett hinder varit en ovilja hos deltagarna att ha möten och diskutera jobbet efter arbetstid.

– Människor verkar inte ha ett perspektiv av att kunna förverkliga sig på jobbet utan gör det på fritiden genom att till exempel odla sin trädgård, menar Nadja. När det är motigt att få folk engagerade kan det vara bra att ha en grupp som man kan träffa där man kan byta erfarenheter och får stöd, fortsätter hon.

Jag berättar om mina egna erfarenheter av att på en förskola där jag jobbat formulera den frustration som fanns bland personalen som konkreta krav. Jag upplevde att detta skapade positiv energi och förbättrade relationerna på jobbet samtidigt som de fick fart på cheferna. Men vi fick också hård kritik vilket snabbt tystade medarbetarna och gjorde dem illa till mods.

Även om människor kokar av missnöje så saknas en tilltro till den egna förmågan till att kunna förändra. Jämfört med många andra länder är det relativt lite kamp i Sverige. Jag tror att detta har historiska orsaker. Samtidigt som välfärdsbygget var en stor framgång är det till stor del ett uppifrån-projekt som gjort människor till passiva konsumenter av välstånd. I detta system saknas erfarenheter, traditioner och kanaler för människor att själva ta kamp när reformerna spolas bakåt. För att kunna agera tillsammans är vi beroende av bredare rörelser som fackföreningar som ofta fungerar väldigt centraliserat och som har lite utrymme för spontanitet och initiativ underifrån.

Nycklar

En explosion av sociala medier ökar dock möjligheten för människor att nå ut och organisera sig utan att gå via officiella kanaler. Det är sjuksköterskeupproret och ”Sjuksköterskor ryter ifrån” exempel på. Jag menar dock att det ändå är viktigt att agera tillsammans med och pådrivande mot arbetarrörelsen. På mötet berättar jag att jag ser en styrka i att sjuksköterskeupproret utan att förlora sin självständighet och spontanitet också arbetar tillsammans med vårdförbundet – vilket ger tyng och kraft. Martin kommenterar att deras självständighet i förhållande till vårdförbundet inte alltid varit så självklar utan att det varit något som upproret fått kämpa för.

Lena Ericson Höijer, som har lång erfarenhet av fackligt arbete, menar att det i dag finns ett fackligt uppvaknande som innebär att inriktningen på vissa håll skiftar mot att arbetet byggs på medlemsaktivitet i stället för på förhandlingar i slutna rum. Hon nämner exempel från Storbritannien och USA men också Kommunal som satsar på att utbilda så kallade organiserare (se Vi bygger kamp i dag).

Diskussionen på mötet fortsätter kring hur man på jobbet, arbetskamrater emellan ändå kan bidra till ett annat klimat. De handlar om att genom öppen diskussion hitta sådant som man kan enas kring. På så sätt kan motsättningar mellan olika grupper så som sjuksköterskor och undersköterskor överbryggas. Det gäller att komma ifrån att var och en försöker vara duktig och klara av tunga uppgifter själva utan att man pratar om vad som är rimligt för att jobbet ska vara trivsamt i längden och för att resultatet ska bli bra. När vi diskuterar löner kollegor emellan öppnar det upp för att vi hjälper varandra i stället för att se varandra som konkurrenter.

Att gå vidare

Trots framgångarna är Martin otålig över att inte mer händer – att samhällsutvecklingen i stort går åt fel håll. Sjuksköterskeupproret är begränsat – det handlar bara om lönen och rörelsen är partipolitisk obunden. Samtidigt styrs vården av politiska beslut och det spelar roll vilket parti som har majoritet.

– Vården är inte bara en angelägenhet för de som jobbar i den utan i allra högsta grad för de som är eller kommer bli sjuka – det vill säga alla, säger Martin. Han menar att det är märkligt att de som betalat skatt hela livet för att få en bra sjukvård inte protesterar mer högljutt när vården skärs ner.

Håkan Siljehag, som har erfarenhet av fackligt arbete på ett bussgarage, lyfter fram hur det för busschaufförerna skulle vara värdfullt att få resenärerna mer engagerade kring vad de vill ha ut av trafiken. På liknande sätt upplever jag att vi som är personal i barnomsorgen har svårt att påverka hur stora barngrupperna är – men om föräldrarna också protesterar blir det ett annat tryck. Om vi vägrar att gå med på att olika grupper ställs emot varandra så har vi en väldig makt och då kan vi lyfta blicken för att diskutera hur resurser och makt i det stora hela borde vara fördelade på ett annat sätt.

Lena Eriksson Höijer menar att även om en kampanj är partipolitiskt obunden så förhindrar inte det att man har politiska krav och ställer krav på politiska partier. Hon lyfter fram hur LO-distriktet i Stockholm har satt press på politiken genom att be medlemmarna formulera de viktigaste frågorna. Alla partier har fått möjlighet att tala om hur man ställer sig till kraven.

Egil Karlow

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: