Från motstånd till offensiv

8 Maj


Kritiken av kapitalismen har de senaste åren blivit en allt mer självklar del av det offentliga samtalet. Vreden exploderar gång på gång. Systemets försvarare förklarar att kapitalismen inte kan leverera annat än försämringar. Det behövs ett tydligt socialistiskt alternativ för att kampen ska bära frukt. Hur skulle det kunna se ut?

Att skissa upp ett socialistiskt alternativ så här kortfattat är en närmast omöjlig uppgift. Det bör påpekas att jag utgår från högt utvecklad kapitalism med borgerlig demokrati. Kampen i underutvecklade länder följer en annorlunda dynamik. Låt oss ändå försöka se om vi kan finna några grundstenar. Till att börja med menar jag att man bör se socialismen som något som växer fram ur – och samtidigt hålls tillbaka av – det gamla. Genom kapitalkoncentrationen skapas en väldig ojämlikhet, men planeringen blir allt mer avancerad och internationaliserad. Utvecklingen hålls tillbaka av privatägandet, som förhindrar samarbete och innebär att framsteg inte utnyttjas till fullo.

Man kan se storföretagen och bankerna som ekonomins ”motor”, vilken den övriga ekonomin är beroende av. Genom ett gemensamt ägande av storföretagen och bankerna skulle vi kunna styra ekonomins och samhällets utveckling. Det skulle ge oss möjligheten att genomföra en ekologisk omställning och övervinna de kapitalistiska kriserna. Eftersom dessa delar av ekonomin påverkar hela samhället måste de vara gemensamt ägda, inte enskilda arbetarkollektivs egendom.

För att denna ska bli verkligt demokratisk måste de anställda ha makt. Att få välja sina chefer och påverka viktiga beslut vore steg framåt, men att verkligen planera och bestämma över produktionen kräver stort engagemang och kunskap. Vid varje revolutionär process finns risken att aktiviteten sjunker och makten utövas av ett fåtal. Genom sex timmars arbetsdag, arbetarutbildningssatsningar och verklig makt skulle aktiviteten uppmuntras.

Alla aspekter av samhällslivet måste demokratiseras. Staten och den offentliga servicen behöver demokratiseras av de anställda i verksamheterna och engagerade medborgare. Vi måste återerövra en syn på socialismen som något som byggs. Formell makt i all ära, men socialismen kan bara vara arbetarklassens eget verk. Vi behöver tänka genom grunddragen och ha en övergripande strategi, men inse att en revolution ”inte är en imitation eller kopia, utan folkets heroiska skapelse”.

För att ta de första stegen från kapitalism till socialism behöver vi socialisera den produktion som har en socialiserad karaktär (storföretag och banker), kämpa för direkt arbetarstyre på mindre företag, och ta strid mot att samhällsinstitutionerna tjänar borgarklassen.

I väst har vi en motsägelsefull situation, där hela samhället är polariserat mellan en överväldigande majoritet lönearbetare och en liten kapitalistklass, samtidigt som medborgarna integrerats i den borgerliga staten. Det innebär att staten kommer att skakas av klasskampen. I kontexten av en massrörelse med bas i arbetarklassen är det möjligt att borgarklassen förlorar kontroll över stora delar av staten. Det är bara att se på offentliganställdas roll i motståndet på kontinenten. Vi kan förvänta oss en motsägelsefull och kaotisk situation där reaktionen kommer att resa motvärn. Utfallet kan enbart avgöras i kampen.

Jag tror att det kommer behövas både territoriellt baserade organ valda genom allmän rösträtt (à la Pariskommunen) som sätter upp riktlinjer, och verksamhetsbaserade sådana baserade på dem som arbetar i och påverkas av en viss verksamhet. För att de tidigare ska bli verkligt demokratiska måste det finnas en engagerad och medveten befolkning, ett samspel med de senare organen, och utrymme för att upphäva valda representanters mandat. Begränsningar av inkomsterna och avskaffande av heltidspolitiker kan också bidra.

Risken finns att vi fastnar på antingen makro- eller mikronivån. För att bygga en livaktig socialism räcker det inte med ett engagemang för sin arbetsplats eller skola – även om det är en naturlig startpunkt. Socialismen måste baseras på ett ständigt stegrat medvetande om helhetsperspektiven. Det är en enorm uppgift som arbetarklassen och dess medkämpar har att utföra, men den är nyckeln till mänsklighetens frigörelse. Det är vägen från det Marx kallade nödvändighetens rike till frihetens rike, där vi för första gången kommer att vara fria att tänka på vad vi ska göra, tillsammans. Utan kapitalets förlamande hand.

Erik Andersson
(Artikeln har tidigare publicerats i Vänsterns Studentförbunds interntidning Pergite)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: