Arbetarrörelsen, folkrörelserna och kampen för socialism

24 Jun

Vi publicerar här en översatt och något förkortad version av det engelska dokumentet ”Socialists and the mass organisations” som antogs på The Socialist Networks (TSN) konferens i London, november 2013. Socialistiska Nätverket är medlemmar i TSN och samarbetar därigenom med socialister i olika delar av världen. Den engelska originalversionen finns att läsa här.

Vi vill gärna få konstruktiv kritik och diskussion kring dokumentet och dess innehåll och välkomnar alla intresserade att delta. Dels kommer alla officiella dokument i Socialist Network att förändras i takt med att diskussionen utvecklas, så även detta. Dels så har vi i Socialistiska Nätverket målet att skriva en pamflett/pocket på svenska som är mer utåtriktad och som baserar sig innehållsmässigt på detta dokument.

I den engelska texten används genomgående termen ”working people”. Vi har valt att översätta detta med ”arbetarklassen”. Med arbetarklassen menar vi alla oss som inte har något avgörande ägande eller bestämmanderätt över produktionsmedlen och som samtidigt har litet inflytande över sitt eget eller andras arbete. I ett samhälle som Sverige utgör arbetarklassen en majoritet. Tillsammans med närliggande grupper utgör arbetarklassen en förkrossande majoritet i samhället som har allt att vinna på en demokratisk socialistisk omvandling av samhället.

Delta gärna i diskussionen! Antingen genom att kommentera här eller skriva till oss. Du kan också ladda ner den svenska texten som en PDF-fil här. Klicka på ”Läs mer” för att läsa hela texten.

Förord

Den här texten handlar om hur socialister ska relatera till arbetarklassens massorganisationer, speciellt de socialdemokratiska partierna och partier till vänster om socialdemokraterna. Det ska ses som ett levande dokument som kommer att förändras över tid genom input från diskussioner runt om i världen. Om du vill kommentera något i dokumentet eller skriva till oss om något annat så maila oss gärna på coordinatingcommittee@socialistnetwork.org eller besök vår Facebook-sida facebook.com/TheSocialistNetwork.

I denna tid av spridd kapitalistisk kris med förskräckande konsekvenser för mänsklighetens majoritet, tror vi att det är av yttersta vikt att vänstern återfinner sin teoretiska styrka för att kunna gå framåt. Vi har sett hur både Stalinismen och Reformismen kollapsat under 1900-talets sista årtionden. Sedan dess har den stora ekonomiska krisen 2008 orsakat en djup kris för kapitalismen. Man skulle ha väntat sig att detta skulle ha resulterat i ett stort uppsving för den socialistiska rörelsen. Det motsatta verkar ha skett – rörelsen har fortsatt försvagas och splittras.

I The Socialist Network tror vi att huvudorsaken är att rörelsen inte har åtagit sig det som borde vara en avgörande uppgift för socialister idag: att blottlägga de möjligheter till ett nytt samhälle som redan vuxit fram inom kapitalismen idag, förklara vilka hinder som ligger i vägen för dess förverkligande och hur dessa kan övervinnas. Vi håller nu på med detta arbete på ett demokratiskt, samarbetsinriktat och öppet sätt. Vi strävar efter att utrycka oss på ett sätt som kan tilltala den överväldigande majoriteten i samhället. Vi välkomnar dig att hjälpa till.

Introduktion

Allt sedan kapitalismens uppkomst har arbetarklassen behövt massorganisationer för att försvara sina intressen och driva kampen framåt. Med massorganisationer menar vi rörelser som försöker förbättra livsomständigheterna för majoriteten och som de allra flesta är välkomna att gå med i. I de flesta länder var det först efter en lång och svår kamp som grundläggande demokratiska rättigheter infördes. De demokratiska rättigheterna, som mötesfrihet, yttrandefrihet, rösträtt etc., gjorde att massorganisationerna kunde fortsätta utvecklas och stärkas. Många länder är fortfarande diktaturer där massorganisationerna förtrycks.

Traditionella organisationer

Arbetarklassens traditionella organisationer -fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna- grundades en gång med syftet att ersätta kapitalismen med ett socialistiskt samhälle och de satte den internationella solidariteten högt. Efter många årtionden av politisk och organisatorisk tillbakagång har de traditionella organisationerna tappat bort sin historiska uppgift och därmed gått vilse. Organisationerna, speciellt de socialdemokratiska partierna, leds nu av människor som inte tror att det finns något alternativ till kapitalismen, att det inte finns någon möjlighet att skapa ett bättre samhälle som baseras på gemensamt ägande och verklig demokrati. De ser därför inget annat alternativ än att försöka få kapitalismen att fungera bättre, trots dess inneboende girighet, exploatering, ojämlikhet, ekonomiska kriser, arbetslöshet, krig och miljöförstöring. Med det hopplösa målet att få kapitalismen att återgå till sina mer hälsosamma dagar har dessa ledare därför genomdrivit en reaktionär nyliberal politik med nedskärningar och försämringar av majoritetens levnadsstandard. Men accepterandet av kapitalismen, trots alla dess brister, finns även i stora delar av befolkningen. De alternativ till kapitalismen som existerat, exempelvis Sovjetunionen, ses nu av de flesta som misslyckanden. Likaså har det reformistiska alternativet i Väst med gradvis nationalisering och en allt mer utvecklad välfärdsstat förlorat sin trovärdighet, då det nedmonterats och urholkats, inte bara av borgerliga partier, utan till och med av de socialdemokratiska partierna själva.

Kapitalistisk media fortsätter oavbrutet med sin linje att inget alternativ till kapitalismen finns och stärker människors illusioner om systemet. Till och med i perioder när många människors tilltro till det ekonomiska systemet sätts i gungning, som exempelvis i den stora ekonomiska krisen 2008-2009 och åren därefter, så resulterar den socialistiska rörelsens misslyckande i att ta fram ett trovärdigt alternativ till kapitalismen att den stora majoriteten i samhället lämnas förvirrad och till och med beredd att uthärda försämringar i levnadsstandard och välfärd i ett desperat hopp om bättre tider längre fram.

Eftersom ledningen för de socialdemokratiska partierna övergivit alla idéer om att ersätta kapitalismen, så tävlar de istället med de liberala och konservativa partierna om vilka som kan administrera det kapitalistiska systemet bäst, med mer eller mindre mänsklighet i marginalen. För många av de socialdemokratiska ledarna har politiken blivit mer av en lukrativ karriärväg än en möjlighet att förbättra för majoriteten i samhället.

Nu när kapitalismen gått in i en tid av ekonomisk kris så har socialdemokratiska regeringar varit villiga att genomföra drastiska nedskärningar och försämringar för majoriteten, samtidigt som de rika blir allt rikare. De socialdemokratiska ledarna har också allt mer accepterat privatiseringar av offentlig sektor och försämringar av villkoren på arbetsmarknaden. Allt med det angivna målet att försöka öka effektiviteten och nationens konkurrenskraft i den globala ekonomin. Ideologier och principer förflyttas allt längre bort från politiken och partierna försöker vinna val på vallöften och slogans framtagna av reklamfirmor. Socialdemokratiska ministrar umgänge med de rika och frieri till storfinansen stärker ytterligare folks cyniska bild av socialdemokratin.

Många vanliga medlemmar i de socialdemokratiska partierna har försökt göra motstånd mot partiernas högervridning, men hand i hand med omfamnandet av kapitalismen har vi också sett en ökad maktcentrering till partiledningarna och ett kraftigt urholkande av partiernas interna demokrati.

Vänsterreformistiska partier

De socialdemokratiska partiernas högervridning har skapat ett stort politiskt utrymme till vänster. Hundratals miljoner människor märker hur deras liv försämras i en allt brutalare kapitalistisk värld och frågar sig vilka de kan vända sig till. I vissa länder har relativt stora partier vuxit fram till vänster om socialdemokratin, vanligtvis med rötter i den kommunistiska rörelsen, exempelvis Die Linke i Tyskland, Vänsterpartiet i Sverige, Izquierda Unida i Spanien etc. Sådana partier har lyckats uppnå en betydelsefull närvaro i olika parlament och i vissa fall, till exempel Brasiliens Arbetarparti (PT) och ANC i Sydafrika, har de till och med kunnat vinna val och bilda regering med löfte om radikala förändringar till nytta för arbetarklassen. Där dessa partier har lyckats vinna val har vi dock sett samma tendenser att ge efter för trycket från det existerande systemet och acceptera kapitalismen som det enda möjliga, trots alla dess brister.

Även i de vänsterpartier som inte regerar så kan man se en alltför stor försiktighet och en ovillighet att föra fram ett program för en grundläggande förändring av samhället. Partierna har istället begränsat sin aktivitet till kampanjer mot nedskärningar etc. och agiterar för en lista av relativt blygsamma reformer och krav som, hur viktiga de än är, inte ger några tydliga lösningar på kapitalismens kris. Många av vänsterpartierna har också stora problem i sin interndemokrati, samt har svårt att veta hur de ska relatera till sina större socialdemokratiska rivaler.

Den revolutionära vänstern

Ett möjligt alternativ till de socialdemokratiska och vänsterreformistiska masspartierna är de många revolutionära socialistiska organisationerna. Dessa organisationer är dock i allmänhet mycket små och har ett begränsat inflytande. De tenderar att vara fundamentalistiska och dogmatiska i sitt tänkande och grälar över historiska marxistiska texter som om de vore religiösa dogmer. Som ett resultat är språket de använder och det högljudda sätt som de tilltalar allmänheten på något som ofta skrämmer bort de flesta människor.

En annan stor begränsning hos många av de revolutionära socialistiska organisationerna är deras sekteristiska sätt att relatera till de bredare massorganisationerna. De fördömer ofta rörelsernas ledare och har hela tiden målet att rekrytera från och dominera de rörelser de är involverade i. Varje grupp tenderar att se sig själv som arbetarklassens avantgarde, kärnan i det massrevolutionära parti som ska leda folket i störtandet av kapitalismen. Utifrån det perspektivet ses alla andra socialistiska grupper och strömningar i rörelsen som hinder och rivaler som måste besegras. Vidare brukar grupperna internt vara mycket centraliserade och byråkratiska, ofta ovilliga att tolerera meningsskiljaktigheter och splittras ofta gång på gång. Inte undra på att den revolutionära vänstern är så marginaliserad.

Enfrågekampanjer och proteströrelser

Det oundvikliga resultatet av ovanstående är att det nu existerar ett stort politiskt vakuum. Majoriteten av världens befolkning blir alltmer missnöjd med kapitalismen, men kan varken se något alternativ till den eller någon rörelse som kan lösa deras problem. Samtidigt som miljoner går ut och protesterar, eller deltar i generalstrejker för att ge uttryck åt sitt missnöje, så leder det inte till en tydlig tillväxt för de traditionella partierna till vänster. Istället har det skapats en mängd olika enfrågerörelser och fristående proteströrelser. Vi ser till exempel organisationer som Greenpeace och Amnesty International å ena sidan, och proteströrelser som Occupy-rörelsen å andra. Många människor, speciellt ungdomar, har utvecklat en mycket negativ attityd mot partier. De är så besvikna på de existerande politiska institutionerna och de korrupta hierarkierna som de ser i dem, att de är motvilliga att gå med i några permanenta politiska organisationer och istället hellre deltar enbart i spontana kampanjer utan partier. Många som vill vara aktiva och förändra samhället säger att man inte behöver några organisationer, att det räcker med tillfälliga sociala rörelser. Vidare har utvecklingen av sociala medier som facebook och twitter, på ett positivt sätt, underlättat för människor att vara aktiva i olika sociala rörelser och delta i icke-partibundna nätverk.

Enfrågekampanjer, proteströrelser och nätverk i sociala medier har en mycket viktig roll att spela då de mobilierar politiskt inaktiva och ökar medvetenheten om olika problem. Men protester och kampanjer kan bara ta kampen till en viss gräns. Den hälsosamma reaktionen mot de traditionella partiernas opportunism och karriärism å ena sidan och de små revolutionära gruppernas sekterism å den andra, får inte leda till ett förkastande av organisering och politik i sin helhet. Enbart protester leder inte framåt. Faktum är att det kan leda i motsatt riktning – till synes ändlösa protester med åtföljande störningar och kaos kan till slut leda till ökat folkligt stöd för auktoritära lösningar för att få ordning och stabilitet tillbaka. Det var bland annat ett av huvudbudskapen i Hitlers och Mussolinis propaganda.

Med andra ord, vi kan inte bara kämpa mot saker. Vi måste också kämpa för saker. Det är därför vi behöver utveckla ett politiskt program för förändring av samhället och skapa rätt sorts organisation för att lyckas genomföra det.

Den politiska massrörelse som behövs idag

En politisk rörelse ska uppenbarligen inte existera för sin egen skull, den behöver ha ett syfte. Så vad borde syftet vara med en politisk massorganisation som är på vår sida?

För det första bör den försvara och skydda alla de som utnyttjas och förtrycks. Under kapitalismen innebär det den stora majoriteten i samhället som arbetare och fattiga bönder, kvinnor och ungdomar, småföretagare och stora delar av medelklassen, etniska och sexuella minoriteter osv. Till kapitalismens offer kan vi också räkna hela vår planet med alla dess djur. Alla rånas vi av de super-rika, de mindre än 1 procent av befolkningen som dominerarar ekonomin, politiken, media osv. De blir rikare för varje dag medan vi andra upplever nedskärningar, försämrad levnadsstandard och miljöförstöring. Motreaktioner växer fram i form av strejker, demonstrationer och andra former av kamp. Vi behöver en politisk massrörelse som stödjer kampen, som förenar de som kämpar och står upp för deras behov.

Men kamp mot försämringar i ett ekonomiskt system som förfaller når inte hela vägen fram. Utan en plan för att ersätta det existerande systemet med något mycket bättre, så är kampen av begränsad nytta. Vi behöver därför en politisk massrörelse som är hängiven åt en demokratisk socialistisk omvandling av samhället, som vill skapa ett samhälle som är demokratiskt nerifrån och upp där majoriteten äger och kontrollerar riktningen för ekonomin, media, offentlig sektor och så vidare. Det räcker dock inte med ett diffust mål om demokratisk socialism. Socialdemokratin har tidigare under lång tid haft socialism inskrivet i sitt partiprogram, men som ett avlägset och vagt mål som försvann allt längre bort i fjärran. Om en politisk massorganisation menar allvar med att göra slut på kapitalismen för att kunna lösa de avgörande problem som mänskligheten står inför, så måste den utveckla meningsfulla och realistiska förslag på hur detta kan gå till, förslag som majoriteten i samhället förstår och kan stödja. Ett sådant program kan inte tänkas ut av några få intellektuella, det måste växa fram ur breda diskussioner och i dialog med arbetare världen över. Varje nations problem hänger samman med hela planetens problem och en effektiv politisk massrörelse kan inte bara se sig som en nationell rörelse, utan måste vara internationell från början. Sist men inte minst, måste utvecklandet av ett program för en socialistisk omvandling av samhället åtföljas av fasta och beslutsamma handlingar för att förverkliga det.

Behovet av demokrati i vår rörelse

Precis som vi behöver maximal demokrati i samhället, behöver vi det också inuti vår egen rörelse. Dessa båda ting hänger inte bara ihop utan måste gå hand i hand. Redan från start utvecklades en grundläggande demokrati inom arbetarrörelsens traditionella organisationer med regelbundna möten på såväl lokal som nationell nivå, rapporter och val, kongresser och så vidare. Detta har uppenbarligen visat sig vara otillräckligt för syftet att försvara arbetarklassens intressen och förändra samhället i grunden. Demokrati innebär framförallt att ge människor goda möjligheter att diskutera igenom de val de står inför, så att de sedan kan fatta beslut. I det perspektivet har vår rörelse misslyckats med att skapa ett bra forum för arbetarklassen att diskutera hur vi ska agera tillsammans. Demokratin i rörelsen behöver fördjupas så att den blir ett genuint forum där vi kan välja de idéer och det ledarskap vi behöver för att förändra samhället.

För öppenhet och rätten att framföra minoritetsåsikter offentligt: Något av det mest grundläggande som behövs i vår rörelse är verklig öppenhet på alla nivåer. Hur ska arbetarklassen kunna välja den bästa politiken och ledningen, om de inte får den information de behöver? Vi måste ta bort alla regler som används för att hindra spridning av information och begränsa diskussion. Sådana odemokratiska regler finns i alla olika delar av rörelsen. I många socialdemokratiska partier och fackföreningar finns en praxis som hindrar människor i ledande positioner att offentligt prata om åsiktskillnader inom ledningen. Ibland kallas detta för att man tar ett ”kollektivt ansvar”. På detta sätt döljs åsiktskillnader inom ledningen för de vanliga medlemmarna, istället för att utryckas öppet. Hur ska arbetare kunna delta och nå fram till ett beslut om det inte finns någon offentlig diskussion om olika åsiktsskillnader i rörelsen? Ibland gäller reglerna även lägre delar av organisationen, där medlemmar som säger sin mening offentligt kan bli anklagade för att skada organisationen.

Inom den socialistiska vänstern utvidgas ofta regeln som förbjuder minoriteter att uttrycka sin åsikt till att inkludera alla medlemmar, under åberopande av ”demokratisk centralism”. Varje medlem som offentligt uttrycker en åsikt som inte är organisationens linje, kan bli bestraffad och utesluten. På så sätt hindras arbetarklassen i sin helhet från att få insyn i och delta i vänsterns debatter. Slutresultatet blir ofta att varje grupp av medlemmar som inte håller med majoriteten om avgörande frågor kastas ut. Vi ser därmed hur socialistiska grupper splittras igen och igen, vilket ger den revolutionära vänstern ett löjeväckande drag. Dessutom har den pågående utvecklingen av online-kommunikation alltmer underminerat detta skrattretande hemlighetsmakeri.

För rätten att bilda åsiktriktningar: En grundläggande demokratiskt behov är rätten för folk att organisera sig för att föra fram sina åsikter. Utan sådana rättigheter får inte arbetarklassen chansen att få reda på alternativen och göra meningsfulla val gällande politiska krav och ledning. Trots detta är det i många delar av arbetarrörelsen förbjudet för grupper av medlemmar att organisera sig och argumentera för sina ståndpunkter och idéer. Högern inom arbetarrörelsen tror ofta att endast de är arbetarklassens representanter och har en gudagiven roll som ledare för rörelsen, vilket de får stöd för av borgerlig media. Tråkigt nog för högern så måste de vinna val för att behålla sina positioner, val där de löper risken att bli besegrade av kandidater som bättre står upp för medlemmarnas intressen. Många erfarenheter visar att högerflygelns demokratiska engagemang inte går så djupt. Det är inte sällan de använder organisatoriska metoder mot sina motståndare för att undvika förlust. De fruktar framförallt öppen debatt på lika villkor.

Vi behöver istället en massrörelse som uppmuntrar debatt och valmöjligheter. Vi har inget att frukta från öppen dialog och ett fritt flöde av idéer och information, men allt att vinna. Medlemmarna får då den bästa chansen att besluta om vilken politik, strategi och ledning de behöver och samhället i övrigt kommer bättre förstå på vilka grunder de fattat sina beslut. Vi tror att denna princip behövs i alla massorganisationer, så att alla som vill har möjlighet att bilda åsiktsriktningar och öppet argumentera och mobilsera för sina åsikter. Självklart följer med den rättigheten också en skyldighet för åsiktsriktningarna att följa demokratiska regler om uppförande och juste debatt, så att det hela ger ett positivt och enigt resultat.

För rätten att välja och återkalla representanter och funktionärer: I allt för många fall agerar ledarna för vår rörelse på ett sätt som inte tjänar vårt intresse och struntar i vår demokratiska process. Sådana ombudsmän och offentliga representanter uppmuntras av kapitalismen att se ner på vanliga medlemmar som okunniga och betydelselösa och att se sig själva som stående över medlemmarna.

För att motverka detta behöver vi stadgar för rörelsen som ser till att alla heltidsanställda återkommande väljs av och är ansvariga inför medlemmarna. På samma sätt ska våra offentliga representanter väljas av medlemmarna demokratiskt och inte bli utsedda till någon vallista eller annan position av rörelsens ledning. Om en ombudsman eller representant handlar mot arbetarklassens intressen eller skämmer ut rörelsen, måste vi ha rätten att återkalla deras mandat och ersätta dem med någon annan. Vi behöver framförallt se till att det är alla de som är aktiva i massrörelsen, och som står i direkt kontakt med arbetarklassen, som styr våra organisationer, inte ombudsmän eller en privilegierad grupp av offentliga representanter.

För ett slut på utnämningar: I de flesta parlamentariska demokratier så tillåts ledarna för alla partier att utnämna ett flertal funktionärer. Detta blir tio gånger värre om de lyckas bli regeringschefer eller presidenter med rätten att utnämna ministrar och tusentals offentliga tjänstemän. Makten till politiska utnämningar underminerar demokratin både i och utanför parlamenten. Det skapar oundvikligen ministrar som bugar och bockar för den ledare som tillsatt dem. Det uppmuntrar också parlamentsledamöter att följa ledarens linje, i hoppet om framtida befordran till en ministerposition. Slutresultatet blir att ledamöter i parlament eller andra valda församlingar röstar för sitt lönekuvert snarare än för sina åsikter. Parlamentsledamöter klagar ofta på att de inte har någon verklig makt och att alla beslut tas av ledaren och dennes förtrogna. Men det är parlamentsledamöterna själva som har överlåtit sin makt åt ledaren och skapat en ”diktatur” som tillsätts via val. Vår rörelse måste sätta stopp för detta odemokratiska system med utnämningar och ersätta det med demokratiska val av alla viktiga positioner, där alla berörda har rösträtt.

För arbetarklassens representanter på arbetarlön: Socialdemokratisk politik har nu blivit en bekväm karriärväg för människor från en relativt privilegierad bakgrund. Allt för ofta kommer de direkt från universitetet eller genom familjeband, till politiska uppdrag och senare karriärer som ledande politiker. En framtid inom den socialdemokratiska politiken ses många gånger inte längre som ett sätt att försöka lösa mänsklighetens problem, utan mer som en karriärväg till makt och belöning. Dessa unga partifunktionärer, som får ett snabbspår till parlament och senare till och med ministerposter, har sällan någon erfarenhet av det verkliga livet och uppenbarligen ingen erfarenhet av kamp med och för arbetare.

På detta sätt är arbetarklassen allt sämre representerad i olika parlament. Detta förvärras ytterligare av de orimligt höga löner och ersättningar som utgår till offentligt valda representanter och tjänstemän, vilket hjälper till att attrahera karriärister snarare än de som är hängivna att tjäna det allmännas bästa. Som om detta inte vore illa nog ser vi allt oftare hur våra offentliga representanter accepterar ersättning från storföretagen för olika tjänster som rådgivning, lobbyverksamhet och till och med rena mutor. Regler mot korruption finns, men dessa kringgås allt oftare genom exempelvis lukrativa anställningserbjudanden till ministrar efter att de lämnat sina departement. Vi ser också allt oftare hur socialdemokratiska ministrar cirkulerar mellan ministerjobb och anställningar hos storföretagen. Sådana intressekonflikter innebär ett kraftigt underminerande av demokratin och tilliten från allmänheten. Vår rörelse behöver bryta med den här bortskämda politiska världen som är helt åtskild från arbetarklassens liv. Vi vill ha fullt med vanliga löntagare i parlamentet, på rimliga löner. Inte politiska opportunister som skapar sig en lönsam karriär inom politiken. För att uppnå det behöver vi skapa representativa valprocesser när vi väljer våra kandidater, processer som främjar valet av arbetare. Vi behöver en rörelse som insisterar på att våra valda representanter bara tar ut en rimlig lön, så att deras inkomst ligger nära de människor som valt dem. En rörelse som kräver att våra valda representanter som en principsak vägrar alla affärskontakter, lobbyarrangemang och efterföljande anställningserbjudanden.

För en uppförandekod som upprätthåller medlemmarnas rättigheter: Sist men inte minst behöver vi en rörelse som upprätthåller medlemmarnas rättigheter och skyddar medlemmar från att utnyttjas. Vi har sett alltför många fall av sexuellt utnyttjande och andra orättvisor i den socialdemokratiska och socialistiska rörelsen. Även om ingen rörelse kan vara perfekt, så är det tydligt att vi måste blir mycket bättre i våra ansträngningar att utbilda medlemmar och ledare att behandla varandra med respekt. Vi behöver tillhandahålla bra rutiner så att medlemmar kan anmäla om de har utsatts för något. För att nå detta behöver vi en tydlig uppförandekod som upprätthåller medlemmars rättigheter och uppmuntrar alla att uppföra sig på ett positivt och konstruktivt sätt. Detta gäller även det sätt vi debatterar med varandra på. Fördömanden och smutskastning är hinder för politisk debatt och förbittrar relationerna mellan medlemmarna. Vi behöver skapa ett tolerant och respektfullt klimat där debatt frodas och åsiktsskillnader och diskussion uppmuntras.

Behovet av enighet

Arbetarklassen inser att enighet är styrka, speciellt när man ställs mot kapitalisternas rikedom och makt. De inser att splittring leder till nederlag. Detta var den ledande principen när fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna byggdes upp och det genomsyrar all folklig kamp. Vissa socialister avfärdar önskan om enighet som ”naiv” och insisterar på att splittras om och om igen på grund av den ena `principfrågan´ efter den andra. Det är en inställning som allvarligt har skadat den socialistiska rörelsen och uppmuntrat en formalistisk attityd till politisk organisering. I kontrast mot detta förstår arbetarklassen att en enad rörelse har mycket större chans att lyckas än flera olika konkurrerande grupper. Vi håller fullständigt med och kämpar helhjärtat för enad handling mellan alla arbetarklassens organisationer, oavsett vilken ledning eller vilket program som för närvarande finns i organisationerna. Vi kämpar därför för ett gemensamt program för en demokratisk socialistisk omvandling av samhället i både de socialdemokratiska partierna och de breda vänsterpartierna (d.v.s. masspartier till vänster om socialdemokraterna), för en enad front i val och så vidare.

Att vända sig till de traditionella organisationerna i kristider

När händelseutvecklingen gör att folk går ut i kamp, vänder de sig vanligtvis till stora rörelser snarare än små grupper. Likaså lyssnar man mer till dem som innehar auktoritetspositioner än okända individer. Även om arbetarklassen många gånger blivit besvikna på sina traditionella organisationer, vänder den sig ändå till dessa organisationer i kristider. Det reflekteras vanligtvis i ökade medlemsantal, ökat antal röster, fler officiella demonstrationer och strejker och så vidare. Om de aktiverade medlemmarna då hittar ledare som är beredda att lyssna och ge röst åt deras krav, kan kampen utvecklas väldigt fort. Om de däremot möter en oemottaglig mur av ledare som ger löften de inte tänker hålla, kommer medlemmarna oftast att bli demoraliserade och passiva igen. På grund av detta är det viktigt att socialister arbetar tålmodigt och ihärdigt i massorganisationerna, så att vi kan vara med och skapa ett genuint och effektivt alternativ i rörelsen när kampen ökar igen. Ju större möjligheter socialister har att få auktoritet i rörelsen innan en kris, desto framgångsrikare kommer kampen att bli när den väl bryter ut.

Vi ser också behovet av att bygga upp och utveckla organisationer utifrån kampens behov. Vi ska hjälpa till att bygga upp fackföreningar och masspartier om de inte finns. Detsamma gäller hyresgästföreningar, opinionsgrupper, kampanjer etc. En av de stora fördelarna med internet är att det är mycket lättare att starta kampanjer och att delta i andras kampanjer. Nyckeln är att närma sig sådana initiativ med en positiv inställning, att genuint försöka hjälpa till i deras utveckling samt att sträva efter att koppla dem till den bredare kampen och behovet av att förändra samhället i grunden.

Förnyelse av demokratin i massorganisationerna

Arbetarklassen har en demokratisk instinkt. Arbetare vet att majoritetsstyre är i deras intresse, i motsatts till icke-representativa minoritets dominans. Tyvärr finns det dock en stark tendens till byråkratisering i alla organisationer, speciellt om organisationerna blir stora och mäktiga. Tendensen förvärras ytterligare i det kapitalistiska samhället, där arbetarklassens ledare och ombudsmän allt för ofta köps upp genom bättre löner, status och privilegier. Många av ledarna ser sig som ”förhandlare” mellan arbetarklassen och det ekonomiska systemets representanter, snarare än förkämpar för våra intressen. För dessa ledare är strejker och annan kamp ovälkommet och störande, då det avbryter de dagliga rutinerna med möten och andra uppgifter som de tycker ingår i ”yrket”. Sådana ledare blir ofta stora hinder för kampen, som de försöker stoppa till varje pris.

Det är på grund byråkratiseringen som de vanliga medlemmarna återkommande kämpar för att demokratisera sina organisationer, speciellt i tider av kamp i samhället. Vissa socialister avfärdar massorganisationerna på grund av byråkratiseringen och uppmanar arbetarklassen att lämna dem och bygga något nytt. Även om det i vissa extrema situationer möjligen inte finns något annat alternativ än att hjälpa till att bygga nya organisationer, så leder strategin allt som oftast bara till en försvagning och splittring av hela rörelsen, samtidigt som man lämnar kvar majoriteten av medlemmarna i den gamla organisationen under inflytandet från den odemokratiska ledningen.

Det är vanligtvis mycket bättre att uppmuntra och hjälpa massorganisationernas medlemmar att förändra och demokratisera sina organisationer, så att dessa kan försvara medlemmarnas intressen. Vi välkomnar därför den nya online-kommunikationen, som gör att vanliga medlemmar för första gången direkt börjar länkas samman. Istället för ledningarnas gamla informations- och kommunikationsmonopol, så är det nu allt mer möjligt för alla medlemmar att kommunicera med varandra direkt. I detta finns enorma möjligheter för en fördjupning och breddning av det demokratiska deltagandet och en försvagning av byråkratiseringen.
Att utmana den existerande ledningen på ett positivt sätt

Vi tror att det är ett misstag att ersätta balanserad och effektiv kritik mot den existerande ledningen med fördömanden. Att kalla ledarna för de traditionella organisationerna för ”rörelsens fiender”, ”förrädare”, ”kapitalistiska lakejer” etc. kanske får den som anklagar att känna sig bättre, men har vanligtvis motsatt effekt än den önskade. Sådana personliga påhopp brukar skapa sympati för ledningen och ge vänsterflygeln dåligt rykte hos vanliga medlemmar. Det är definitivt inget bra sätt att övervinna illusioner som vanliga medlemmar har om ledningen, som de ofta tror står på deras sida och att de försöker göra det bästa av en svår situation. Detta kan bara göras med genomtänkt och noggrann kritik utan personligt agg. Huruvida en enskild ledare är korrupt eller tydligt fientlig mot rörelsens intressen är inte nyckelfrågan. Uppgiften är att hitta det mest effektiva sättet att övertyga övriga medlemmar om behovet av en bättre politik och en bättre ledning.

Ett annat vanligt misstag är att hela tiden leta efter sätt att konfrontera rörelsens byråkrati, oavsett om vanliga medlemmar ställer sig bakom en sådan utmaning eller ej. En alltför konfrontativ och inställning hos socialister ger ofta bara rörelsens byråkrater användbara ursäkter till att vidta disciplinära åtgärder. Istället bör vi stödja kampanjer för att demokratisera rörelsen steg för steg, i takt med medlemmarnas medvetenhet.

Tendensen till reformer framför en omkullkastning av hela systemet

Den allmänna trenden hos arbetarklassen är att kämpa för reformer inom det existerande systemet. Under inverkan av personlig och kollektiv kamp kan ett betydande antal bli medvetna om behovet av ett nytt samhällssystem. För majoriteten är det dock bara när systemet har visat (ofta många gånger!) att det inte kan leverera reformer, eller ens behålla tidigare landvinningar, som de ser behovet av att göra slut på kapitalismen och ersätta den med ett demokratiskt socialistiskt alternativ. Sådana speciella krissituationer är sällsynta. Vi ska också komma ihåg att människor utvecklas olika fort och att de flesta inte kommer att gå från att ha illusioner om kapitalismen ena dagen till att ha en socialistisk övertygelse dagen efter. I ”normala” tider så måste kampen kretsa kring kampanjer för att försvara nuvarande landvinningar och för förbättringar. I sådana tider är det nödvändigt för socialister att vara de främsta kämparna för reformer, samtidigt som man visar att reformerna bäst kan garanteras genom en demokratisk socialistisk omvandling av samhället.

Erfarenheten visar dock att kampen för reformer alltför lätt kan bli ett mål i sig, där den demokratiska socialistiska omvandlingen av samhället bara reserveras för högtidstal och pliktskyldiga resolutioner. Denna tendens till reformism dyker upp i alla massorganisationer i olika grad. Den är tydlig inom de socialdemokratiska partierna och i fackföreningarna, men vi ser också hur trycket från reformismen påverkar de breda vänsterpartierna och deras partiledningar. När vänsterpartierna ökar i röstantal och inflytande, kommer även de under hårt tryck från kapitalistisk media och det borgerliga samhället för att de ska dämpa sina radikala krav. Precis som en eremit skyddar sig från frestelser genom att isolera sig i en grotta, så är det självklart mycket enklare att undvika reformism genom att isolera sig från massrörelserna då dessa innehåller människor med alla möjliga åsikter och illusioner samt valda representanter som tror på kapitalismen. Det är mycket svårare, men i slutändan mycket mer givande, att bekämpa reformismen där den frodas i vår rörelse – de socialdemokratiska partierna, fackföreningarna och alla andra massorganisationer. Att göra detta kräver att man har både tilltro till sina idéer och förmågan att uttrycka dem effektivt och tydligt. Socialister ska inte se reformism som en smittsam sjukdom som man får vid regelbunden kontakt.

Om vi verkligen är säkra på våra argument, varför skulle vi då vara rädda för att kämpa för dem på någon arena? Vi ska inte vara rädda för reformismen i någon av dess olika varianter. Tvärtom ska vi utmana den på dess hemmaplan och genom ihärdigt arbete och tålmodiga argument visa att en demokratisk socialistisk omvandling av samhället inte bara är möjlig, utan också absolut nödvändig. På så sätt kommer socialister att vara i kontakt med breda lager av befolkningen och därmed bättre förstå människors behov och åsikter, samt bättre kunna besvara deras kritik mot våra idéer.

Var ska socialister vara aktiva politiskt?

Även om det finns ett generellt samförstånd om behovet av att vara aktiva i fackföreningar, så är det ofta stora åsiktsskillnader huruvida socialister ska gå med i politiska masspartier och, i så fall, vilka partier. Vi anser att socialister ska vara aktiva i alla massorganisationer med syftet att hjälpa dem att uppnå förbättringar för arbetarklassen – hjälpa medlemmarna att bygga upp organisationerna, stärka demokratin i organisationerna, ena organisationerna till gemensam handling och uppmuntra dem till att kämpa för ett demokratiskt socialistiskt alternativ till kapitalismen. Vi ser detta som ett ovillkorligt åtagande som inte är avhängigt den politik eller ledning som massorganisationerna har vid en särskild tidpunkt.

Vi anser att socialister som går med i socialdemokraterna eller breda vänsterpartier ska få samma stöd och hjälp för sina insatser. Vi tror att det är den enda inställning som gynnar arbetarklassens intressen på lång sikt.

Socialdemokratin

Det är fullt förståeligt att socialister och många arbetare har blivit besvikna på de socialdemokratiska partierna. Dessa partier ses allt mer som en del av det etablerade politiska spelet med dess cyniska manipulation, korruption och brutna löften. Trots det fortsätter tiotals miljoner arbetare att rösta på de socialdemokratiska partierna. Den viktigaste anledningen är att de fruktar att huvudalternativet – de borgerliga partierna i mitten och till höger – kommer att genomföra en mycket sämre politik än socialdemokraterna. Att rädslan inte är ogrundad har vi sett i Frankrike under Sarkozy, i England under Cameron, i Spanien, i Sverige etc.

Även där det finns masspartier till vänster som erbjuder ett radikalare alternativ än socialdemokraterna (som i Tyskland, Spanien, Sverige, Holland, Frankrike och så vidare) så fortsätter en stor del av arbetarklassen att rösta på socialdemokraterna. Vissa gör det för att de inte är övertygade av vänsteralternativet och vissa för att de känner att det bara är socialdemokraterna som är kapabla att hindra att mer reaktionära partier kommer till makten.

Det är alltför lätt att se på de socialdemokratiska partierna på ett icke-dialektiskt sätt och därmed ignorera de samhälleliga processer som påverkar partierna. Ser man endast på hur de socialdemokratiska partierna fungerar idag, blir det mycket svårt att föreställa sig hur de kan förändras och svänga tillbaka vänsterut när krisen för kapitalismen fördjupas. Vissa socialister beskriver nu de socialdemokratiska partierna som borgerliga partier och argumenterar för att de har ändrat sin klasskaraktär och blivit som det Amerikanska Demokratiska Partiet. Självklart är det så att vissa av de socialdemokratiska ledarna har försökt föra sina partier i den riktningen, men att verkligen genomföra processen är enklare sagt än gjort. Trots det yttre skenet har socialdemokratin inte i grunden ändrat sin ursprungliga natur och sina ursprungliga inre motsättningar. Från motsatt håll skulle det vara samma misstag att tro att det Amerikanska Demokratiska Partiet kan bli omformat till ett arbetarparti. I realiteten fortsätter klasskampen att löpa genom socialdemokratin, precis som den gjort ända sedan partierna blev en viktig kraft i början av 1900-talet. Ingen av faktorerna som drar de flesta socialdemokratiska ledare bort från sina rötter och medlemmarna är nya: regeringsmaktens förförelse, mutor från företag och rika individer, hot och smicker från massmedia, manipulation från underrättelsetjänster etc. Allt har bara gått mycket längre än tidigare.

Alla dessa sätt att försöka införliva de socialdemokratiska ledarna i det kapitalistiska systemet, visar ironiskt nog på arbetarklassens och dess organisationers styrka i förhållande till systemet. De härskande eliterna i de avancerade ekonomierna är livrädda för att de socialdemokratiska ledarna skulle börja kampanja för demokratisk socialism. En sådan kampanj skulle vinna mängder av människors stöd och sätta igång stora sociala krafter, krafter som skulle försätta kapitalismen i allvarlig fara. Det är kapitalismens akilleshäl och något de fruktar och försöker förhindra. När Margret Thatcher, denna nyliberalismens förkämpe, tillfrågades om sin största framgång svarade hon varken segern i Falklandskriget, att skapa en ekonomisk boom eller segern över fackföreningarna. Istället sade hon att hennes viktigaste seger var att övertyga Labour-partiet om att överge sitt stöd för socialism. Det var ingen tillfällighet utan visar på kapitalisternas förståelse för socialdemokratins potentiella makt att göra slut på hela systemet och hur viktigt det är för dem att hindra socialdemokratin från att röra sig i den riktningen.

Kapitalisterna har dock inte alla trumf på hand. De socialdemokratiska partierna är inte avskilda från samhällsutvecklingen i övrigt. Den kommande massradikaliseringen av öppnar möjligheter för uppkomsten av en stark vänsterflygel inom de socialdemokratiska partierna. Just nu verkar det omöjligt att vänstern skulle kunna vinna majoriteten av medlemskapet inom socialdemokratin. Vi måste dock blicka framåt mot en period där människor, genom samhällsutvecklingen och erfarenheter i kombination med modern kommunikation, mer och mer kommer att kunna se ett demokratiskt socialistiskt alternativ som möjligt och nödvändigt. En sådan omfattande förändring av medvetenheten kommer oundvikligen att reflekteras inom de socialdemokratiska partierna, där nya ledare kommer att uppstå som ger röst åt de radikala strömningarna.

Vårt nuvarande politiska arbete måste vara ett förberedande arbete. Vi måste gå samman med medlemmar i socialdemokratin som vill kämpa tillbaka och återta sina partier. Vi ska hjälpa dem att tillsammans organisera en växande rörelse för ett demokratiskt socialistiskt alternativ inom de socialdemokratiska partierna. På det sättet så gör vi vägen rakare och mer framkomlig så att arbetarklassens försök att förändra samhället längre fram kan bli framgångsrikt.

Nya masspartier

Många socialister argumenterar för att starta nya masspartier, för att ge röst åt en vänster som odemokratiskt utestängs från det politiska livet av kapitalistisk media och den socialdemokratiska ledningen. Vi känner djup sympati med denna önskan att vilja erbjuda befolkningen ett demokratiskt socialistiskt alternativ, speciellt i en tid dominerad av höger-idéer och brutala attacker på majoritetens levnadsvillkor. Vi förstår verkligen också den avsmak många känner inför den existerande rörelsen. Men innan man tar steget att lämna socialdemokratin för att bygga ett nytt brett vänsterparti, så vill vi uppmana socialister att betänka att den socialdemokratiska rörelsen tillhör oss lika mycket som den nuvarande ledningen, om inte ännu mer. Trots allt är de idéer om socialism som fanns vid grundandet av fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna mycket närmare våra idéer än de åsikter som nu dominerar i ledningen. Det är vår rörelse och vi bör inte låta generationers hårda arbete gå förlorat. Om vi lämnar kampen inom de traditionella arbetarpartierna, så lämnar vi dessa i händerna på en ledning som använder partiernas prestige och historiskt progressiva roll för att gynna sina egna intressen istället för arbetarklassens. Det skulle passa som hand i handske för den härskande klassen, som använder dessa ledare för att blockera de förtrycktas och utnyttjades ilska.

Genom att börja bygga upp nya vänsterpartier kommer socialister oundvikligen att fokusera på en radikal minoritet i samhället, vilket riskerar leda till att man ger upp majoriteten av arbetarklassen som gång efter gång visat en vilja att återvända till de socialdemokratiska partierna. Vissa inom vänstern tror att de kan göra en nystart genom att lägga socialdemokratisk ”reformism” bakom sig, men det finns ingen magisk gräns som avdelar socialdemokratin, dess ledare och ideologi från resten av befolkningen. Inflytandet av de reformistiska idéerna går rakt igenom alla de andra av arbetarklassens organisationer som fackföreningar, kampanjgrupper och andra massorganisationer. Reformistiska socialdemokrater och andra som tänker som de är aktiva i alla delar av samhället och att skapa ett nytt vänsterparti löser inte problemet.

Vi tror att kampen om framtiden kommer att ske i alla arbetarklassens organisationer. Att lämna de socialdemokratiska partierna innebär att man lämnar en av de viktigaste och mest betydelsefulla arenorna för klasskampen, en arena där medvetna socialisters ingripande kan göra en avgörande skillnad när arbetarklassens radikalisering verkligen sätter fart.

Breda vänsterpartier

Trots vad vi sagt om behovet av att stanna och kämpa i socialdemokratin, så är det ett faktum att det i vissa länder existerar ansenliga partier till vänster om denna. Dessa kan man inte strunta i eller exkludera. Partierna kan spela en mycket värdefull roll i kampen för att förändra samhället och vi i The Socialist Network tycker att socialister ska göra allt vi kan för att bistå dem. De breda vänsterpartierna har otvivelaktigt en bas i befolkningen. Under mycket speciella omständigheter som gjort att de socialdemokratiska partierna fallit i vanrykte hos befolkningen, som i exempelvis Grekland, så kan ett brett vänsterparti utöka sin naturliga bas till en mycket större del av befolkningen. Men detta är undantaget, snarare än regeln. För att ett brett vänsterparti ska tas på allvar av arbetarklassen, behöver det först och främst visa att det kan uppnå en betydande närvaro i parlament och/eller valda lokala församlingar. I de länder där valprocessen starkt försvårar för mindre partier, som exempelvis i Storbritannien, är det extremt svårt för ett parti till vänster om de etablerade att överhuvudtaget nå detta delmål.

Ett annat avgörande villkor för framgång är behovet av att vänstern håller ihop. När ett brett vänsterparti splittras får det katastrofala resultat. För att inte det ska ske är den interna partidemokratin nyckeln. I vissa breda vänsterpartier är det förbjudet med konkurrerande politiska plattformar vilket kraftigt försämrar interndemokratin. I andra nyare partier finns sådana rättigheter, men de undergrävs av fraktioner som är mer intresserade av att utveckla sina egna styrkor än partiet som helhet och som är redo att lämna och splittra partiet närhelst de tycker att tillfället är ”rätt”. I kontrast mot ovanstående behöver de breda vänsterpartierna en effektiv modell för interndemokrati och en demokratisk kultur för att se till att den genomförs och bibehålls.

Sist, men definitivt inte minst, så kan de breda vänsterpartierna inte lyckas genom att bara vara en radikalare version av socialdemokraterna , med en lista av radikalare sociala och ekonomiska krav. Utifrån de avgörande frågor som den världsomspännande kapitalistiska krisen ställer, behöver de breda vänsterpartierna utveckla ett trovärdigt alternativ till kapitalismen och övertygande kunna förklara hur ett demokratiskt socialistiskt samhälle effektivt skulle kunna lösa majoritetens problem. Partierna måste då kunna länka samman dagskraven och pågående kampanjer med behovet av att förändra samhället på ett genomgripande sätt. Tyvärr har de breda vänsterpartierna hittills inte klarat denna utmaning och det är en grundläggande svaghet i deras attraktionskraft på arbetarklassen och närliggande samhällsskikt.

De breda Vänsterpartierna och socialdemokratin

Även om ett brett vänsterparti gör alltting rätt, skulle man komma till en punkt där både partimedlemmar och sympatisörer inser att de inte kan uppnå en majoritet i nationella val utan samarbete med socialdemokratin. Arbetare vill se sina röster leda till meningsfulla förändringar och förbättringar i sina liv. De kommer därför inte att bara fortsätta rösta på rörelser som de inte tror kan lyckas med detta. Därför kommer möjligheterna till valuppgörelser och potentiella regeringskoalitioner med socialdemokratin att dyka upp, vilket åter sätter fokus på frågan hur man ska relatera till de socialdemokratiska partierna. Vänstern inom socialdemokratin är generellt positivt inställda till samarbete med breda vänsterpartier, medan högern är emot. Möjligheterna till sådana koalitioner avgörs därför av styrkeförhållandena mellan vänstern och högern inom socialdemokratin. Vi ser således hur utvecklingen av en stark vänsterrörelse inom socialdemokratin blir lika viktig för de breda vänsterpartierna som för deras socialdemokratiska rivaler.

I den dagliga kampen för att försvara arbetarklassens ekonomiska och sociala villkor, bör medlemar i de breda vänsterpartierna kämpa tillsammans med alla som är beredda att ta strid. Om några av dessa i sin tur är medlemmar i socialdemokratin, bör det välkomnas eftersom det enbart kommer att öka kampanjens styrka och genomslag.

Hur ska man arbeta i massorganisationerna?

Det är en sak att principiellt hålla med om att socialister måste arbeta i massorganisationerna, men en helt annan att utföra det på ett effektivt och positivt sätt. Det allra viktigaste är att vi lär från tidigare misstag.

Avskilt från massrörelsen: Upprepade erfarenheter har visat att tillvägagångsättet med att försöka skapa egna separata revolutionära partier, vilket de flesta socialistiska grupper försöker göra, leder till misslyckande. I dessa försök tror socialisterna felaktigt att de tar efter Lenin och Bolsjevikerna i den Ryska Revolutionen. De har dock glömt att det bara var genom att kämpa för, och till slut vinna, en majoritet i den ryska socialdemokratin, som Bolsjevikerna kunde vinna en avgörande majoritet av de ryska arbetarna och leda dem till seger 1917, en seger som för en tid inspirerade socialister över hela världen. Den motsatta strategin, att försöka skapa revolutionära socialistiska partier i opposition till de redan existerande massarbetarpartierna, leder bara till att splittra rörelsen och avskiljer socialister från majoriteten av de exploaterade.

Entrism: Helt i linje med vår positiva inställning till aktivt arbete i de existerande massorganisationerna, så avisar vi taktiken ”Entrism”. Denna taktik används av socialistiska grupper som önskar verka inuti ett massarbetarparti med syftet att bygga upp sina egna styrkor, för att i ett senare stadium lämna partiet med målet att skapa ett revolutionärt massparti. Entrismen är pessimistisk i sin grundsyn genom att den antar att reformismen alltid kommer att dominera de existerande massarbetarpartierna och att de socialistiska idéerna aldrig kommer att vinna en majoritet inom dem. Vi accepterar inte denna nedslående attityd. Vidare är entrismen en parasitisk policy gentemot arbetarpartierna, som uppenbarligen inte kan avslöjas för partimedlemmarna utan att väcka en fientlig reaktion, vilket gör att den kräver hemlighetsmakeri och förnekande. Trots att entrismen motiveras av en önskan att vinna fler människor till socialistiska idéer, innebär den i praktiken oundvikligen en självcentrerad och inåtvänd inställning till massrörelsen. Vidare leder den till anklagelser om illojalitet och oärlighet mot de som ägnar sig åt den.

Vi tror att det istället är nödvändigt att hjälpa till att bygga upp stora och välorganiserade demokratiska socialistiska åsiktsriktningar inom de existerande massorganisationerna, åsiktsriktningar som har målet att vinna en majoritet för de socialistiska idéerna och genom det hjälpa arbetarklassen att förändra samhället i grunden. Detta innebär att långsiktigt och på ett positivit sätt vara aktiv i fackföreningarna, bostadsföreningar, andra samhällsföreningar och såväl de socialdemokratiska partierna som de breda vänsterpartierna. Det innebär att man strävar efter att demokratisera och ena massorganisationerna i kampen för ett nytt samhälle. Där inga massorganisationer ännu existerar ska vi hjälpa till att bygga upp dem.

Enhetsfronter inom rörelsen: En avgörande aspekt i återvitaliseringen av massrörelserna är förändring av dess program, praktik och ledning. Alla som stödjer dessa mål bör uppmuntras att delta i en enhetsfront för att förändra massorganisationerna. Om sådana enhetsfronter redan existerar bör man stärka dem. Där de inte finns bör socialister hjälpa till att skapa och bygga dem. Det är absolut nödvändigt i kampen för en ny politik och en ny ledning i massorganisationerna.

Att skapa kadrer: De flesta socialistiska grupper kräver att deras medlemmar följer en enda linje. Detta appliceras också på inriktningen av deras arbete i rörelsen. En grupp ser det som fördelaktigt att arbeta i socialdemokraterna, en annan inom ett brett vänsterparti och en tredje för oberoende arbete utanför alla existeranande partier. På ett senare stadium kan ledningen för en sådan grupp besluta att de kan vinna mer på att byta inriktning. Det är därför de kallar sådana beslut för ”taktiska”. Vi tar helt avstånd från en sådan icke-principiell, inkonsekvent och sekteristisk inställning till arbetarklassens organisationer. Förutom den skada dessa metoder gör på arbetarklassens organisationer, så skadar metoderna även de socialister som använder dem. Istället för att skapa kadrer, det vill säga självständiga och kreativa aktivister, så är det ett recept för att skapa ”följare” som är villiga att bli omkringflyttade som bönder i ett politiskt schackspel.

Det är tydligt att det finns många olika åsikter bland socialister kring var man ska vara aktiv i arbetarrörelsen och generellt i samhället. Det är inget problem. Folk måste få vara aktiva inom de områden som intresserar och inspirerar dem. Huvudsaken är att man är villig att delta i ett brett arbete på ett icke-sekteristiskt sätt. Vi tycker att den socialistiska rörelsen ska finnas för att stötta sina medlemmar, inte tvärt om. Vi ska försöka hjälpa enskilda socialister att arbeta i de massorganisationer de själva väljer, dela med oss av råd, vidarebefordra färdigheter, hjälpa till med samordning och så vidare. På det sättet kan dessa kamrater bli lokala ledare i sin egen rätt och spridningen av socialistiska idéer och metoder blir mycket större. På det sättet kan den socialistiska rörelsen vara som tusentals små kugghjul, som hjälper till att vrida arbetarrörelsen och övriga samhället i en annan riktning.

Slutsatser

Sammanfattningsvis tror vi i The Socialist Network att socialister behöver vara aktiva varhelst arbetarklassen är aktiv. Det betyder att vi ska vara aktiva i alla arbetarklassens organisationer, inklusive både de socialdemokratiska partierna och de breda vänsterpartierna. Vi ska sträva efter att demokratisera organisationerna, att ge dem mer energi och att ena dem i en positiv kamp för att försvara och förbättra arbetarklassens levnadsvillkor. När vi gör det bygger vi på arbetarklassens instinkter om sammanhållning och effektiv handling.

Vi tror att alla delar av arbetarrörelsen behöver förändras och förnyas på basis av sammanhållning, demokrati och kamp. Arbetarrörelsen måste återuppta sin historiska uppgift att göra slut på kapitalismen och uppnå en demokratisk socialistisk förändring av samhället. Denna uppgift kan inte stanna vid ord, utan måste vara en integrerad del av rörelsens dagliga aktiviteter.
Med detta mål är The Socialist Network berett att samarbeta med alla som vill ta sig an den avgörande uppgiften att återuppbygga och förnya rörelsen. Vi uppmanar alla som håller med om vår allmänna inriktning, eller som vill diskutera den mer i detalj, att kontakta oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: