Vägen framåt för Labour

19 Sep

JeremyCorbyn2Valet av Jeremy Corbyn till ny partiledare för brittiska Labourpartiet innebär att  ett socialdemokratiskt parti i Europa för första gången på närmare 30 år leds av en övertygad socialist. En oöverträffad gräsrotskampanj som involverat hundratusentals människor har öppnat upp möjligheten för Labour att återigen bli ett folkrörelseparti som kan sätta en socialistisk omdaning av samhället på dagordningen. Men många utmaningar kvarstår, inte minst från den lilla klick av elitpolitiker som styrt Labour i många år och som hotar störa processen med att omvandla partiet. Vi publicerar här en artikel av Pat Byrne som lägger fram en färdplan för hur Labourpartiet ska kunna förändras till en verkligt demokratisk rörelse. Artikeln är lätt bearbetad, originalet på engelska hittar du här.

Den makalösa vidden och hastigheten av framgången för Corbyn-kampanjen är bevis på det djupa missnöje i det brittiska samhället som har byggts upp under lång tid. En rörelse som artificiellt har hållits tillbaka av bland annat de kapitalistiska medieföretagen, som har gjort allt för att undertrycka röster som argumenterar mot nedskärningarna och för jämlikhet. Partimaskineriet i Labour, styrt av högern, har med alla knep och lister försökt hålla tillbaka den naturliga utvecklingen av en stark vänsteropposition. Nu har äntligen dammarna brustit och vi står inför den historiska händelsen att Labour leds av en övertygad socialist. Ju mer alla dessa krafter har hållits tillbaka, desto starkare blev kraften när de väl släpptes fria. En kraftfull kombination av genomslag i sociala medier, där kampanjen kunnat nå hundratusentals människor trots medias tystnad, och en öppen valprocess där både medlemmar och sympatisörer kan delta har äntligen sprängt de murar som hållit tillbaka missnöjet. Allt detta har möjliggjort något som vänstern inom Labour drömt om i generationer, en öppning för få tillbaka socialismen på dagordningen.

Men i all denna entusiasm och glädje måste vi inse att valet av Jeremy Corbyn till partiledare för Labour bara är början på en lång rad av mycket större uppgifter; att omdana Labourpartiet, vinna en majoritet av befolkningen för vårt alternativ till nedskärningar och ojämlikhet, vinna nästa val 2020 och att påbörja omvandlingen av Storbritannien till ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

Den första uppgiften – att omvandla Labourpartiet – är den fråga som är mest angelägen att ta itu med. Corbyn kommer att möta en byråkrati och parlamentarisk grupp dominerad av hans motståndare. En betydande del av parlamentarikerna och funktionärerna i partiet har öppet deklarerat att de tänker göra allt i deras makt för att stoppa honom. I och med den enorma framgången för Corbyn-kampanjen har dessa parlamentariker och byråkrater visat att de står långt ifrån Labourmedlemmarna och partiets väljare. Det är här vi behöver börja.

En politisk tsunami

JeremyCorbyn1Vidden av det massiva utbrottet av stöd för Jeremy Corbyn är något som vi aldrig har sett tidigare i brittisk politik. Till skillnad från de politiska ”experter” som inte förmår tänka utanför traditionell politics as usual, så har det här upproret en potential att fullständigt skriva om spelreglerna. Valet av Corbyn innebär inte kulmen på vänsterns framgång i Labour, såsom media förutspår. Tvärtom, vi kan förvänta oss att stödet kommer fortsätta öka när allt fler människor svarar upp mot det starka ledarskap som Labourpartiet under Corbyn kan erbjuda. Som förberedelse för detta är det avgörande att vi nu börjar fundera på hur all denna energi och entusiasm kan lyftas till en högre nivå istället för att sakta ebba ut.

En ännu större turné

Som första aktivitet efter att ha blivit vald måste Corbyn snabbt återhämta sig från mödorna i ledarskapskampanjen och organisera en ännu större talarturné runt om i landet. Det behövs möten på betydligt större arenor än hittills och hjälp av mängder med frivilliga volontärer på sociala medier och på gatorna. Detta tillsammans med ett nyvaknat intresse från media möjliggör för Jeremy att nå ut till allmänheten och uppmana dem att gå med i Labour och delta i omvandlingen av partiet till bred, medlemsstyrd och kampanjande massrörelse.

Politisk skolning

Samtidigt som kampanjen öppnar upp partiet för nya medlemmar behövs en speciell kampanj med politisk bildning och diskussion i partiet. De hundratusentals medlemmar som kan förväntas ansluta sig ska inte behöva fastna i tradiga möten som begränsar diskussionen till teknikaliteter, rapporter och protokollskrivande. De nya medlemmarna kommer att ha ett stort sug efter politiska idéer, att skapa innovativa strukturer och en ny öppen internkultur som tar tillvara på detta nyvaknade intresse kommer vara avgörande. Vi behöver använda kraften som finns i sociala medier för detta, men även lägga grunden för att få ett bredare genomslag i media, såsom en egen tv-kanal som kan erbjuda utrymme för partiet och dessa medlemmar att kontinuerligt diskutera och lära sig tillsammans.
Vidare måste vi bredda Labourpartiet som rörelse – Jeremy kan använda sin nyvunna position som partiledare och sin erfarenhet som aktivist för att nå ut till civilsamhället och tusentals kampanjgrupper för att uppmuntra dem att engagera sig i partiet.

Risken för en revolt från parlamentarikerna

Det löjliga system som gör det möjligt för en relativt liten grupp av parlamentariker att tvinga fram nyval av partiledaren, även när det inte finns något stöd för det i partiet, är ett stort hot och riskerar att skapa kaos. Den mekanismen användes av partihögern, Blairiterna, mot förre partiledaren Ed Miliband. Hotet från några parlamentariker att sätta igång en ny process med att välja partiledare riskerar att förlama hela rörelsen. Vad som krävs är att ignorera den typen av hot och istället ta konkreta steg för att avskaffa en så odemokratisk regel. Rätten att initiera ett partiledarval måste fråntas parlamentarikerna och istället läggas hos medlemmarna. Att återkalla politiska mandat är en viktig demokratisk princip, men för att systemet ska reflektera medlemmarnas vilja måste de själva ha den makten, inte  den lilla elit som sitter i parlamentet.

Labours skuggregering

I ett läge när den parlamentariska grenen av Labour ligger långt ifrån medlemmarnas uppfattningar är det helt rätt av Jeremy Corbyn att tillsätta sin egen skuggregering istället för att återgå till den gamla praktiken där parlamentsledamöterna väljer den. Det finns ingen poäng med att ha ett val av partiledare om resten av ledarskapet inte är representativt för hela partiet. Resultatet skulle bli en skuggregering som utses för att stoppa Jeremy att fullfölja sitt mandat från medlemmarna. Det är helt rätt att inkludera representanter från alla åsiktsströmningar i partiet, men huvudfåran av de som väljs måste ställa upp bakom hans mandat att förändra partiets politik i grunden. Annars skulle vi lika gärna kunna struntat i att välja en ledare. Som Jeremy alltid har sagt handlar valet av ny partiledare om politik, inte personer. En ny skuggregering måste fullt ut reflektera den politiska plattformen Jeremy Corbyn har lagt fram, annars riskerar det momentum som har byggts upp att ebba ut fullständigt.

För de som är villiga att ställa upp i skuggregeringen från höger- och mittenfalangerna så måste det klargöras att medan diskussionen inte på något sätt ska strypas, så följer med uppdraget också en skyldighet att agera konstruktivt för att bygga partiet och föra fram politiken. Framöver måste vi säkerställa att skuggregeringen, och den framtida faktiska regeringen när Labour kommer till makten, röstas fram av alla medlemmar. Om medlemmarna kan ges i uppdrag att välja partiledare, kan de självklart också välja Labours förslag till regering.

Dags för en demokratisk partikongress

Några veckor efter offentliggörandet av ny partiledare den 12 september kommer Labour att hålla sin ordinarie partikongress. Vi måste föra fram en motion som föreslår en extra kongress under våren 2016 för att konkretisera den breda diskussionen bland partimedlemmarna. Några av syftena med denna extra kongress bör vara:

  • Att anta en anti-nedskärningsplattform mot den konservativa regeringen. Halvåret före kongressen måste vigas åt att förbereda den här plattformen, med öppna möten i hela arbetarrörelsen.
  • Att riva upp odemokratiska regler såsom möjligheten för den parlamentariska delen av partiet att sätta igång processen med nyval av partiledaren.

Det är också avgörande att partikongressen väljer en ny kongresskommitté som stärker interndemokratin. Framtida partikongresser måste vara en arena för verklig politisk debatt med bindande beslut istället för dagens charad där huvudsyftet är att få partiledaren att glänsa inför media.

Behöver vi splittringar?

En del på högerkanten har förutspått att en seger för Jeremy Corbyn kommer leda till en splittring i Labour där delar av parlamentarikerna lämnar partiet. I motsats till de parlamentsledamöter på vänsterkanten som har varit lojala och accepterat en position med ytterst lite inflytande över partiets politik i tre decennier hotar nu några att lämna så fort de förlorar sin dominerande position. En sådan attityd är både barnslig och skandalös och tar inte alls hänsyn till känslorna hos medlemmarna eller till den skada för arbetarklassen som en splittring i Labour skulle innebära. Vi kommer alla ihåg hur partihögerns splittring i början av 1980-talet hjälpte Margaret Thatcher att behålla makten och fortsätta sin drakoniska högerpolitik.

Turligt nog har den här typen av retorik misslyckats att skrämma bort medlemmarna från att stödja Jeremys kandidatur. Som en form av politisk utpressning har partihögern försökt använda partienigheten som ett sätt att få medlemmarna att rösta på en ”mittenkandidat”. I takt med att det blivit klart att Jeremy kommer vinna en jordskredsseger har retoriken och hoten från Labourhögern tonats ner. Först skulle revolten komma direkt, sedan sköts den fram till efter årsskiftet och nu är det senaste budet att Jeremy ska få 18 månader på sig innan ett eventuellt beslut om splittring tas. Utan tvekan har potentiella avhoppare skänkt en tanke till det öde som drabbade den höger som bröt sig ur partiet i början av 1980-talet. Trots all uppmärksamhet från massmedia hamnade deras Social Democratic Party i den politiska vildmarken och fick aldrig något inflytande vare sig i parlamentet eller samhället. Möjligtvis har några av högerns riksdagsledamöter börjat förstå att valet av Jeremy inte handlar om någon palatskupp utan att det representerar ett enormt skifte i stämningen hos arbetarklassen. Partihögern har än så länge ingen aning om vilken potential valet av Jeremy Corbyn har att i grunden förändra det interna livet i partiet på alla nivåer.

Samma kan sägas om den socialistiska vänster som för tillfället finns utanför Labour och begrundar den nuvarande utvecklingen. Reaktionen hos de flesta har varit en blandning av uppriktig (men positiv) förvåning och en hel del förvirring. Några av dem talar redan om behovet av en splittring i Labour för att separera höger- och vänsterfalangerna. Som ett eko av detta har en del socialister öppet krävt uteslutningar av partihögern, både riksdagsledamöter och vanliga medlemmar som står till höger i partiet. Emedan en sådan reaktion kan vara förståelig efter decennier av förtryck mot socialister inom Labour så får vi inte låta oss drivas av frustration eller ägna oss åt hämnd mot våra politiska motståndare i partiet. Förutom att garantera en snabb och förödande splittring i partiet så skulle ett sådant beteende dessutom driva bort de medlemmar och den breda allmänhet som fortfarande behöver övertygas om riktigheten i vår politik. Om det finns några på partiets högerkant som vill lämna, låt dem göra det och försvinna ut i det politiska vakuumet. Men vi ska absolut inte uppmuntra dem eller deras supportrar till splittring. Att ägna oss åt det skulle vara att fullständigt misstolka vad demokratisk debatt och representation betyder. Det enda resultatet skulle bli en svagare och smalare rörelse.

Oanade öppningar ligger fram oss

Hela retoriken om splittringar och uteslutningar bygger på ett onödigt pessimistiskt perspektiv. Det är ett perspektiv som fullständigt undervärderar den potential som nu öppnar upp sig i rörelsen. Möjligheten att rekrytera hundratusentals nya medlemmar kommer att påverka tänkandet hos alla i Labourpartiet. Därför ska vi inte tro att människors politiska tänkande är statiskt. Alla kommer påverkas av händelserna och det finns ingen möjlighet att förutspå hur varje enskild person kommer reagera. De som befinner sig på Labours högerkant har samma möjlighet till att omvärdera sin politiska syn som alla andra. Några kommer bli chockerade av bredden i stödet och entusiasmen som en seger för Jeremy Corbyn har släppt loss. Många har aldrig tänkt genom styrkan i våra argument och det massiva stöd som finns för dem hos befolkningen. När detta väl blir tydligt kommer en del av partihögern att svänga. Naturligtvis går det inte att övertyga alla, men även bland de som håller kvar vid sina åsikter kommer det finnas en stor grupp som stannar kvar i rörelsen och bidar sin tid.

För den hårda kärnan av Labourhögern som kommer vägra följa demokratiska beslut och försöker sabotera vänstervridningen av partiet så kommer det finns lite sympati från medlemsskaran. Vi ska dock inte ägna oss åt uteslutning – förutom i extrema fall där alla andra vägar har uttömts – utan istället se till att de hålls ansvariga inför medlemmarna. Parlamentsledamöter och alla medlemmar måste ha rätten att uttrycka avvikande åsikter från ledningen, precis såsom Jeremy och Labourvänstern har gjort många gånger förr. Vi vill inte ha någon form av stalinistiskt ledarskap i ett framtida Labour. Av erfarenhet vet vi att den typen av ledarskap med tiden kommer vändas mot gräsrötterna i partivänstern också.

Labour måste bli ett demokratiskt forum

Vi vill att Labourpartiet ska utvecklas till ett forum där alla progressiva röster kan höras och respekteras. Jeremy har helt riktigt uppmanat sina anhängare att undvika personliga attacker och angrepp på meningsmotståndare, allt det gör är att flytta fokus från de politiska frågorna som behöver diskuteras. Att angripa andra partimedlemmar och kalla dem för ”fiender”, ”förrädare” eller ”kapitalistiska lakejer” leder på sin höjd till att man känner en revolutionär glöd inombords, men vanligtvis är effekten enbart demoraliserande. Den typen av påhopp alienerar många medlemmar och underminerar förtroendet för oss. Effektiv kritik kan bara föras fram genom solida och genomtänkta argument, fria från förolämpningar eller personliga påhopp.

Det krävs en hel del självdisciplin i vår rörelse, speciellt med tanke på hur lätt det är att förolämpa på exempelvis sociala medier. Istället för att obstruera den politiska debatten och skapa bitterhet mellan kamrater måste vi istället gå i bräschen för att skapa ett klimat av tolerans och respekt i diskussionerna. Skillnader och olika idéer måste få växa fritt. På så sätt kan vi öka den politiska medvetenheten i hela rörelsen, vilket kommer gynna vänstern. Om vi menar allvar med att Labourpartiet ska omvandlas till en folkrörelse så måste vi acceptera att det kommer finnas en stor bredd i åsikter, inklusive representanter från de reformistiska och revolutionära delarna av arbetarrörelsen. Alla dessa strömningar representerar olika synsätt inom arbetarklassen och kommer därmed självklart avspeglas i partiet. För att hantera – och kunna gå vidare från – sådana skillnader i åsikter måste vi skapa en verklig demokratisk kultur i partiet.

En representativ parlamentarisk gren

Respekt och tolerans ger dock inte företrädare för Labour rätten att ignorera åsikter från medlemmar i vars namn de har blivit valda. Den som vill bli vald till parlamentet måste respektera de åsikter och beslut från sin partiförening, men även från partiet i sin helhet. Det är uteslutet att ledamöter ska kunna ägna sig åt sabotage eller utfärda hot för att underminera beslut som man ogillar. Utifrån succén för det nya sättet att välja partiledare bör vi överväga att införa ett liknande system för att välja partiets kandidater till allmänna val. Att införa ett sådant system måste dock diskuteras genom och troligen införas gradvis. Men redan nu måste de lokala partiföreningarna börja pröva mandatet för hopplöst impopulära parlamentsledamöter. Redan idag är den rätten att återkalla förtroendevalda inskriven i stadgarna, vi måste se till att den rätten omsätts till praktik.

Lärdomar från tidigare försök

Valet av Jeremy Corbyn som partiledare är inte ett mål i sig själv. Vi kan inte lämna arbetet att omdana Labourpartiet till en ledare som den närmaste tiden kommer vara omgiven av experter, rådgivare och ombudsmän som motsätter sig hela projektet med att omvandla Labour. Om vi lämnar jobbet till Jeremy ensam kan vi bara förvänta oss nederlag och besvikelse. Istället måste vänstern i Labour utvecklas till en organiserad och demokratisk massrörelse som når ut till alla delar av partiet. Här är det nödvändigt att vi tar tillvara på tidigare lärdomar. Under 1970-talet hade vänstern en majoritet i Labourpartiet men på grund av oförmågan att bygga enighet och avsaknaden av en strategi, misslyckades vi att omvandla partiet. Istället tilläts den gamla högervridna partiapparaten att underminera omvandlingen genom sin kontroll av nyckelpositioner. Som talande exempel var vänstern uppdelad mellan Tribune-gruppen i parlamentet, vänstern i fackförbunden och enskilda aktivister i de lokala partiavdelningarna. Det fanns ingen gemensam demokratisk rörelse som kunde samordna aktiviteterna och erbjuda ett alternativ på alla nivåer i partiet. Resultatet blev att vi misslyckades vinna ledarskapet för partiet och demokratiseringen uteblev. Det ledde till en ökenvandring för Labourvänstern, som varade i tre decennier. Ett sådant misstag får vi inte göra om!

En bred och inkluderande vänster kan vinna

Alla de existerande vänstergrupper som finns i Labourpartiet måste gå samman med den stora organisation som har byggts upp kring Jeremys kampanj. Oavsett vad  en sådan organisation kallar sig, ”Labourvänstern” eller något mer allmänt hållet namn såsom ”Förnyelse” så måste vi skapa just en sådan paraplyorganisation på samtliga nivåer och delar av rörelsen. Lokala och regionala partiföreningar, kongresserna och partistyrelsen – men även partikansliet och den parlamentariska grenen – måste reformeras ifrån grunden. Dessutom måste kopplingen mellan Labourpartiet och fackföreningarna demokratiseras. Även om fackförbunden ofta står på vänsterns sida är det idag några få ledande fackliga figurer i partistyrelsen som tar alla beslut. Precis som att andra fackförbund håller partihögern om ryggen trots att deras medlemmar är emot det.

Vi står inför en historisk möjlighet till att sätta socialismen på dagordningen, men det kräver att vi både lär oss av tidigare misstag och tar till oss den enorma entusiasm som byggts upp i Jeremy Corbyns kampanj. Med tålamod, korrekt strategi och en bestämd men kamratlig argumentation så kommer vi kunna förändra arbetarrörelsen och samhället i grunden.

Pat Byrne
Översatt av Jonas Ryberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: