Fenomenet Bernie Sanders

15 Feb

Sanders

Bernie Sanders talar på ett massmöte i Iowa.

I november 2016 avgörs vem som ska ta över som USA:s president efter Barack Obama. Bland etablissemanget och stora delar av kapitalistklassen har valet varit självklart, Demokraternas Hillary Clinton. Sedan flera år tillbaka har det varit en öppen hemlighet att hon varit huvudkandidaten, delvis för att återupprätta sin prestige efter förlusten mot Obama i primärvalen 2008. Men också för att hon personifierar status quo inrikespolitiskt och en fortsatt imperialistisk utrikespolitik. I Republikanernas läger är startfältet mer brokigt med mediemogulen Donald Trump som outsider, där han med en hatretorik av sällan skådat slag blandat med populistiska utspel har kunnat fånga upp delar av missnöjesväljarna. Men 2016 är det hos Demokraterna det verkligt intressanta händer. Anledningen stavas Bernie Sanders.

Den härskande klassen har de senaste månaderna upptäckt att historien inte alltid utspelar sig såsom de vill. Sedan den stora krisens början 2007-08 har stämningen i det amerikanska samhället – speciellt bland unga – skiftat dramatiskt åt vänster. I snart ett decennium har opinionsundersökningar visat på bottenlågt förtroende för de politiska institutionerna. Samtidigt har andelen amerikaner som är positivt inställda till socialism ökat, bland unga under 30 år har majoriteten en fördelaktig syn. Även i andra grupper har idén om ett alternativt samhällssystem vunnit gehör. Detta är en otrolig bedrift i ett land där socialistiska traditioner och partier har varit marginaliserade sedan 1930-talet.

Kshama Sawant

Kshama Sawant har blivit en fixstjäna för den nya amerikanska vänstern.

Fler progressiva förändringar har ägt rum, på bara knappt ett decennium har rätten till samkönade äktenskap blivit lag i en majoritet av delstaterna. Andra kamper har också blossat upp med full kraft, såsom Black Lives Matter, som satt fokus på den ofta dödliga rasismen mot afro-amerikaner som är utbredd i rättsväsendet. För första gången har även socialistiska grupper börjat gå framåt, om än i liten skala. Segern för Kshama Sawant i valen till Seattles stadsfullmäktige för några år sedan katapulterade Socialist Alternative (systerparti till Rättvisepartiet Socialisterna) till rikskändisar. Tillsammans med fackföreningar och gräsrotsrörelser har de lyckats skapa en bred kampanj för att höja minimilönen till $15 dollar i timmen. Det massiva gensvaret och faktumet att de lyckats genomföra höjningen i flera kommuner och städer visar på att socialistiska idéer återigen kan slå igenom brett. Parallellt med detta har det amerikanska klassamhället hårdnat betydligt sedan krisen inleddes, trots några storstilade segrar upplever fler och fler amerikaner hur grundtryggheten rycks undan för dem. Försämringar som genererat tragedier som drastisk ökning av självmord och hemlöshet men även kampvilja och ilska.

In på denna scen av skiftande värderingar och explosiva sociala motsättningar kliver Bernie Sanders, senator från den pyttelilla delstaten Vermont. Sedan länge en vänsterinriktad förtroendevald, den enda senatorn utan partimedlemskap i de dominerande tvåpartisysystemet och självutnämnd demokratisk socialist. Uppskattad, men sedd som en udda fågel utan egentligt inflytande utanför sin egen delstat.

Med en retorik hämtad ifrån de senaste årens radikala rörelser, framför allt Occupy Wall Street, har Sanders slagit an på den ilska som pyr runt om i hela USA. Slagord som ”politisk revolution mot etablissemanget” och ”the richest 1% can’t have it all” är precis det många amerikaner längtat efter att höra. Kontrasten i kämpaglöd och entusiasm gentemot Hillary Clintons tama utspel om trovärdighet och erfarenhet blir oerhört tydlig.

Redan när Sanders utannonserade sin kampanj i maj 2015 märktes det sug som finns bland den amerikanska allmänheten för ett alternativ till etablissemanget. 5000 samlades i hans hemstad Burlington, Vermont, för utlysandet av presidentkampanjen. Veckorna och månaderna efteråt följdes av en turné runt om i landet som drog rekordpublik. I början 5-600 deltagare per möte för att under sensommaren dra uppemot 10 000 i vissa städer.

De senaste veckorna visar opinionsmätningar jämt skägg mellan Sanders och Clinton. Primärvalen är igång och med storsegern i New Hampshire (60% – 40% till Sanders!) är det nu helt öppet vem som blir presidentkandidat. Största hotet mot en seger för Sanders är inte de öppna premiärvalen utan de så kallade ”superdelegater” som också har rösträtt på Demokraternas konvent. De representerar partietablissemanget och står mangrant upp för Clinton. Att det skulle bli upprorsstämning om det visar sig att Sanders vinner folkets röster men Clinton ror hem segern med stöd av en icke-vald partielit är självskrivet.

Till skillnad från de flesta andra presidentkandidater har Sanders lagt fram konkreta förslag i senaten för att backa upp sin kandidatur. Bland de förslag som Sanders lyfter oftast hittas: införandet av ett offentligt, avgiftsfritt sjukvårdssystem; avgiftsfria offentliga högskolor; tolv veckors betald föräldraledighet; ny minimilön på $15 per timme; investeringar på tusen miljarder dollar i infrastruktur fram tills 2020. Även demokratifrågorna kommer högt upp på dagordningen, ”Wall Street ut från Kongressen” är ett slagord som återkommer ofta. Nya regleringar som förhindrar de obegränsade donationerna från företag till politiker och relegering av lobbyism är två andra exempel på förslag som Sanders för fram. Just kravet på en kraftigt höjd minimilön är direkt hämtad kampanjen som Socialist Alternative har tagit initiativ till, vilket också visar på hur socialistiska organisationer kan få ett genomslag.

Men Bernie Sanders är omdiskuterad inom den amerikanska vänstern. Somliga kritiker hävdar att hans kampanj mestadels riktat sig till den vita arbetarklassen och inte har tagit frågor om rasism och och övergrepp gentemot den svarta befolkningen på allvar. Denna kritik har dock minskat sedan Sanders under hösten träffat aktivister ifrån Black Lives Matter och familjer till de som utsatts för dödsskjutningar av poliser. Genomgripande reformering av rättssystemet har seglat upp som ännu ett centralt tema för Sanders kampanj. Ändå är stödet för Sanders bland minoriteter betydligt lägre än bland vita, något som måste ändras fort ifall han ska säkra nomineringen till presidentkandidat.

Utrikespolitiskt är Sanders också relativt svag. Han har mest talat i svepande termer om ett närmare samarbete med FN och arabiska stater i kampen mot IS/Daesh och andra terrorgrupper. Hans kritik mot USAs stöd till Israel och Saudiarabien har varit vagt och inte heller har kampanjen lyft frågan om de otaliga övergrepp mot mänskliga rättigheter som USA gjort sig skyldig till. Kanske är det för mycket begärt att en kandidat till presidentposten i världens ledande imperialistiska stat ska göra en total omsvängning, men det är en stor brist som många i den amerikanska vänstern med rätta har kritiserat.

Huvudkritiken kretsar dock runt det faktum att Sanders kandiderar inom Demokraterna. Trots vissa progressiva element är Demokraterna är en del av det borgerliga etablissemanget. Mycket av vänsterns arbete har handlat om att få fackföreningar och andra progressiva att skapa alternativ till Demokraterna. Vänstern hamnar därför i ett stort dilemma, hur förhålla sig till en radikal kandidat som verkar kunna få genomslag inom ett borgerligt parti? Tyvärr verkar en majoritet av de socialistiska rörelserna ha intagit en sekteristisk attityd där man helt enkelt vägrar befatta sig med Sanders och dömer ut honom på förhand. Här skiljer återigen Socialist Alternative ut sig, som beslutat att kampanja för Sanders samtidigt som man vill organisera och mobilisera för socialistiska idéer. Huvudbudskapet – vilket även Sanders själv uttryckt – är att endast en progressiv president är långt ifrån tillräckligt för att förändra USA. Det krävs en mobilisering av miljoner människor som utmanar och ställer krav på politikerna.

Det är just i denna massmobilisering som nyckeln till framgång ligger. Den möjliggör för vänstern att tillsammans med fackförbunden ställa Demokrater på alla politiska nivåer mot väggen och ställa fråga rakt ut – är du beredd att stötta Bernie Sanders politiska revolution? Större delen av Demokraternas partiapparat kommer självklart att svara nej på detta och då uppstår automatiskt diskussionen om att ställa upp med självständiga motkandidater. En sådan strategi ligger i linje med hur stora delar av vänstern tidigare organiserat i länder där det saknas ett arbetarparti. Att interagera med de hundratusentals människor som för första gången engagerar sig i den politiska processen blir centralt för de socialistiska rörelserna.

Som president vet dessutom Bernie Sanders att han kommer behöva mobilisera sin bas i den amerikanska arbetarklassen för att genomföra sitt politiska program. Med både sitt egna parti och de statliga institutionerna emot sig måste han förlita sig på det folkliga stödet för att pressa igenom reformer. Den här dynamiken gör att möjligheter öppnar sig för att påverka även i de delar där Sanders politik är svag. Man kan bara spekulera i hur hans ledning skulle reagerat på exempelvis en liknande massmobilisering som den inför Irakkriget. Men helt klart är att politiker reagerar olika beroende vilken klass de baserar sitt stöd på. Detta måste alla progressiva rörelser utnyttja.

DSA

DSA, som tidigare fört en tynande tillvaro, har fått ny energi de senaste åren. De organiserar både i och utanför Demokraterna.

Långsiktigt måste fortfarande målet för hela den breda arbetarrörelsen i USA vara att skapa ett självständigt alternativ till Demokraterna. I alla länder måste arbetarklassen ha ett självständigt parti, det är grundläggande. Men vägen framåt är att vara en del av bredare rörelser, vilket av nödvändighet involverar Demokrater. De tiotusentals som nu kampanjar för Sanders kommer vilja fortsätta sitt engagemang, de kan utan tvekan utgöra ett embryo till en självständig organisation med rötter både i och utanför de etablerade partierna. Vi ser redan nu hur organisationer som Democratic Socialists of America – vänsterflygeln i Demokraterna – intresserar sig för hur de nya vänstern i Europa arbetar. Här är det värt att lyfta fram organisationen Momentum i Storbritannien, som växte fram ur kampanjen för att välja Jeremy Corbyn till ny partiledare för Labour. Nu organiserar de sig för att både backa upp Corbyn och samtidigt föra fram radikala idéer och krav. Den typen av självständiga organisationsformer kommer att spela en nyckelroll i hur framgångsrik Sanders blir.

Tillsammans med de sociala och politiska konflikter som riskerar explodera i USA de närmaste åren kommer mängder av tillfällen dyka upp för att visa vilka politiker som står stadigt på arbetarklassens sida. Skulle partietablissemanget obstruera populära reformer kan genomslaget för krav på ett nytt parti bli enormt.

Ingenting är såklart givet, det är fullt möjligt att Sanders viker ner sig eller blir köpt av kapitalistklassen. Socialister ska inte ägna sig åt att ge politiker fria händer, men samtidigt är det viktigt ha ett dialektiskt synsätt på hur historien utvecklar sig. Framgångarna för Bernie Sanders är ett resultat av tendenser som sammanfaller, den förlängda ekonomiska krisen, ett medvetandegörande inom den amerikanska arbetarklassen och snabbt skiftande värderingar. Att avfärda den bästa chansen till progressiv politik som funnits i USA på decennier vore ett historiskt misstag av dem amerikanska vänstern. Istället måste socialister finnas mitt i rörelsen och driva kraven på ett nytt arbetarparti och ett än mer genomgripande politiskt program på socialistisk grund.

Jonas Ryberg

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: