Ken Loach återhumaniserar de mest bespottade delarna av arbetarklassen

23 Dec

Recension av Ken Loachs nya film ”Jag, Daniel Blake”.

Jag kan verkligen rekommendera att gå och se Ken Loachs nya film ”Jag, Daniel Blake”. Den handlar om en snickare som får en hjärtattack på jobbet, blir beordrad av läkare att inte jobba, men sen deklareras som ”fit to work” eftersom han fick lite för få ”poäng” när han besvarade ett standardiserat formulär.

Det blir inledningen till en vanlig människas Kafka-artade kamp mot en opersonlig byråkrati med krav på åtstramningar. Snabbt stöter han på en ung mamma från London som ”valt fel killar”, lämnats ensam och arbetslös med två barn och till slut tvingats flytta hela vägen till en sliten lägenhet i Newcastle eftersom ”det är såna som mig som flyttas ut från London nu”.

Porträtteringen av deras (platoniska) relation och av folk som hjälper varandra genom svåra tider är en av höjdpunkterna i filmen. Ömheten mellan de står i skarp kontrast till systemets omänskliga hårdhet, och den behövs också för att orka med allt det andra i filmen.

Jag gillar även att Ken Loach bryter ner de så populära uppdelningarna av arbetarklassen i vita och icke-vita, arbetande och folk som ”lever i utanförskap”. Han porträtterar en mångkulturell brittisk arbetarklass där de flesta jobbar, andra har slitit ut sig och några har tröttnat på de tillfälliga påhuggen till skitlön och försöker göra ett klipp på att köpa in flashiga sneakers direkt från fabriken i Kina och sälja de ur bakluckan. De bitarna är väldigt fina och pekar i helt rätt riktning när det gäller var lösningarna på problemen finns. 

Något jag reagerade lite på var dock hur handläggarna på socialtjänsten, arbetsförmedlingen (och det privata företag som staten lejt ut bedömningarna av folks sjuklighet till) framställs. Med undantag för en enskild som framstår som mer mänsklig är de alla lite väl övertydligt omänskligt regelstyrda och entonigt uppläxande. Det behöver inte nödvändigtvis vara så det ser ut när staten försöker driva fram hårdare tag från handläggarna, men jag förstår det berättartekniskt. Det bidrar till den kvävande känslan av maktlöshet.

Framförallt är det en film som gång på gång gör att man blir väldigt arg och ibland inte vet om man ska skratta åt absurditeten eller gråta av sorg. Den främsta känslan den ger är dock indignation, och det kan vara en viktig drivkraft för förändring. Om inte annat har Ken Loach med den här filmen bidragit till att ”återhumanisera” några av de mest bespottade delarna av arbetarklassen, och det ska han ha en stor eloge för.

Gå och se den!

Erik Andersson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: