Det går att stoppa krig

29 Jan

Fred och frihet är en fråga som engagerar människor. Den 15 februari 2003 demonstrerade 12 miljoner människor runt hela världen mot USA:s planer att invadera Irak.

Som väntat kunde inte manifestationen, hur överväldigande den än var, stoppa USAs anfallskrig. Det var en önskan sedan länge att få större kontroll över Mellanöstern, attentaten den 11 september 2001 och det påstådda innehavet av kärnvapen blev den förevändning man behövde.  Inte tänkte man låta 12 miljoner demonstranter komma i vägen.

I många länder förde oppositionen mot kriget fram kravet på att USA och Storbritannien skulle låta FN ta itu med Irak. Inom arbetarrörelsen fanns då, och finns fortfarande, en illusion om FN skulle vara ett alternativ och stå för en rättvis och fredlig världsordning.  Men FN lever inget eget liv höjt ovanför stormakternas spel. Tvärt om, tittar man på FN:s struktur så ser man att organisationen styrs av samma nationer som dikterar övriga villkor i världen. Om stormakterna inte kan enas om ingripanden så förlamas FN. I november 1990 skaffade sig USA FN-resolutionen 678 som gav koalitionen rätt att när man själva valde använda alla medel som behövdes för att stoppa invasionen av Kuwait. Resolutionen bröt mot FN:s egna stadgar som kräver att FN själv behåller kontrollen om militärt våld skall användas. Resolutionen antogs med tolv röster för, två emot och en nedlagd. De flesta nationer som röstade för fick bra betalt, Sovjetunionen tre miljarder dollar, medan Jemen som röstade emot straffades hårt när ett amerikanskt biståndspaket om 70 miljoner dollar ställdes in följande dag.

I Rwanda 1994 fanns tydliga uppgifter om att folkmordet planerades men FN vägrade agera och kallade istället hem större delen av sin personal efter att en grupp FN anställda dödats.

Sveket mot Srebrenica i juli 1995 visar att när FN faktiskt skulle kunna använda våld för att skydda människor så gör man inte det. Srebrenica hade utsetts av FN till ”safe area” och FN hade lovat att skydda befolkningen mot alla angrepp. Den lilla lätt beväpnade holländska FN bataljonen som skulle skydda befolkningen begärde flygunderstöd, men nekades det. FN bataljonen var chanslös mot den serbiska armen och mer än 8000 bosnienmuslimska män som sökt skydd i området dödades av de bosnienserbiska styrkorna.

Fredsrörelsen 2003 var inte organiserad och hade ingen plan för hur man skulle gå vidare om USA gjorde allvar av sina krigsförberedelser, därför föll den samman efter invasionen.

Men det finns en välorganiserad kraft som tidigare har stoppat krig och skulle kunna göra det igen; den internationella arbetarrörelsen.

Ett av de äldsta exemplen på att arbetarrörelsen faktiskt kan stoppa krig hittar vi i Norden. Unionen mellan Norge och Sverige gick genom flera kriser under början av 1900-talet, Norge ville bli självständigt men den svenska överklassen stretade emot. 1905 ställdes saken på sin spets då den norska regeringen avgick på en principfråga och när den svenska kungen misslyckades med att bilda en ny regering förklarade det norska parlamentet att unionen var upplöst. Det svenska Socialdemokratiska partiet hade diskuterat frågan på flera kongresser med inbjudna norska delegater.  Man ställde sig enhälligt bakom kravet på norsk självständighet. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet bedrev en intensiv propaganda mot krigshetsen och hotade med mobiliseringsvägran och storstrejk om kriget blev av.

Att den nordiska arbetarrörelsen hade en så tydlig politisk linje var ingen slump. Strategin man använde var den samma som diskuterats på Andra internationalens kongresser inför det annalkande världskriget. Tyvärr splittrades den gången den internationella arbetarrörelsen av det nationalistiska trycket.

Precis som invasionen av Irak 2003 samlade människor till protester runt om i världen gjorde Vietnamkriget det på 1960- och i början av 1970-talet. Men inte heller då var det demonstrationerna som till slut stoppade kriget. En överväldigande majoritet av den dryga två och en halv miljoner amerikaner som skickades till Vietnam kom från arbetarklassen.  Studenter eller människor med akademiska yrken inkallades inte alls eller fick administrativa poster. Varken kampen mot kommunismen eller kontrollen över Indokinas råvaror gynnade arbetarklassen. Stridsmoralen bland soldaterna var mycket låg och många motarbetade öppet olika insatser genom att vägra lyda order eller till och med mörda officerare. Arbetarklassen hemma påverkades naturligt både av stämningarna bland soldaterna och av egna erfarenheter. Det enda de fick ut av kriget var höjda skatter och att allt fler av deras söner och bröder kom hem i liksäckar eller svårt skadade. Från 1965 och framåt samlade protesterna mot kriget allt fler demonstranter runt om i USA. Fler och fler fackföreningar tog ställning mot kriget och för kravet på generalstrejk. Moratoriumdagarna som hölls 1969 mot kriget innebar en uppmaning att lägga ner arbetet och delta i protesterna. Den 15 november hölls den största protesten med en halv miljon deltagare i Washington. Militärt var USA vida överlägset Vietnam men man kunde inte fortsätta kriget om den amerikanska arbetarklassen vägrade betala för det och absolut inte om den vägrade slåss.

Från mars 1999 och sjuttiosju dagar framåt bombade Nato Serbien. Målet var att få bort Slobodan Milosevic och hans regering. Bombningarna fick förödande humanitära konsekvenser för befolkningen. Dessutom innebar det att alla, även oppositionen, slöt upp bakom Milosevic. I flera Nato-länder var protesterna stora och först efter påtryckningar från Ryssland kapitulerade Jugoslavien. I september 2000 hölls allmänna val och oppositionen med Kostunica i spetsen vann. När Milosevic vägrade acceptera valresultatet utbröt stora protester. Efter tio dagar av demonstrationer och strejker stormade människor parlamentet den 5 oktober. Strejkande arbetare, många med sina arbetsfordon, gick i första ledet. Det Natos bomber inte förmådde på sjuttio dagar klarade arbetarklassen på tio.

Det finns många exempel på att arbetarrörelsen varit avgörande för en fredlig samhällsomvandling. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var det många som varnade för risken för ett inbördeskrig. Nelson Mandela i all ära men det var Cosatu, Afrikanska LO, som var en av de avgörande faktorerna bakom att man kunde gå mot demokrati med fredliga medel. Cosatu bildades 1985 och var öppet både för svarat och vita arbetare. Därmed satte man sig konkret över rasåtskillnadspolitiken och visade på en väg framåt.

Läget i Irak kan kännas hopplöst men landets fackföreningar, bland annat bland oljearbetarna, visar hur man faktiskt skulle kunna utvecklas mot demokrati.

Socialism eller barbari var en av parollerna för den internationella arbetarrörelsen för och under första världskriget. Tros allt lidande, död och lemlästning, i dåtidens skyttegravar och svält och umbäranden för dem därhemma kan det i barbari, knappast mäta sig med det som kommit efter.

I dagsläget pågår minst tjugo väpnade konflikter i världen. Att läsa skildringarna från Ogaden är som att läsa en rapport från helvetet. Det är svårt att låta bli att tänka, att de som dör kommer lindrigast undan. Att kriget tar slut innebär inte att lidandet för människor är över. Sjukdomar, trampminor, psykiska och fysiska skador från tortyr och våldtäkter, hopplöshet i flyktingläger och beväpnade gäng fortsätter plåga och terrorisera människor. Barbariet är inte något som hotar i framtiden, barbariet är här och nu. Socialism är det enda som kan stoppa det.

Lena Ericson Höijer

Januari 2012

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: