Kvinnorna och stormen från Västervik 1917

4 Maj

 

vasagatan 001

Den stora kvinnodemonstrationen på Vasagatan i Stockholm den 27 april 1917 (Foto Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek)

Precis som i de stora demonstrationerna i januari i år, var det kvinnorna som gick först i den proteströrelsen i april 1917. Tusentals kvinnor fyllde gator och torg hungerdemonstrationer runt om i hela Sverige, något som höll på att bli inledningen till en svensk revolution.

Våren 1917 hade Första världskriget pågått i nästan tre år och livsmedelsbristen var stor. I Sverige, som stod utanför kriget, hade högerregeringen inte gjort någonting för att förebygga situationen. Exporten pågick för fullt och det fanns stora pengar att tjäna på att sälja exempelvis kött till Tyskland och England. Många bönder valde att utfodra grisar med potatis och spannmål är att kunna sälja fläsket med stor förtjänst nere på kontinenten. Många spekulerade också i mat. Mellanhänder åkte runt och köpte upp de små lager som fanns ute i lantbruken och sålde sedan vidare till fantasipriser på den svarta marknaden.

Sedan krigsutbrottet hade de officiella priserna stigit 39 procent medan lönerna legat still. Samtidigt var det svårt att få tag på bröd, potatis och fläsk om man inte hade råd att handla svart. Först i januari 1917 införde regeringen ransonering på bröd och brödsäd. Normalransonen var 250 gram bröd per dag och person. Kroppsarbetande män kunde på extra ransoneringskort för ytterligare 50 gram. Det innebar att i vanliga butiker fick du inte handla bröd om du inte hade ett ransoneringskort som expediten kunde stämpla. Distributionen av ransoneringskort, och speciellt då de extra korten för manliga kroppsarbetare, fungerade dåligt. På många orter fick inte människor de kort de hade rätt till och kunde därför inte handla. Idag kanske inte ransonen låter så lite, 250 gram motsvarar ungefär ett litet paket Wasa knäckebröd. Men man måste man komma ihåg att brödet, utan smör eller annat pålägg, många dagar var den enda mat en arbetarfamilj kunde ställa på bordet. Med tretton, fjorton timmars arbete var det inte mycket och de flesta dagar fick både barn och vuxna lägga sig hungriga.

I april 1917 minskades brödmängden till 200 gram per person och samtidigt fördes havregryn och korngryn, som tidigare varit fritt, in under samma ranson. Redan den 11 april hade kvinnorna i Söderhamn fått nog och demonstrerade utanför stadens brödbyrå. De krävde att grynen skulle undantas ransoneringen. Några dagar senare tog tålamodet slut i Västervik.

Lördagen den 14 april la arbetarna vid Bröderna Flinks stenhuggeri la ner arbetet och tågade ut på stan för att ställa de ledande personerna i brödkortnämnden och fördelningsnämnde till svars för bristen på mat. Även ett sort antal byggnadsarbetare slöt upp. Arbetarna krävde större brödransoner och hotade till och med att slänga ut föreståndaren för fördelningsnämnden, kronofogde Lindberg, genom fönstret om de inte fick igenom sina krav. Lindberg blev uppenbarligen så skakad att ha redan på söndagen skrev till stadsfullmäktige och krävde skyndsamma åtgärder.

Nyheten spreds naturligvis och var det givna samtalsämnet när människor samlades på arbetet på måndagen. På nästan alla arbetsplatser valde man att följa stenhuggarnas exempel och gå i strejk. Från olika arbetsplatser tågade man in mot Stora torget. På vägen dit var det stora grupper som inspekterade hur det såg ut med lagerhållningen av stadens livsmedel. Upprördheten var stor när man såg att den var precis så dålig som ryktet sa. Säckarna med brödsäden som skulle malas var fuktskadade och angripna av råttor. Demonstranterna utsåg en grupp som skulle uppvakta myndigheterna och kräva förbättringar. Under tiden höll man möte på torget, höll tal och agiterade. Innan man så småningom skildes åt utsågs representanter för de olika fackföreningarna till en gemensam kommitté som skulle diskutera och komma med förslag till fortsatta aktioner.

Stora grupper av arbetare fortsatte att genomföra inspektioner i brödbutiker, saluhallar och fiskaffärer. Många månaders uppdämd ilska över orättvisor, livsmedelsspekulation och misshushållning fick sitt utlopp.

På kvällen kallade arbetarkommittén till möte i Augustenborg. Möteslokalen blev snabbt överfylld och många fick delta utifrån. Det blev en livlig diskussion och man enades om att anta en resolution där man riktade krav både mot de lokala myndigheterna och mot regering. Västerviksresolutionen spreds sedan runt om i landet och blev en modell för krav som restes på ort efter ort.

Några av kraven var:

  • Bättre kontroll över hur brödsäden hanterades och maldes. Arbetarna skulle ha insyn i detta.
  • Bättre tillgång till extra brödransoner för arbetare
  • Ökad livsmedelstillförsel
  • Ingen indrivning av restskatter för personer med inkomst under 3000 kr.
  • Rusdrycksförbud
  • Livsmedelsexport stoppas
  • Grynen släpps fria
  • Att inkomster från spekulation i krisekonomin beskattas kraftigt
  • Och att dessa pengar används för att förbättra livsmedelsförsörjningen
  • Skattefrihet för inkomster under 3000 kr per år
  • Åtta timmars arbetsdag
  • Höjda löner till samma reallönenivå som före kriget

 Arbetarkommittén av den 16 april fick ett avgörande inflytande i staden under de följande månaderna. De lokala myndigheterna accepterade de flesta kraven och var tvungna att följa kommitténs beslut. I praktiken var det arbetarkommittén som styrde Västervik. De fick igenom lönehöjningar och priserna sänktes på bröd, mjölk, ved och kött. Brödransonerna ökades och lagerhållningen förbättrades. Man fick också igenom krav på att staden skulle upplåta mark för potatisodling.

Hans Nyström har i sin bok Hungerupproret 1917 försökt sammanställa de olika protesterna under april. I princip varje dag är det strejker och protester på ett stort antal platser, de flesta industriorter blir berörda. Här är exempel på två datum för att ge en föreställning om omfattningen.

Fredagen den 20 april var det strejk på alla större arbetsplatser i Västerås. Minst sju tusen arbetare demonstrerar på Stora torget och en grupp uppvaktade borgmästaren. På kvällen samma dag genomfördes en ny demonstration. Två tusen deltagare och sexhundra värnpliktiga i uniform marscherade och sjöng Internationalen samt Arbetets söner.

I Norrköping genomfördes två demonstrationer med vardera drygt tusen deltagare som gick från arbetsplats till arbetsplats. Man genomförde massuppvaktningar både utanför rådhuset och hos olika arbetsgivare.

I Eksjö uppvaktade två hundra arbetare brödbyrån och krävde fler extra brödkort. I Kungsbacka lyckades arbetarna hindra en livsmedelsspekulant att köpa upp potatis och ägg från en lantbrukare. Istället fick lokalbefolkningen köpa varorna till de fastställda maximipriserna.

Lördagen den 21 april var det en ny demonstration Norrköping där två tusen arbetare uppvaktade vid rådhuset. I Enköping uppvaktade tusen personer borgmästaren och livsmedelsnämnden. Upp mot tretusen arbetare i Katrineholm uppvaktade Livsmedelsnämnden och Mjölkcentralen. I Nässjö demonstrerade tre tusen arbetare mot brödransoneringen. I Linköping demonstrerade fyra tusen och uppvaktade lokala myndigheter, på kvällen höll de massmöte. Hungerdemonstrationen i Arvika samlade fyratusen och i Falun tusen personer. I Värnamo höll ett femtiotal personer potatisinventering medan det i Härnösand blev ”rysk stämning” då tre tusen arbetare uppvaktade borgmästaren och inventerade livsmedelsaffärernas lager. I Göteborg genomfördes en spontan demonstration och femtusen personer samlas utanför rådhuset. I Gävle uppvaktades borgmästeren och livsmedelsnämnden av sju hundra kvinnor.

I Stockholm demonstrerar tjugotusen arbetare utanför riksdagshuset. Demonstrationen har förberetts av de lokala fackföreningarna i Stockholm och hölls i samband med att den högerregeringen skall svara på en fråga från socialdemokratiska riksdagsmannen Bernhard Eriksson om vilka åtgärder man vidtagit för att säkra livsmedelsförsörjningen. Det är svart av människor runt hela riksdagshuset och den blivande partiledaren Per Albin Hansson håller tal från riksdagshusets trappa. Han föreslår en resolution som liknar den från Västervik men har ett viktigt tillägg om krav på allmän och lika rösträtt. Per Albin säger hotfullt att om inte myndigheterna uppfyller kraven så finns det andra vägar att gå. Demonstranterna fyller på med krav som läggs till i resolutionen och man utser en delegation med Per Albin som ordförande som skall förhandla med myndigheterna. Dagen efter, söndagen den 22 april, hålls ett möte där Hjalmar Branting skulle berätta om sin resa till revolutionens Ryssland några veckor tidigare. Människor köade till det fullsatta mötet och betalade tjugofem öre för biljetten. Stora grupper av värnpliktiga ”kamrater i vapenrock” lotsades förbi kassan hälsades med applåder och fick hedersplatser på podiet bakom Branting.

Så ser det ut dag efter dag hela april ofta efter ungefär samma mönster, att kvinnorna går före i spontana protester, uppvaktningar och inventeringar. Något som följs upp av fackföreningarna som utlyser demonstrationer och strejker. Mot bakgrund av den ryska revolutionen i mars, då tsaren störtades, är det lätt att föreställa sig den rädsla som spreds inom överklassen.

I Ådalen stiger stämningen ytterligare under den stora hungermarschen den 26 april. Arbetare på fabrik efter fabrik, tillsammans med kvinnor och barn fyllde vägarna. Ort efter ort fyllde på och när de olika demonstrationstågen gick ihop, ropade människor ”Leve revolutionen”. Fler och fler fackföreningsfanor sågs vaja. Människor tog sikte på Nyland där det enligt ryktena skulle finnas gulaschbaroner, det vill säga personer som blivit rika på olaglig livsmedelshandel. Innan de nådde målet var det sju tusen personer. Väl i Nyland grep demonstranterna in i en lönekonflikt för ortens timmerflottare. Genom sitt ingripande hjälpte de flottarna att få igenom sitt lönekrav på fem öre mer i timmen. Mjölkcentralen tvingades till förhandlingar med en delegation från demonstranterna och grosshandlarna tvingades lova att inte spekulera i livsmedel. Klockan sex på kvällen var den tolv timmar långa demonstrationen slut och arbetarna tog över järnvägsstationen där ett anta godsvagnar kopplades på kvällståget så de flesta människor kunde få åka hem. Tåget var överfyllt och människor sjöng Internationalen och viftade med sina röda fanor.

Demonstranterna i Nyland hade ungefär samma krav som de som förts fram i Västervik. Dessutom krävde man frigivning av politiska fångar och den man främst tänkte på var Anton Nilsson som avtjänade sitt livstidsstraff på fängelset i Härnösand. Anton Nilsson hade ursprungligen dömts till döden för sprängningen av strejkbrytarskeppet Amalthea då fem personer omkom. De sista dagarna i april belägras fängelset av stora grupper arbetare och rykten går om att Anton Nilsson skall befrias med våld på första maj. Fängelseledningen får förstärkning av militär och Anton Nilsson berättar i sina memoarer många år senare att han är övertygad om att han skulle blivit skjuten om det blivit en stormning. Arbetarna nöjer sig med att hålla ställningarna utanför fängelset där de oupphörligen sjunger Internationalen.

Även i Stockholm stiger stämningen igen efter den stora demonstrationen utanför riksdagen. Fredagen den 27 april har fabriksarbetande kvinnorna fått nog. De tar framförallt strid mot mjölkpriserna och lämnar sina arbetsplatser, Hornstulls skofabrik och Barnängens industrier på Söder, chokladfabrikerna på Kungsholmen och många andra arbetsplatser. De strålade samman på Vasagatan på väg mot Mjölkcentralen på Torsgatan. Vid Norrbantorget blev de stoppade av polisen som fått stränga order att inte tillåta demonstrationer efter drabbningarna vid riskdagshuset en vecka tidigare. Kvinnorna lyckas ändå ta sig förbi avspärrningarna och fortsätter till Mjölkcentralens stora anläggning. Där blir direktören tvungen att gå ut och ta emot demonstrationens krav på lägre priser men han hänvisar snabbt till regeringen. Kvinnorna vänder då om för att ta sig till riksdagen men blir brutalt stoppade av polisen. Många kvinnor skadas och fängslas.

Polisen stoppade den demonstrationen men de kunde inte hejda den våg av protester som skulle fortsätta flera månader till.

 Lena Ericson Höijer

 

 Källor

Hans Nyström Hungerupproret 1917 (Bokförlaget Zelos AB 1994)

Sigurd Klockare, Svenska revolutionen 1917-1918 (Bokförlaget Prisma 1967)

Håkan Blomqvist, Potatisrevolutionen (Hjalmarsson och Högbergs bokförlag 2017)

Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige del 2 (Rabén och Sjögren 1971)

Anders Isaksson, Per Albin del 2 (Wahlström och Widstrand 2002)

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: