Labour efter valet – kampen fortsätter

1 Jul

Tiden efter valet har varit dramatisk för Labourpartiet. En genomgång av den senaste veckan och några tankar om vägen framåt:

– Tories regeringsförklaring gick som väntat genom, men Labour ”tvingade” Tories att rösta emot att upphäva taket på 1% i årliga löneökningar för offentliganställda och ge de ”en rättvis löneökning”. De röstade också emot att anställa fler poliser och brandmän (Toryregeringen har genomfört stora nedskärningar på polis och brandkår).

19510453_10155512205033872_2686314536145729673_n.jpg

Taket på 1% löneökning om året för offentliganställda har inneburit stora reallönesänkningar.

– Idag hålls en stor demonstration i London under parollen ”Not one day more – Tories out!”. Talar gör bl.a. Jeremy Corbyn och Labourmedlemmar kommer gå i ett gemensamt block. Corbyn har sagt att partiet kommer befinna sig i ”permanent campaign mode” och att man är redo för nyval när som helst under det kommande året. Under sommaren kommer han turnera runt i 60 valkretsar som Tories vann knappt.

May.jpg

Toryregeringen överlevde regeringsförklaringen, men är byggd på lösan sand.

– Jeremy Corbyn utsåg nyligen Ian Lavery till Labour Party Chair, en hederstitel som infördes av Tony Blair. Lavery har det senaste året fått en viktig organisatorisk roll och blivit ett slags samordnare inom skuggregeringen, och ledde även valkampanjen tillsammans med en annan ministerkandidat. Han står till vänster inom partiet, deltog som lärling i gruvarbetarstrejken 1984-85 och har en lång bakgrund i gruvarbetarfacket.
 
Det tycks som att han nu fått i uppdrag att leda förändringen av Labourpartiets organisation. Bl.a. funderar man på möjligheten att anställa en organisatör för varje valkrets (650 stycken) och att ge medlemmarna ökade möjligheter att byta ut sina parlamentariker mellan valen. Ian Lavery säger till Huffington Post:
 
”Jag har ingen gudagiven rätt att vara parlamentariker för min valkrets, utan måste arbeta väldigt hårt för var och en av de som bor där. Om man som parlamentariker blir utbytt av medlemmarna lär det finnas ett skäl till det.”
Lavery.jpeg

Ian Lavery i talarstolen.

Vad gäller att låta folk som har deltagit i kuppförsöken mot Corbyn komma tillbaka till skuggregeringen svarar Lavery svävande att ingen är blockerad av princip, men att man också behöver förstå om Corbyn vill behålla de som ställde upp när det blåste hårt snarare än de som försökte avsätta honom: ”Sätt dig själv i Jeremys skor. Det var hans team, de som axlade ansvaret. Folk vill ha ett team runt sig som de är bekväma med.” Samtidigt säger han att ”enhet är enorm vikt” och att förändringar säkert kommer att ske. Med andra ord: håll dig i skinnet så kanske du får en chans. Än så länge har Corbyn inte gjort några större förändringar i sin skuggregering, med undantag för den symboliskt tunga utnämningen av sin gamle rival Owen Smith till skuggminister med ansvar för Nordirland. Ett resultat av kuppförsöken är att Labour nu har sin mest radikala skuggregering på år och dar, och hittills verkar inte Corbyn vilja använda sin oerhört stärkta auktoritet inom partiet till att signalera ”allt är förlåtet”.

Det är helt riktigt. Han bör behålla sitt radikala team och gå vidare med att demokratisera partiet. Det kan dock vara klokt att lyfta in några representanter för den så kallade moderata vänstern i partiet som är beredda att arbeta konstruktivt. I partiet (och samhället) finns ett skikt av folk som ärligt har sett den politik Corbyn fört fram som kryptonit för partiets strävan att vinna väljarstöd. Nu finns möjligheter till en radikalisering av delar av det skiktet, och det bör uppmuntras.

fb00c9953a672393495bc8c1ad609c48b8e3a122dff6ea498ccd68e72af83497_3986141.jpg

Jeremy Corbyn talar på Glastonbury.

Det är också avgörande att aktivera alla de nyblivna medlemmarna och få in alla Corbyn-anhängare i partiet. Liksom att organisera djupgående studier och diskussioner för att höja den politiska nivån i partiet. Marxister bör vara aktiva i Labourpartiet, sträva efter att vara de bästa organisatörerna i sina partiföreningar och driva på för förändring av partiet genom vänsterriktningarna Momentum, Labour Representation Committee och Campaign for Labour Party Democracy. De bör försöka sammansmälta kampen på arbetsplatserna och gatorna med kampen på det parlamentariska planet och ta spetsen i vänsterns idédebatt. Trots att Kommunistiska Manifestet skrevs för 169 år sedan känns dessa rader fortfarande träffande:

”Kommunisterna utgör intet särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna. De har inga från proletariatets intressen skilda intressen. De uppställer inga särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen. Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen. Kommunisternas närmaste mål är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets utbildande till klass, störtandet av bourgeoisins herravälde, proletariatets erövring av den politiska makten.”

 

Erik Andersson
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: